Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domneberget ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rösträtt o. d. Ehuru dessa lagar formellt afse alla
i Tyskland varande religionssamfund, är det klart,
att de i sak blifva begränsningar egentligen för den
katolska kyrkan. — Uti Italien, där man i nyare tider
sökt tillämpa Cavours teori om "fri kyrka i fri stat",
betraktas kyrkans domar såsom ej angående staten i
andra fall, än då de komma i strid med statens lagar,
den offentliga ordningen eller den enskildes rätt. I
dessa fall frånkännes dem all gällande kraft, och
deras verkställande straffas. — Till följd af sin
uppfattning af kyrkans väsende kunde protestantismen
ej erkänna dess kriminella domsrätt i samma omfattning
som katolicismen. Det enda, som den bibehållit,
är kyrkotukten samt en domsrätt i vissa fall öfver
kyrkans tjänare i mål, som röra fel i läran eller
ämbetet (jfr Kyrkotukt). Men då i de protestantiska
länderna statens öfverhufvud tillika är kyrkans, har
äfven denna domsrätt betraktats såsom statens, ehuru
utöfvad af specialdomstolar med nödig sakkunskap,
och ofta hafva målen i högre instans behandlats af
de världsliga öfverdomstolarna. Något kontrollmedel
mot maktmissbruk har då ej varit behöfligt. Hvad nu
blifvit sagdt, gäller dock ej om England, hvars
institutioner i denna del, liksom i så mycket
annat, i väsentlig mån afvika från fastlandets. I
Sverige utöfvades länge domsrätt öfver prästers
och skolståndspersoners ämbetsfel eller förseelser
emot decorum af konsistorierna, såvida straffet
bestod i varning, suspension eller afsättning,
men målet gick i högre instans till hofrätt. Andra
straff kunde konsistorierna ej ådöma, utan målet
behandlades, om lagen föreskref sådana, af världslig
domstol. Angående omfånget af konsistoriernas
domsrätt rådde dock mycken oklarhet. Genom lag af
8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott af präst och
om laga domstol i sådana mål äro numera bestämda
gränser uppdragna för konsistoriernas domsrätt
öfver präster. Enligt denna lag skall världslig rätt
upptaga åtal emot präst för sådan förbrytelse, som
i allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag
hänförlig författning är uttryckligen och särskildt
nämnd såsom brott af ämbetsman, samt dessutom
för vissa uppräknade förbrytelser, hvilka ansetts
närmast beröra det borgerliga lifvet. Om öfriga
ämbetsfel af präst samt förseelser emot decorum
dömer domkapitlet, dock att i fråga om biskop den
domsrätt, som eljest tillkommer domkapitlet, utöfvas
omedelbart af hofrätt. Lagen af 8 mars 1889 angår
endast präster. I afseende å skolståndspersoners
ämbetsförbrytelser eller förseelser emot decorum gälla
fortfarande delvis de äldre bestämmelserna. Äfven
efter upprättande af Öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk genom k. kung. 28 okt. 1904
bibehålla domkapitlen ännu domsrätt med afseende å
fel i ämbetet, begångna af elementarlärare, liksom
ock domkapitlen fortfarande i andra instans döma
öfver folkskollärares tjänsteförseelser. — Jfr Bååth,
"Bidrag till den kanoniska rättens historia i Sverige"
(1905).
C. G. H.*
Domsten, fiskeläge vid Öresund nedanför
Kulla-Gunnarstorp och på dess mark, i Allerums
socken, Malmöhus län, drifver obetydligt fiske och
saknar anordningar därför (hamn o. d.), utan egnar
sig befolkningen, omkr. 200 pers., hufvudsakligen
åt landtbruk.
Domstol, jur., det statens organ, hvilket det
tillkommer att utöfva rättsskipningen, d. v. s. att
afdöma rättstvister samt ådöma straff för
brott. Alltifrån äldsta tid har rättsskipningen,
i större eller mindre omfattning, ansetts utgöra en
af statens viktigaste funktioner. Till en början var
dess utöfning icke skild från de öfriga grenarna af
statsstyrelsen, utan rättsskipningen handhades af
den eller dem, som voro innehafvare af statsmakten
i öfrigt. Hos antikens folk utöfvades sålunda
domarmakten antingen af den suveräna folkförsamlingen
eller ock af den, som tillegnat sig den politiska
makten inom samhället. Och äfven sedan samhällenas
utveckling medfört nödvändigheten af särskilda domare
eller domstolar, kvarstod dock innehafvaren af
högsta makten såsom högste domare. Hos de germanska
folken har rättsutvecklingen i detta afseende
försiggått ungefär på samma sätt. Äfven hos dem var
folkförsamlingen ursprungligen tillika den dömande
myndigheten, och i samma mån som konungamakten
utvecklades, sökte dess innehafvare göra gällande
sin rätt att utöfva högsta domarmakten i staten. —
Först i det moderna samhället har uppställts såsom
en hufvudregel för ordnandet af domarfunktionerna,
att dessa böra vara helt och hållet skilda från
såväl den lagstiftande som den verkställande
makten i staten och följaktligen domstolarna vara
oberoende icke allenast af regenten, utan äfven af
representationen, och denna grundsats har i nutidens
samhällen blifvit genomförd, ehuru med större eller
mindre följdriktighet. Såsom härflytande från denna
regel pläga följande grundsatser anföras: att ingen
får hindras att vid domstol göra sina rättsliga
anspråk gällande, och att ingen får dragas från den
domstol, som enligt i lag stadgad ordning är behörig
att pröfva vare sig hans rättsanspråk eller en mot
honom anhängiggjord anklagelse, hvadan ej mindre
regentens utöfvande af den s. k. kabinettsjusticen än
ock tillsättandet af kommissioner för särskilda mål,
anses uteslutet.
Efter sin befogenhet indelas domstolarna i allmänna
domstolar och special-domstolar. De förra äro behöriga
att upptaga alla slags mål, som icke genom särskilda
föreskrifter äro undantagna från deras befogenhet,
de senare däremot äro endast behöriga att upptaga
särskilda arter af mål. Domstolsorganisationen hos
särskilda folk och äfven hos samma folk under olika
tider företer stora skiljaktigheter, hvilka i främsta
rummet bero på de olika processuella grundsatser,
som gjort sig gällande, men äfven orsakats af
nationella olikheter och tidsomständigheter. De
allmänna domstolarna i Sverige äro: häradsrätt
på landet och rådstufvurätt i städerna
första instans, hofrätterna andra instans och
Högsta domstolen tredje instans. Specialdomstolar
äro: krigsrätter och Krigshofrätten, domkapitel,
Kammarrätten, egodelningsrätter, egoskillnadsrätt,
gräns-tullrätter, poliskammare och Riksrätt.
L. A.
Domus divina, lat. Se D. D.
Domus Sancti spiritus (lat.). Se Helgeandshus.
Domvilla, jur., svårare rättegångsfel, som medför
rätt för den genom domstolens beslut kränkte
att i särskild ordning däri söka rättelse. Dylika
rättegångsfel omförmälas i 1734 års lag i 25 kap. 21 §
rättegångsbalken. Enligt lag 14 juni 1901,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
