Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 729-730 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Donnenberg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anledning till en mycket häftig kyrklig strid,
närmast framkallad af de för den kyrkliga ordningen
befarade menliga följderna, men ock däraf, att man
mångenstädes ansåg själfva den dogmatiska frågan
om giltigheten af ett sådant dop, som, förrättadt
mot kyrkans ordning, mer eller mindre saknade
karaktären af församlingshandling, genom cirkuläret
prejudicerad. Genom ett nytt k. cirkulär af 18 mars
1898 ordnades, sedan en biskopskonferens hörts,
slutligen kyrkoskrifningsfrågan på sådant sätt, att
det klargjordes, att ett afgörande af lärofrågan ej
afsågs.

Till en fullständig dopritual har sedan gammalt
reciterandet af den apostoliska trosbekännelsen,
som ursprungligen just har karaktären af en, den
trinitariska dopformeln explicerande, dopbekännelse,
ansetts höra med. I den romerska och grekiska
kyrkan hafva till själfva dophandlingen allehanda
beledsagande bruk och ceremonier anslutit sig. De
viktigaste äro abrenuntiationen (se d. o.) och
exorcismen (se d. o.). Dessutom: smörjelse med olja,
handpåläggning, korsteckning, öfverräckande åt den
döpte af mjölk och honung eller salt, påklädande af
den hvita dopdräkten o. s. v. Den reformerta kyrkan
afskaffade genast radikalt alla dessa bruk. Den
lutherska kyrkan förklarade dem visserligen utan
principiell betydelse, men bibehöll flera af dem
såsom egande ett visst symboliskt värde. Rester af
vissa bland dem kvarstå ock än i dag i större eller
mindre utsträckning i olika lutherska kyrkosamfund. —
Se vidare Baptisterium, Dopvittne, Döpelseförbund,
Namn och Sakrament.

Litt.: Hufvudarbetet är alltjämt Höfling, "Das
sakrament der taufe" (I—II, 1846—48). På senare tid
hafva särskildt de religionshistorisk-exegetiska
frågorna lifligt debatterats i en ytterst rikhaltig
litteratur. Jfr t. ex. Althaus, "Die heilsbedeutung
der taufe im neuen testament" (1897), Heitmüller,
"Im namen Jesu" (1903) och "Taufe und abendmahl
bei Paulus" (s. å.), A. Seeberg, "Die taufe
im neuen testamente" (1905), Rendtorff, "Die
taufe im urchristentum" (s. å.). För de egentliga
dogmatiska frågorna jämför från senare åren särskildt
H. Cremer, "Taufe, wiedergeburt und kindertaufe" (2:a
uppl. 1901), Kähler, "Die sacramente als gnadenmittel"
(1903), Scheel, "Die dogmatische behandlung der
tauflehre in der modernen positiven theologie" (1906).
E. Bg.

Dopbok (Födelse- och dopbok). Se
Kyrkböcker.

Dopfat. Se Dopfunt.

Fig. 1.

Fig. 2.

Dopfunt (af lat. fons, källa). Under den äldre
kristna kyrkan var doprätten inskränkt till
domkyrkorna och de större kyrkorna. Då ännu endast
vuxna personer döptes och ingen fick upptagas i den
kristna församlingen utan att vara döpt, förrättades
dopet genom nedstigning i en damm eller källa,
belägen antingen i ett fristående kapell eller i en
särskild del af kyrkan. Då emellertid utvecklingen
gick i den riktning, att dopet förrättades vid
allt tidigare ålder och materiellt taget blef allt
mindre, blefvo dopkällorna omsider obehöfliga, och
då doprätten på vissa håll redan under 1000- och
1100-talen utsträcktes till landskyrkorna, skaffade
sig dessa små dopkar, de s. k. dopfuntarna, som i
regel placerades inne i kyrkan nere vid ingången.
Med den inbrytande renässansen öfvergick man vid
dopet till att blott och bart begjuta barnets hufvud,
på grund hvaraf äfven dopfuntarnas storlek kunde
minskas. Från 1500- och 1600-talen förskrifva sig
alltså de första s. k. dopfaten, som placerades
inuti funten. I öfverensstämmelse härmed hafva också
de under dessa tider nygjorda funtarna relativt små
skålar. Under 1700-talet och ännu intill våra dagar
förekomma små lösa dopskålar af tenn.

Nästan alla de äldre dopfuntarna i Sverige äro af
sten. En och annan träfunt af hög ålder förekommer i
norra Sverige (Alnö kyrka i Medelpad). Från slutet af
medeltiden finnas några funtar af metall, t. ex. i
Linköping, Strängnäs och Munketorps kyrkor. Genom
sin rika ornering äro särskildt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>