- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
761-762

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dosvattenpass ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i slutet på ett rörande sätt sin
författares varmhjärtade humanitet och ljusa
framtidstro. Personligen var D. misstänksam, ömtålig
och ombytlig, än löjligt fåfäng, än barnsligt
ödmjuk, led af spelpassion och var mycket sjuklig
(epileptiska anfall). Grundmotiven hos D. äro
lidande och medlidande, kärleken är lifvets högsta
lag, och genom den är upprättelse möjlig för alla
människor, ty i all brottslighet, förnedring och
dårskap måste ändå finnas en mänsklig själ, som kan
väckas till medvetande af sin gudomliga art. I sin
ryska panslavism kommer D. tämligen nära Tolstoj,
likasom ock i sin misstro mot den västerländska
kulturen, men han står på en mer ortodox-kristlig
och därjämte mer mystisk grund än den rationalistiske
Tolstoj. D:s publicistiska artiklar, samlade i Dnevnik
pisatelja
(En skriftställares dagbok) från och med
1873, innehålla intressant själfbiografiskt och
psykologiskt material. Utmärkt var D:s berömda tal vid
Pusjkinjubileet (1880), hvari Pusjkin firades såsom
det ideella inbegreppet af västerländsk bildning och
rysk nationell ursprunglighet. Af D:s samlade skrifter
utkom 4:e upplagan i Petersburg 1892, 12 delar
(med biografisk inledning af K. K. Slutjevskij), och
under förberedelse är en ny, kritisk upplaga, utg. af
änkan under redaktion af den utmärkte D.-kännaren
Dmitrij S. Merezjkovskij. I Moskvas historiska museum
finnes mycket material för ett blifvande D.-museum,
samladt och skänkt till staten af D:s änka, hvilken
ock utgifvit (1905) en rikhaltig katalog, omfattande
5,000 nummer rörande D.-litteraturen o. d. — Den
ryska D.-litteraturen är synnerligt rik och växer
dagligen. Rysslands främste kritiker alltifrån
Bjelinskij hafva mer eller mindre sysslat med D.:
Dobroljubov, Ap. Grigorjev, Antonovitj, Pisarev,
Strachov, Annenkov, Michajlovskij, Orest Miller,
Vl. Solovjev och D. S. Merezjkovskij ("Tolstoj och
Dostojevskij", 2 dlr, 2:a uppl. 1901—03, öfv. på
svenska 1906). Material för en utförlig monografi
öfver D. jämte bref har samlats af O. F. Miller och
N. N. Strachov: "Biografija, pisma i zamjetki iz
zapisnoj knizjki F. M. Dostojevskago" (1883). —
Bland den utländska litteraturen om D. märkes:
N. Hoffmann, "Th. M. Dostojewsky, eine biographische
studie" (1899), R. Saitschik, "Die weltanschauung
Dostojewski’s und Tolstoi’s" (1893), N. Erdmann,
"Dostojevski, en litteratur-psykologisk studie"
(i "Nordisk tidskrift" 1890), Gaston Loygue,
"Dostoïewsky, un homme de génie, étude
medico-psychologique" (1905). Dessutom
tidskriftsartiklar af Georg Brandes, Melch. de
Vogüé, Eugen Zabel ("Deutsche rundschau", 1889)
samt af Alfred Jensen ("Tsardömet vid skiljovägen",
1905). En utmärkt studie är A. Brückners kapitel om
D. i "Geschichte der russischen litteratur" (1905). —
Svenska öfv., utom de nämnda, äro "Krotkaja" (1886),
"Det unga Ryssland" (1887) och "Vid rouletten" (1890).

Äfven D:s broder Michail D., f. 1820, d. 1864,
var författare, skref några berättelser, utgaf
tidskrifterna "Vremja" (1861) och "Epocha"
(1864), i hvilka broderns romaner publicerades,
och gjorde goda öfversättningar af Schiller
(Don Carlos), Goethe (Reineke fuchs) m. fl.
A—d J.

Dosvattenpass, fys. Se Vattenpass.

