- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
755-756

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dorsaler ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hannarna slutligen, som likaledes ha ett från öfriga
myrhannars mycket afvikande utseende, äro stora,
groft byggda, bevingade och med stora fasettögon
försedda insekter med nattligt lefnadssätt. Flera
dylika hannar äro beskrifna under olika släktnamn,
hvaraf må nämnas Dorylus från Afrika och Labidus
från Amerika. — Arterna af denna underfamilj
lefva uteslutande i varmare länder. Bland dem må
nämnas Afrikas beryktade drifvarmyror och Amerikas
vandringsmyror.

Drifvarmyror l. Visitmyror kallas arterna af
undersläktet Anomma, tillhörande släktet Dorylus, som
är utbredt öfver större delen af Afrika. Arbetarna
bland dessa myror äro, liksom arbetarna bland alla
afrikanska doryliner, fullständigt blinda, utan
spår till ögon, och de ha blott en petiolarled. Till
färgen äro de mer eller mindre mörkt rödbruna eller
svartbruna. Kroppen är smärt och långsträckt med
spensliga ben samt spetsiga, på insidan med en
stor tand beväpnade mandibler. Storleken växlar
mycket i samma samhälle, så att, medan de minsta
arbetarna ej äro längre än 2 1/2—4 mm., nå däremot
de större en längd af 12—13 mm. Därtill kommer,
att de stora arbetarna ha oproportionerligt stora,
4-kantiga, baktill utskurna hufvud, hvilket ger dem
ett mera respektinjagande utseende. Drifvarmyrorna
ha ej något stadigvarande hemvist, utan uppehålla sig
blott tillfälligt, medan de uppföda larverna, i andra
myrbon, hvilkas invånare de fördrifvit. I öfrigt föra
de ett kringströfvande lif. I oerhörda massor myllra
de fram ur sitt gömställe och tåga fram i hvarandras
spår i sluten ordning. De mindre gå i midten, bärande
pupporna, medan de storhufvade individerna marschera
på sidorna såsom ett slags säkerhetsvakt. Man
ser dessa "soldater" då och då stanna och intaga
försvarshållning, med sitt blinda hufvud sträckt
i höjden och mandiblerna hotfullt utspärrade. För
ett sådant myrtåg, som kan passera förbi en plats
i oafbruten ström en hel dag, viker allt lefvande,
och de smärre djur, som det drifver framför sig, äro
räddningslöst förlorade, om de ej i tid sätta sig
i säkerhet. Då tåget, såsom ofta händer, intränger
i boningshusen (hvaraf namnet visitmyror), måste
människorna till en tid rymma fältet för att undgå
de ilskna djurens smärtsamma bett. Men då myrorna
draga bort, ha de också snokat igenom hvarje vrå
och drifvit bort alla objudna gäster och allt slags
ohyra, hvilket i ej ringa mån uppväger det obehag de
förorsaka. Det uppgifves, att myrorna, fastän de äro
blinda, ej tycka om solljuset, och att de därför,
då de nödgas gå fram öfver en öppen, obeskuggad
terräng, i hast mura upp ett slags tunnel af jord och
växtaffall, under hvilken tåget går fram. Öfverraskas
myrtåget af en öfversvämning, så hopa sig myrorna i en
klump med puppor och små arbetare i midten, hvarefter
denna lefvande flotte drifver med strömmen, tills
fast mark nås. Till och med rännilar och små bäckar
lära icke bilda hinder för myrtåget, utan många myror
haka sig fast vid hvarandra till en lefvande brygga,
på hvilken de öfriga verkställa öfvergången.

Vandringsmyrorna (Eciton) tillhöra Amerikas varmare
delar. Arbetarna afvika från gamla världens doryliner
därigenom, att petiolus är 2-ledad liksom hos
underfamiljen Myrmicinæ. Hos en del arter äro
arbetarna alldeles blinda, medan
de hos andra äro utrustade med ett mer eller mindre
tydligt punktformadt öga på hvardera sidan i stället
för andra insekters fasettögon. Flera arter ha 2
slags arbetare, dels mindre och mörkare färgade, med
litet, svart hufvud och mandibler af vanlig form, med
bred tuggkant, dels större, ända till 13 mm. långa,
och ljusare färgade, med stort hvitgult hufvud och
ofantligt långa, smala mandibler, som i spetsen äro
böjda inåt och uppåt i form af metkrokar, så att de
ej kunna användas att bita med. Dessa senare arbetare
pläga kallas soldater. Båda slagen ha smärt kropp
och mycket långa ben. Hannarna, som beskrifvits
under släktnamnet Labidus, och honorna, som äro
Dichthadia-lika (se ofvan), afvika från arbetarna
äfven däri, att petiolus har blott en led.

illustration placeholder
Olika slags arbetare af Eciton hamatum


Vandringsmyrorna liksom drifvarmyrorna äro
nomader. Utan fasta bostäder ströfva de kring
och intränga äfven i husen till stort obehag
för invånarna. Under vandringarna medföra de sina
larver. Dessemellan söka de tillfälliga rastplatser,
helst i ihåliga träd, där de gyttra sig samman i
stora, hängande klumpar, lika bisvärmar. Yttersta
lagret i en sådan klump utgöres af öfvervägande
soldater, som, med sina långa ben fasthakade vid
hvarandra, sammanhålla det hela. Nära till hands
ligger därvid misstanken, att deras vidunderliga
hakformade mandibler spela någon roll för
sammanhållningen. Mellan soldaternas kroppar
hållas rörformiga gångar öppna, genom hvilka de
vanliga arbetarna få tillträde till det inre af
dessa stackar af lefvande material, då de återvända
från jakten, belastade med byte åt larverna. I det
inre af de stora myrklumparna befinna sig nämligen
samhällets larver och sedermera äfven de i kokonger
inspunna pupporna, och det är förmodligen för att
vidmakthålla den för afkommans utveckling lämpliga
värme- och fuktighetsgraden, som dessa enastående
myrbon af sammangyttrade lefvande kroppar bildas. —
Lika litet som andra myror undgå de nomadiserande
Dorylinsamhällena denna massa små inhyseshjon,
företrädesvis rekryterade ur de kortvingade
skalbaggarnas grupp, hvilka mer eller mindre
intimt förenat sina öden med sina värdars och
åtfölja dem på deras vandringar (se Myrgäster).
G. A—z.

Dorylus, zool. Se Dorylinæ.

Dos (grek. dosis, gåfva), med. farm., ingifning;
en viss mängd af ett läkemedel, näml. så mycket som
gifves en sjuk för hvarje gång eller inom en bestämd
tid. Dosen måste för hvarje nytt läkemedel bestämmas
genom särskilda undersökningar och genom försiktigt
vunnen erfarenhet vid sjuksängen. Denna erfarenhet har
emellertid lärt, att man, företrädesvis vid kraftigare
medel, måste skilja mellan stora, medelstora och små
doser, hvilka ofta förete icke allenast kvantitativt,
utan äfven kvalitativt olika verkningar på den
friska och den sjuka organismen. Man talar äfven i
medicinsk praxis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free