- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
671-672

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domitius ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han lifligt intresse. — D., som icke tålde någon makt
jämte sin egen, satte sig öfver den från Augustus
tid tillämpade författningen, enligt hvilken makten,
åtminstone formellt taget, var delad mellan senaten
och kejsaren (dyarki): år 84 öfvertog han på lifstid
censorsämbetet, hvarmed följde rättigheten att
välja medlemmarna af senaten. Denna korporation
förlorade härigenom sin själfständighet gentemot
fursten; förhållandet dem emellan blef därefter
alltmera spändt. Likaså lät kejsaren tillerkänna sig
konsulatet på tio års tid. — Bland krigsföretag, som
förekommo under D:s regering, må nämnas fälttåget
i Britannien under Agricola (se d. o.); denne
hemkallades efter sju års förvaltning af detta
område, enligt Tacitus på grund af kejsarens afund,
i själfva verket troligtvis därför, att kejsaren
insåg det fruktlösa i detta långvariga och dyrbara
krigsföretag. Kejsarens eget fälttåg mot chatterna
(se d. o.), som man ofta förlöjligat, var ingalunda
utan betydelse för fredens bevarande och föregående
eröfringars tryggande, och kejsaren hedrades år 91
med anledning af framgångarna i Germanien med en
ryttarstaty på Forum, hvaraf grundvalen påträffades
vid utgräfningarna 1903; däremot var fälttåget
mot dacerna (se Dacien), som styrdes af
den ovanligt begåfvade och kraftfulle Decebalus,
olyckligt, och kejsaren fann sig nödsakad att sluta
fred och därvid bevilja konung D. en betydande summa
och årliga skänker. — I den inre förvaltningen visade
sig D. under de första åren af sin regering såsom en
dugande, energisk och samvetsgrann furste: han höll
noggrann uppsikt öfver ämbetsmän och ståthållare,
ordnade finanserna, anlade präktiga vägar,
uppförde ståtliga byggnader m. m. Upptäckten af en
sammansvärjning mellan aristokraterna under ledning
af ståthållaren i Germanien Antonius Saturninus
alstrade emellertid i kejsarens själ den dystra,
människofientliga misstänksamhet, som författarna så
ofta framhålla. Gentemot senaten sökte kejsaren sitt
stöd hos folket och soldaterna, hvilkas tillgifvenhet
han lyckades bibehålla bl. a. genom storartade spel
och förhöjd sold; då finanserna i längden ej kunde
tåla dessa utgifter, tillgrep han grymma medel,
justitiemord och konfiskering af de förmögnes egendom
o. d. Slutligen vände sig kejsarens misstänksamhet mot
medlemmar af hans egen släkt och mot hans närmaste
omgifning, hvaraf flera dödades. Detta föranledde
kejsarens egen gemål, Domitia Augusta, som på grund
af otrohet blifvit förskjuten, men sedan återupptagen,
att anstifta en sammansvärjning vid hofvet; kejsaren
mördades i sitt rum 18 sept. 96. — Litt.: Gsell,
"Essai sur le règne de l’empereur Domitien" (1894).
H. Sgn.

Domitius, romersk plebejisk släkt. A. 1. Lucius Domitius Ahenobarbus, konsul 54 f. Kr., var en hätsk fiende till Cæsar; stupade vid Farsalos 48 f. Kr.

2. Gnæus D., den förres son, var delaktig i
sammansvärjningen mot Cæsar.

3. Gnæus D., den förres sonson, make
till Agrippina, Germanicus’ dotter, och fader till
L. Domitius Ahenobarbus, sedermera kejsar Nero.

B. Till grenen Calvinus hörde bl. a. Gnæus Domitius Calvinus,
som under inbördeskriget kämpade på Cæsars sida och efter mordet på denne slöt
sig till Antonius; ståthållare i Spanien 39—36 f. Kr.

