Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doloroso ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgångsrikt bekämpade olika folk i Israels
närhet. Enligt den äldsta uppfattningen betyder
"schofet" en man, som frälsar en del af Israel och
skaffar det dess rätt gentemot någon fiende. Ordet
står därför såsom parallell beteckning till
"frälsare". Jfr t. ex. Dom. 3: 9 ff.: "Jahve lät bland
Israel en frälsare uppstå, Otniel... och han skaffade
Israel rätt" (bibelkommissionen mindre korrekt:
"blef domare"); Dom. 2: 16 m. fl. st. Härmed stämmer
fullständigt innehållet i Domarebokens berättelser
om domarnas bedrifter. Domarna uppträda icke i en
bestämd ordning som ett slags regenter och förvalta
icke heller ett juridiskt ämbete, utan uppträda
mera impulsivt såsom räddare ur ett politiskt
förtryck. Ehud från Benjamin strider i spetsen för
inbyggarna på Efraims berg mot moabiterna, Dom. 3: 12
ff., 27 ff. Barak och Debora (se Debora)
ställa sig i spetsen för israeliterna i trakten af
Jisreelsslätten för att strida med de däromkring
boende kananeerna, Dom. 4 o. 5. Gideon från Manasse
synes, åtminstone enligt den ena berättelsen om
hans uppträdande, ha gripit till vapen närmast för
att hämnas ett brott mot hans släkt (Dom. 6—8,
jfr särskildt 8: 4 ff.). Jefta strider i landet
ö. om Jordan mot Israels fiender i denna trakt
(Dom. 11 o. 12). Och Simson står nästan ensam i sin
kamp mot filisteerna, till hvilka han slutligen blir
utlämnad af sina landsmän (Dom. 13—16, jfr särskildt
15: 9 ff.). Denna uppfattning af domarna har dock
med tiden fått vika för en annan, som framträder i
redigeringen af berättelserna om de särskilde domarna
(se Domareboken). Klart är, att en man,
som befriat folket från en farlig fiende, skulle
få stort inflytande jämväl under fredens dagar;
Dom 8: 22 ff. berättar ock, att åt Gideon erbjöds
konungavärdigheten såsom lön för hans bedrift. I
de yngre delarna af Domareboken har emellertid
denna sanning fått ett schematiskt och doktrinärt
uttryck. Där framställas nämligen de särskilde
domarna som ett slags regenter öfver hela Israel,
så att deras skillnad från konungar bestod endast
däri, att de icke uppträdde i en sammanhängande rad
efter hvarandra, utan endast vid bestämda anledningar
(jfr Dom. 2: 18 ff.; 4: 4 ff.; 10: 2 ff. m. fl.). Man
räknar bland domarna 6 större och 6 mindre. 12-talet
synes dock ha vunnits med någon svårighet. De
större äro: Otniel, Ehud, Debora-Barak, Gideon,
Jefta, Simson; de mindre: Samgar, Tola, Jair, Ibsan,
Elon, Abdon. Enligt andra beräkningar hänfördes äfven
Eli och Samuel till domarna (1 Sam. 4: 18; 7: 15).
E. S-e.
Domareboken, den andra boken i ordningen af de
s. k. "förre profeterna" i judarnas kanon (Josua b.,
Domareb., Samuels b. och Konungab.). Den innehåller:
kap. 1: 1—2: 5 en kort redogörelse för de eröfringar,
som Juda jämte Simeons stam samt Josefsstammarna
gjorde i västra Jordanlandet, och en kort förteckning
på de orter, som de öfriga stammarna icke lyckades
eröfra; 2: 6—16: 31 berättelserna om de olika
domarna. Kap. 2: 6—3: 6 bildar inledning, hvari de
historiska händelser, som sedan berättas, sättas
i direkt förbindelse och växelverkan med Israels
religion och sedliga förhållande: affall från Jahve
framkallar förtryck från de omkringboende folken,
hvarpå efter bättring och omvändelse följer befrielse
genom en domare, en räddare ur förtrycket (se
Domare). Denna inledning har sin
fortsättning i den ram, som förbinder de särskilda
berättelserna. Kap. 17—21 utgöra ett bihang
och innehålla skildringar från domartiden;
kap. 17—18 berätta om Mikas bilddyrkan och daniternas
öfverflyttning till Lais (senare Dan), hvarvid de togo
Mikas gudabild med sig; kap. 19—21 om illgärningen
i Gibea. — En närmare undersökning af innehållet
i Domareboken har bl. a. visat, att större delen
af berättelserna om (de store) domarna hvilar på
dubbla källor, som sammanfogats till ett, och att
inledningen samt den förbindande ramen härleda sig
från en redaktion, som stått under stark påverkan
af Deuteronomion (se d. o.). Här ha domarna blifvit
ett slags regenter, som härskade öfver hela Israel
under en bestämd tid. Jämväl bihanget, kap. 17—21,
är säkert af sammansatt natur. — Se Budde, "Die
bücher Richter und Samuel, ihre quellen und
ihr aufbau" (1890), af väsentligen källkritiskt
innehåll. Kommentarer finnas på engelska af Moore
(1895), på tyska af Budde (1897) och Nowack (1900).
E. S—e.
Domaredansen, en svensk ringlek (med dans och sång),
som af ålder varit känd inom Uppland, Södermanland
och Götaland samt tillgår så, att en person går inom
ringen med ett brinnande ljus i handen, lyser de
uti ringen gående i ansiktet och söker få dem till
att skratta, medan den gemensamt sjungna visan bryr
dem för deras käresta. Den, som skrattar, erlägger
pant. Jfr Dans, sp. 1325.
Domarnästen. Se Tingsgästningspenningar.
Domarregler ("Några allmennelige regler, ther en
domare skal sig aldeles effter rätta") kallas en
samling rättsgrundsatser — delvis i afhandlingsform,
delvis i form af sentenser —, hvilken, sannolikt
med skäl, tillskrifves Olaus Petri. Med afseende på
innehållet äro domarreglerna anmärkningsvärda därför,
att i dem röjer sig ett af de tidigaste spåren till
den förändring i rättsuppfattningen, som i flera
afseenden försiggick under tiden mellan landslagarna
och 1734 års lag. Särskildt gäller detta i fråga om
bevisningen. Domarreglerna utmärka sig för en human
anda, utsprungen från en religiös grundåskådning,
samt en klar blick och sund uppfattning. Språket
är kraftfullt och manligt. De trycktes första
gången 1635 i en upplaga af landslagen, och de
finnas intagna i alla upplagorna af 1734 års lag
(den första trycktes 1736). — Ett motstycke till
dessa från nyare tid härstammande domarregler
föreligger från medeltiden i olika handskrifter. Se
Schlyters edition af Västgötalagen (IV: 12). Äfven
dessa äldre domarregler äro af kyrkligt ursprung.
I. L. (V. Sgn.)
Domarring, Domkrets l. Domarsäte, arkeol., kallas
de på många ställen i södra och mellersta
Sverige förekommande, runda eller aflånga
stensättningarna. Stenarna, som kunna vara mycket
stora, äro vanligen till antalet 9 eller 12,
stundom färre, 6—8, någon gång ända till 24 som i
den ståtliga ovala stenkretsen vid Nässja i närheten
af Vadstena. Vid gräfning har man stundom funnit kol
inom stenkretsarna, men de kunna ej karakteriseras som
grafvar. Man har däremot funnit, att offerkällor ofta
ligga i deras närhet, hvilket antyder, att de användts
vid gudstjänst och offer. Den folkliga benämningen
torde äfven kunna ha sitt berättigande. I medeltida
handlingar omtalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
