- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
727-728

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donnenberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

enskildes delaktighet i dess välsignelse — i motsats
till läran om dopets verkande genom den fullbordade
handlingen såsom sådan ("ex opere operato") hos
enhvar, som ej gör motstånd däremot. — I den senare
lutherska teologien hafva försök i olika riktningar
gjorts till en vidare utveckling af reformatorernas
lära. Intresset att åt dopet vindicera en specifik
nådeverkan vid sidan af ordets har därvid drifvit
flera nyare dogmatiker (Höfling, Martensen, Thomasius
m. fl.) att häfda, att dopet (liksom nattvarden)
på ett särskildt sätt vänder sig till och verkar på
ej blott den andliga, utan ock den lekamliga sidan af
människans väsen. Härmed är emellertid en väg beträdd,
som med nödvändighet synes föra öfver i katoliserande
tankegångar. Fastmer måste sträfvan äfven här gå ut på
att alltmer energiskt göra syndaförlåtelsen gällande
såsom den allt behärskande tanken, blott att härvid
ej får glömmas, att "syndaförlåtelsen" enligt Luthers
ursprungliga åskådning ej betyder en enskild, rent
forensisk akt, utan Guds villighet att trots synden
för Kristi skull och genom honom låta människan träda
i gemenskap med sig. Den äldre lutherdomen betonar
uttryckligen, att sakramentens verkan är densamma
som ordets. Rikedomen i Guds nåd röjer sig ej i
dess gåfvors mångfald, utan i de mångfaldiga sätt,
hvarpå den åt människan förmedlar syndaförlåtelsens
ena, men alltomfattande gåfva (Schmalk. art. III,
4). Från denna synpunkt har dopet (jämte nattvarden)
en betydelsefull egendomlighet i sin karaktär af en
på den enskilde direkt riktad handling. Här måste
utgångspunkten sökas för de ytterligare bestämningar,
som kunna vara att tillfoga.

Medan barndopet i alla de stora konfessionskyrkorna
är upptaget såsom den regelmässiga formen af
dop, förkastas detta af flera bland sekterna,
framför allt baptisterna (se d. o.). Det har
emellertid inom kyrkan mycket gamla anor. Väl
påbjudes eller omtalas det ingenstädes direkt i
N. T., men ställen sådana som Apg. 16: 15, 33; 1 Kor. 1: 16
m. fl. lägga antagandet nära, att
barndop redan i den apostoliska tiden förekommit,
och kyrkofäderna i slutet af 2:a och början af 3:e
årh. (Origenes, Irenæus, Tertullianus) omtala det
redan såsom urgammal sed. Öfverallt, där ett i fasta
former förflytande församlingslif utbildat sig, har
barndopets institut nästan af sig själf uppstått. Dess
rättfärdigande bereder hvarken för den katolska
eller å andra sidan den reformerta åskådningen några
svårigheter, medan för den lutherska här onekligen
ett problem föreligger. Luthers olika försök att
uppvisa möjligheten hos barnet af en verklig tro
kunna ej anses tillfredsställande. Betänkligt är
ock att, såsom stundom skett, här gå tillbaka till
den romerska läran om frånvaron af motstånd såsom
tillfyllestgörande. Fastmer är att säga, att Guds
förekommande nådestillbud öfverallt måste föregå trons
uppkomst, och att sakramenten, enligt Augsb. bek. V,
också hafva till uppgift att uppväcka tron. Där
barndopet är i bruk, knyter sig därtill för den
vuxne vissheten om, att Gud, redan innan ett medvetet
troslif hos honom uppstått, förbarmande närmat sig
honom såsom sitt barn och hos honom lagt grunden till
ett nytt lif; och tanken tillbaka på dopet blir så
för honom en ständig väckelse till tro. Emellertid
har den lutherska kyrkan städse, i motsats till den
af katolska kyrkan på missionsfälten
praktiserade seden med massdop o. s. v.,
betonat, att förutsättningen för barndopets
välsignelsebringande verkan är, att det kan
efterföljas af en kristlig uppfostran (Matt. 28: 20).
I den <...> inom kristenheten sådana förhållanden
inträda, att denna förutsättning ej heller där eger
giltighet, uppstår frågan för kyrkan, om ej en ändring
måste ske i dess hittills följda praxis. — Läran om
dopets frälsningsnödvändighet vidhålles såtillvida
af den lutherska kyrkan, som den för egen del genom
Kristi instiftelse känner sig bunden därvid, såsom det
enda åt densamma gifna medlet för det grundläggande
införandet i dess gudsgemenskap. Men i fråga om
den enskilde tillämpar den de gamla satserna:
"Non privatio, sed contemptus sacramenti damnat"
(icke afsaknaden — hos hedningar, odöpta barn o. s. v. — af,
utan föraktet för sakramentet är det, som ådrager
dom), och: "necessitas sacramentorum non est
absoluta, sed ordinata" (sakramentens nödvändighet
är icke obetingad, utan grundar sig på Kristi
anordning). Gud är ej, såsom kyrkan, bunden vid
dessa medel. — Den i vissa kretsar af den gamla kyrkan brukliga
vidskepliga seden, hvarpå 1 Kor. 15: 29 synes
häntyda, att såsom ställföreträdare för en
utan dop bortgången låta en honom närstående person
undergå dopet har i senare tider återupptagits af
mormonerna, som däremot förkasta barndopet.

För dopets giltighet kräfves enligt evangelisk
åskådning endast dess förrättande "efter Kristi
instiftelse": medels vatten och till (eller i) den
treenige Gudens namn. Till dessa betingelser fogar
den romerska kyrkan ytterligare: dopförrättarens
"intention", d. v. s. hans afsikt att göra det,
som kyrkan med dopet afser. Denna bestämning har väl
ej — af fruktan för de skeptisk-kasuistiska frågor,
som häraf kunna uppstå — af den evangeliska kyrkan
upptagits. Dock måste naturligen äfven den kräfva, att
det genom hela handlingens förlopp gjorts otvetydigt
klart, att här verkligen afsikten att förrätta ett
dop förelegat. Den grekiska kyrkan anser också dopets
förrättande medels neddoppning
— det i den gamla kyrkan allmänt brukliga sättet
— såsom väsentligt för dopets giltighet. De andra
kyrkorna anse det principiellt likgiltigt, om det
sker medels "neddoppning", "begjutning" eller
"bestänkning". Enligt den romerska (och
grekiska) kyrkans åskådning kan endast prästen,
på grund af den honom genom ordinationen förlänade
särskilda andeutrustningen, verkningskraftigt
förrätta dopet. Äfven de evangeliska kyrkorna
måste, ehuru med helt annan motivering, häfda, att
dopet skall förrättas å församlingens vägnar af en
ordentligt kallad ("rite vocatus") innehafvare
af dess läroämbete. I fall af nöd tillerkänna
dock alla kyrkorna — utom den reformerta, som under
sådana omständigheter anser dop hellre böra uteblifva
— hvarje kristen rätt att förrätta dopet (nöddop,
se d. o.), som dock sedermera, om möjligt, bör af
präst bekräftas. Sedan det i Sverige inom vissa,
särskildt Svenska missionsförbundet tillhörande,
kretsar blifvit brukligt att låta lekmän äfven utan
nödfall förrätta dop (lekmannadop), utfärdades 13
juni 1896 ett k. cirkulär, som bl. a. föreskref, att
så döpta barn skulle, där "tillförlitlig kännedom
vunnits därom, att de för dopet såsom sakrament
oundgängliga beståndsdelar varit för handen", i
församlingsboken antecknas såsom "döpta af lekmän".
Detta gaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free