Domkapitel (af lat. domus, hus, nämligen Herrens,
och capitulum, kapitel) kallades först den af biskop
Krodegang af Metz omkr. år 760 för därvarande klerus
(prästerskap) fastställda anordning för ett gemensamt
lif (vita communis), hvilken sedermera tjänade
som mönster för hela kristenheten. Medlemmarna
af domkapitlet, canonici, kaniker, skulle bo,
äta och sofva tillsammans i ett gemensamt hus,
claustrum (kloster), hvars namn vittnar om
munkväsendet som förebild för hela institutionen;
de skulle vidare iakttaga de kanoniska timmarna
(horæ canonicæ), d. v. s. de 7 hvarje söckendag
föreskrifna bönestunderna, samt sinsemellan föra
ett kristligt och broderligt lif. All egendom
var i viss mån gemensam. Detta genom regler
ordnade samlif (vita canonica) förföll redan på
1000-talet, men återställdes å vissa håll genom
idén om egendomsgemenskap. Det uppstod en skillnad
mellan tvenne slag af kaniker: de regulära (canonici
regulares
), som lefde gemensamt, och de sekulära
(canonici sæculares), som hade enskild egendom. De
senare voro och blefvo allt flera. Förmögenheten
fördelades å särskilda "prebenden", som tilldelades
capitulares, d. v. s. sådana kaniker, som hade
rösträtt i kapitlet (votum in capitulo) och en
bestämd stol i kyrkans kor. De främste bland dem
voro prelater (prælati), nämligen præpositus
(prost), archidiaconus (ärkedjäkne) och decanus,
af hvilka den förstnämnde intog efter biskopen
främsta platsen i kapitlet. Öfriga kapitularer och
tjänstemän voro i Sverige kantor, skolastiker,
sakrista, syssloman (yconomus, cellerarius)
och custos; därtill kom ett växlande antal lägre
kaniker. Antalet medlemmar i de svenska domkapitlen
under medeltiden varierade mellan 20 (Uppsala)
och 6 à 7 (Västerås); utomlands voro kapitlen
ofta talrikare. — Domkapitlens ekonomi gynnades
genom andliga och världsliga personers donationer,
och kapitlets rättsliga ställning som korporation
utbildades i synnerhet genom dess å 4:e lateranska
mötet (1215) fastställda rätt att med uteslutande
af både klerus och folk ensamt välja biskop, hvars
enda rådgifvare i stiftsstyrelsen kapitlen hädanefter
också voro. Domkapitel eger förvalta biskopsämbetet
vid vakans. Denna valrätt, ehuru i kanoniska
lagen stadgad (electio canonica), blef därstädes
sedermera inskränkt af påfvens provisionsmakt,
d. ä. påfvens rätt att själf tillsätta biskop,
och påfven egde att förbehålla sig (reservation)
dylik rätt äfven för kapitelvärdigheter. — Den
ständigt växande rikedomen förvärldsligade kapitlen;
kanikerna, ofta af hög börd, egnade sig alltmer
åt världsliga bestyr och läto sina ämbeten skötas
af vikarier. Mot medeltidens slut var det sedliga
tillståndet dåligt. På tridentinska mötet (1545—63)
omorganiserades domkapitlen till uteslutande andliga
inrättningar. — Där protestantismen segrade,
upplöstes de däremot snart helt och hållet och
ersattes med andra former för kyrkostyrelse (på
kalvinsk mark presbyterialförfattning, i Tyskland
furstarnas konsistorier). Ett undantag härifrån
blef den engelska episkopalkyrkan, där kapitlen
ännu finnas kvar i alla stift (utom ett), men ha
förlorat sin medeltida ställning som stiftsstyrelse
och hufvudsakligen ha till uppgift att ombesörja
gudstjänsterna i domkyrkorna. Ett annat undantag blef
Sverige (med Finland).

Domkapitlens utbildning i Sverige tillhör 13:e
årh. Redan i samband med ärkebiskopsstolens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:38 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free