Dotaim. Se Dotan.

Dotalsystem. jur., ett ordnande af äkta makars
förmögenhetsförhållanden på det sätt, att hustrun
eller hennes släkt till mannen öfverlämnar viss
egendom (lat. dos, hemgift) med rätt för honom
att förvalta densamma och att utan redovisning
tillgodogöra sig dess afkastning såsom ett hustruns
bidrag till boets utgifter. Systemet har från
början uppstått i den romerska rätten under ett dess
senare utvecklingsskede. I tidens lopp undanträngdes
nämligen det i viss lagstadgad form slutna äktenskapet
med dess strängare rättsverkningar af ett annat,
s. k. fritt äktenskap, hvilket lämnade hustrun
oberoende af en mannens äktenskapliga myndighet
samt slöts och upplöstes genom ett deras formlösa
samtycke allena (mero concensu). Hemgiften var därvid
ett yttre märke på äktenskap till dess åtskiljande
från konkubinat och andra könsförbindelser utan
äktenskaplig afsikt (affectio maritalis). — I den
moderna rätten har dotalsystemet sin motsättning i
makars egendomsgemenskap. Dotalsystem råder enligt
lag i Italien, Österrike, Tyskland, Ryssland, England
samt mestadels äfven i Schweiz och Nord-Amerikas
förenta stater, medan egendomsgemenskap består
enligt fransk, belgisk, holländsk, spansk,
portugisisk och nordisk rätt. Allmänt är dock
tillfälle att genom äktenskapsförord ersätta
det lagbestämda systemet med det andra. — Längre
tillbaka i tiden har det romerska dotalsystemet
haft större utbredning än för närvarande. Minnen af
dess förekomst i svensk rätt äro de däri alltjämt
kvarstående bestämmelserna om hemföljd. Se
Egendomsgemenskap, Hemföljd, Hemgift,
Konkubin, Manus, Äktenskapsförord. Litt.:
Olivecrona, "Om makars giftorätt i bo och
om boets förvaltning" (1882), s. 1—261.
A. W.

Dotan (Dotaim), en n. om Samaria belägen trakt,
som nämnes i Josefs och Elisas historia (Mos. 37: 14 ff.,
2 Kon. 6: 13 ff.) samt i Judits bok 4: 5,
7: 3. Namnet är ännu bevaradt i Tell Dotan, en höjd
med rik vattentillgång i nordlig riktning från det
gamla Samaria.
E. S—e.

Dotation (mlat. dotatio, af lat. dos, hemgift), jur.,
är ett för den svenska rätten främmande juridiskt
begrepp, hvilket i den romerska rätten betydde
tilldelande af hemgift åt en kvinna, som skulle
träda i gifte. I ett slags analogi därmed erhöll
i den kanoniska rätten den förmögenhet, som vid
upprättandet af fromma stiftelser (kyrkor, skolor,
hospital, själamässor o. d.) anslogs till underhåll,
benämningen "dos", och den akt, som gaf upphof åt en
sådan, kallades "dotatio", hvilken benämning äfven
brukades om själfva förmögenheten. Dotation till
en kyrka medförde, när den var förenad med vissa
andra kyrkan gifna förmåner (area, exstructio),
patronatsrätt öfver densamma. Från den kanoniska
rätten blef begreppet dotatio, med utvidgad betydelse,
öfverflyttadt till den världsliga rätten. Sålunda
förstår man därmed, åtminstone efter fransk rätt,
den handling, hvarigenom, vid stiftandet af en
offentlig inrättning (af hvad slag som helst), en
förmögenhet öfverlämnas till densamma, hvarigenom
den blir i stånd att uppfylla sitt ändamål. (Äfven
enligt denna rätt användes dotation tillika om själfva
förmögenheten.) Men begreppet utvidgades alltmer till
analoga fall. Så betecknades med dotationer de anslag,
som under första franska kejsardömet anvisades såsom
belöning åt dem, hvilka utmärkt sig i dess tjänst,
och som bestodo i majorat, bildade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 18:59:37 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0411.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free