Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dopkyrka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af spektrum, hvilket finnes genom jämförelse med
ljuset från en natriumlåga, så kan man däraf sluta
sig till, att stjärnan i fråga närmar sig mot
iakttagaren. Genom uppmätning af förskjutningens
storlek kan man också bestämma den hastighet, med
hvilken stjärnan närmar sig.
Doppler uppställde sin princip 1843, men använde
densamma på ett mindre lyckligt sätt. Två år
senare konstaterade Buys-Ballot dess användbarhet
för ljudvågor, i det en ljudkälla placerades på
ett lokomotiv, som fick fara till eller från
iakttagaren. 1848 påpekade Fizeau principens
användbarhet inom optiken, där densamma
fått en oerhörd betydelse för bestämmande af
himlakropparnas relativa hastighet i synlinjens
riktning. Den utgör därigenom ett af astronomiens
allra viktigaste hjälpmedel (jfr Dispersion).
S. A—s.
Doppåse, Kristningasäck, ett slags påsliknande
dopdräkt för barn, vanligen af högrödt ylletyg,
prydt med spetsar och smycken. Doppåsar äro knappast
längre i bruk, men de äro kända från flera landskap.
O. J—e.
Dopvittne. När i 3:e årh. barndopet började
blifva allmänt, uppkom jämväl seden att tillkalla
dopvittnen, eller faddrar, hvilka skulle å barnets
vägnar aflägga trosbekännelse och ikläda sig
förbindelse att i nödfall draga försorg om dess
kristliga uppfostran. Genom detta bruk fick kyrkan
ett slags garanti för, att tillfälle till en sådan
uppfostran komme att beredas alla döpta. Faddrarnas
antal borde vara minst två, men ofta tillkallades
flera, och särskildt på 1500- och 1600-talen var det
i de högre samhällsklasserna brukligt att inbjuda
många dopvittnen. Enligt den katolska kyrkorätten
(från Justinianus’ tid, 527—565) träder dopvittnet
i en andlig släktskap med den döpte (gudfader,
gudmoder; gudson, guddotter), hvarför ock giftermål
dem emellan är förbjudet. Den katolska kyrkan
tillåter ej, att främmande trosbekännare användas
såsom faddrar. Samma bestämmelse innehålles äfven
i några lutherska kyrkoordningar, bl. a. svenska
kyrkolagen af 1686 (kap. 3 § 5) och finska kyrkolagen
af 1869 (§ 42). I det allmänna medvetandet har
fadderskapets ursprungligen stora betydelse numera
mycket sjunkit, och faddrarna betraktas i våra dagar
nästan endast såsom dopvittnen i detta ords egentliga
bemärkelse. Tvång att om möjligt tillkalla faddrar
finnes ej i svenska kyrkan (jfr kyrkohandboken af
1894). — Äfven vid fullvuxnas dop förekomma stundom
faddrar. Jfr Konfirmationsvittne.
Dor (Dora), en gammal kananeisk stad vid Medelhafvet,
belägen ej långt från berget Karmel, i närheten af
nuv. byn Tantura. Trots uppgiften i Jos. 12: 23
(Josua besegrar konungen i D.) blef staden först på
konungatiden underkufvad af israeliterna (jfr Dom. 1: 27).
Efter staden kallades den i dess närhet liggande
trakten Nafat l. Nafot Dor, "Höjden eller Höjderna
vid D." (Jos. 11: 2; 12: 23). Enligt 1 Kon. 4: 11
hade en af Salomos tolf fogdar sitt säte i Nafot
Dor. Längre fram i tiden gafs D. af perserkonungen åt
sidonierna. I slutet af makkabeertiden var staden
i tyrannen Zoilus’ hand, men betvangs af makkabeern
Alexander Jannai, hvarigenom den alltså åter kom
under judarna. Pompejus befriade den år 63 f. Kr. från
deras herradöme, och från detta år började den af
tacksamhet härför en ny tidräkning. På
den kristna tiden var den biskopssäte.
E. S—e.
Dor, dinkafolkets namn på bongo (se d. o.).
Dora, kananeisk stad. Se Dor.
Dora Baltea [då̄-], fr. Doire l. Doire-Baltée,
en af Pos vänstra bifloder. Den upprinner på östra
sidan af Mont Blanc, genomströmmar i östlig riktning
Aostadalen, böjer sig vid Châtillon åt s. ö., når vid
Ivrea slätten och utfaller i Po vid Crescentino. Längd
148 km. Uppför D:s dal går vägen till Lilla och Stora
S:t Bernhards-passen.
Doraden, zool. Se Dorader.
Dorader l. Guldmakriller, Coryphæna, zool., ett till
de taggfeniga fiskarnas ordning (Acanthopterygii) och
makrillfiskarnas familj (Scombridæ) hörande släkte,
hvars medlemmar hafva en utdragen, sammantryckt,
med små fjäll besatt kropp, en nästan alldeles
mjukstrålig, utefter hela ryggen gående fena samt
ett aftrubbadt hufvud, med en kam eller köl på
pannan. Dessa fiskar äro stora och vackra samt
ådraga sig sjöfarandes uppmärksamhet genom sina
lysande färger, hvilka varit orsaken till deras namn
(af fr. dorer, förgylla). I varmare haf finnas flera
arter af detta släkte. Den vanliga guldmakrillen,
guldkarpen l. doraden, Coryphæna hippurus, blir
1,2—1,5 m. lång, och dess färg växlar alltefter den
olika dager, i hvilken fisken ses. Då hafvet är lugnt
och fiskarna komma upp mot vattenytan, visa de sig
glänsande blå eller purpurfärgade med guldglänsande
fenor och silfverglänsande undersida. Upptagas de ur
vattnet, öfvergå den glödande purpurfärgen och den
skimrande guldglansen i silfverglans, med skiftningar
i de förra färgerna. En tämligen lång stund fortfar
detta färgspel, men småningom antager fisken ett
mörkt lädergrått utseende. Denna guldmakrill
tillhör Atlantiska oceanen och Medelhafvet. Endast
under lektiden, på hösten, träffas den vid kusterna;
men på andra tider ser man den långt ute på hafvet,
i synnerhet då detta är upprördt, af hvilken orsak
sjömän spå storm, när de få se denna fisk simma
kring skeppet. Guldmakrillen är en glupsk fisk,
som lefver af allehanda andra fiskar, i synnerhet
flygfiskar, hvilka icke sällan se sig nödsakade att
medelst hopp öfver vattenytan söka undkomma sina
förföljare. Köttet är omtyckt och står i ganska
högt pris.
J. G. T.*
Dora d’Istria, pseudonym för den rumänisk-franska
författarinnan Helena Koltsova-Masalskaja
(se d. o.).
Dorak el-Atek (Fellachia), stad i persiska
prov. Kusistan, i en kärrtrakt vid floden Djerrahi,
som där genom en kanal står i förbindelse med Karun
och Schatt el-Arab. Omkr. 6,000 inv. D. är hufvudstad
i landskapet Dorakistan l. Kaban under en schejk,
som har att bevaka gränsen mot Irak Arabi.
Dorakistan. Se Dorak el-Atek.
Doran [då̄’rən], John, engelsk författare, f. 1807,
d. 1878, var i många år utgifvare af den litterära
tidskriften "Athenæum" och af den antikvariska
tidskriften "Notes and queries". Hans historiska
kåserier och populärt hållna kulturskildringar,
t. ex. Habits and men (1854; 4:e uppl. 1868), History
of court fools (1858), Their majesties’ servants
(1863; 2:a uppl. 1865; rev. af Lowe 1887), Saints
and sinners (1868) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
