- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
725-726

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donnenberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Efter tioårig vistelse i Moskva såsom
konservatorielärare var han 1869—1901
konservatorieprofessor i Wien, hvarifrån han
1877 gjorde en ny konstresa, med Sarasate.
A. L.*

Doornik [dår-], flamländskt namn på staden Tournai
(se d. o.).

Dop l. Döpelse, den sakramentala handling, hvarigenom
en människa upptages i den kristna församlingen,
till delaktighet i dess gudsgemenskap. Det kristna
dopet har sin närmaste förebild i det "bättringens
dop till syndernas förlåtelse" (Mark. 1: 4),
hvarmed Johannes Döparen lät dem, som lyssnat
till hans förkunnelse om Gudsrikets och Messias’
närhet, besegla sitt allvarliga uppsåt att genom
en djupgående sinnesändring bereda sig till dessas
mottagande. Johannes åter ansluter sig härmed
utan tvifvel till gammaltestamentliga och judiska
förebilder, vare sig i allmänhet till de profetiska
bilderna (Hes. 36: 25; Jes. 4: 4 o. s. v.) om den
allmänna rening, som måste föregå den messianska
tiden, och till lagens mångfaldiga reningsföreskrifter
eller speciellt till det dop, som redan i förkristlig
tid synes hafva varit i bruk vid proselyters
upptagande i den judiska församlingen. — På en
mångfald andra, utombibliska analogier har den moderna
religionshistoriska forskningen riktat uppmärksamheten
och har i samband härmed stundom velat stämpla
dopföreställningarna liksom de sakramentala tankarna
öfver hufvud såsom en rest af för kristendomens väsen
främmande mysteriemagi. Intresset för de nyupptäckta,
öfverraskande parallellerna har härvid skymt blicken
för det för den bibliska sakramentsuppfattningen
säregna. — Den egentliga instiftelsen af det kristna
dopet har man sedan gammalt sett i den uppståndne
Kristus’ ord Matt. 28: 19 ff.: "Gån ut och gören alla
folk till mina lärjungar, döpande dem till Faderns
och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem
att hålla allt det jag har befallt eder". I samband
med den mot uppståndelseberättelserna öfver hufvud
riktade kritiken, äfvensom af andra grunder, har man
på senare tid ofta bestridt, att här ett verkligt
Jesusord föreligger. Häremot talar dock framför allt,
att dopseden redan från första början undantagslöst
och allmänt såsom en själfklar sak öfvades i de
kristna församlingarna, hvilket med nödvändighet synes
visa tillbaka till en Jesu egen anordning. — Redan i
N. T., särskildt hos Paulus (Rom. 6: 3 ff.; 1 Kor. 12: 13;
Gal. 3: 27; Ef. 5: 26 ff.; Kol. 2: 11 ff.; Tit. 3: 5;
jfr Ebr. 10: 22; 1 Petr. 3: 21), möter ock en rikt
utvecklad lära om dopet. Det framträder å ena sidan
såsom den afgörande bekännelsehandling, hvarigenom den
döpte bröt med hedendomen, men fattas å andra sidan
såsom det verkningskraftiga medel, hvarigenom alla
de andliga gåfvor, som åt den kristna församlingen i
dess gudsgemenskap äro gifna, tillegnas den enskilde
(ej blott såsom symbol härför). Det skänker syndernas
förlåtelse, renar från synden, begåfvar med anden och
insätter den döpte i den mystiska lifsgemenskapen med
den döde och uppståndne Kristus. Dessa verkningar äro
väl alltigenom etisk-psykologiskt betingade "genom
tron", men innebära dock vida mera än hvad som låter
uppvisa sig såsom medvetet psykologiskt förmedladt.

För den kyrkliga lärans utformning har vid sidan af
Matt. 28: 19 framför allt Tit. 3: 5 (jfr Joh. 3: 5)
med dess beteckning af dopet såsom "nya födelsens
bad" blifvit af betydelse. Såsom "pånyttfödelsens
sakrament" har dopet alltid och öfverallt i den
kristna kyrkan betraktats — dock i mycket skiftande
mening. Den gamla kyrkan eger ännu ej någon fixerad
lära om dopet. Hos kyrkofäderna stå yttranden, som
synas röja en rent symbolistisk uppfattning, sida vid
sida med starkt realistiskt klingande utsagor. Först
på konsiliet i Florens 1439, hvars bestämmelser
sedan upptogos och kompletterades af Tridentinum,
fastslog den romerska kyrkan sin lära om dopet liksom
om sakramenten öfver hufvud. Enligt dess, liksom i
det väsentliga den senare grekiska kyrkans, åskådning
förmedlar dopet förlåtelsen för den genom arfsynden
och de före dopet begångna verksynderna ådragna
skulden, men utplånar tillika själfva arfsynden, så
att den hos de döpte kvarstående begärelsen ej längre
har karaktären af synd. Därjämte ingjuter det hos den
döpte vissa öfvernaturliga nådekrafter, hvarigenom
en "character indelebilis" (se d. o.) påtryckes
honom. Detta senare moment har dock hufvudsakligen
betydelse från kyrkorättslig synpunkt. Från religiös
synpunkt har däremot dopet här egentligen betydelse
blott för den döptes förflutna lif. På grund af detta
betraktelsesätt uppsköt man i den gamla kyrkan ofta
så länge som möjligt att låta sig döpa. Den senare
romerska kyrkan hänvisar i stället den kristne för
de efter dopet begångna synderna till ett särskildt
sakrament: boten. — Den skarpaste motsatsen till den
katolska dopläran betecknar Zwinglis åskådning. Han
ser i dopet väsentligen blott ett "förbundstecken"
och en bekännelsehandling, hvarigenom den döptes
tillhörighet till den kristna församlingen offentligen
betygas. Genom Calvin närmas den reformerta kyrkans
uppfattning till den lutherska: dopet är enligt
honom en underpant, hvarigenom Guds vilja att
åt den döpte skänka och i honom verka allt det,
som i dophandlingen symboliseras, beseglas. —
Den lutherska kyrkan sträfvar att under strängt
fasthållande vid dopets karaktär af verkligt
nådemedel aflägsna de magisk-mekaniska dragen i den
romerska uppfattningen. Arfsynden utplånas icke, men
i det människan genom dopet "öfverantvardas åt Gud
och af honom till nåd upptages" (Augsb. bek. IX),
innebär detta närmast ett borttagande af den på
människan hvilande och henne från Gud skiljande
skulden. Därigenom öppnas nu ock för människan
för alltid den fria tillgången till denna nåd,
hvarmed här i främsta rummet syndernas förlåtelse
förstås, liksom dopet å andra sidan för henne medför
förpliktelsen att i allt sitt lif tjäna Gud (se
art. Döpelseförbund). Det behöfver således intet
komplement; fastmer gäller det för den kristne blott
att genom hela sitt lif alltmer tillegna sig och
hämta tröst af sin "döpelsenåd" — en för lutherdomen
utomordentligt karakteristisk tankegång. Men såsom
införandet i den treenige Gudens gemenskap förmedlar
ock dopet för människan delaktigheten i den helige
ande såsom en i henne verkande kraft. Från båda
dessa synpunkter, såsom innebärande upptagandet i
barnaskapsställningen till Gud och såsom inneslutande
principen för det nya lifvet, framträder då dopet
såsom "pånyttfödelsens sakrament". Framför allt
skiljer sig den lutherska kyrkan från den katolska
genom sitt betonande af tron såsom villkoret, väl ej
för dopets objektiva giltighet, men för den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:38 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free