Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dosvattenpass ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Doué. 3,275 inv. (1901). Staden, som fordom hette
Doadum l. Theoduadum, var säte för Akvitaniens
härskare.
Dougall. Se Duvall.
Doughty [da͡u’ti], Charles Montagu, engelsk
upptäcktsresande, f. 1843 i Suffolk, företog en
längre resa till Central-Arabien, som är skildrad i
det högt berömda verket Travels in Arabia deserta
(2 bd, 1888) och blef synnerligen betydelsefull
genom upptäckten af en mängd nya, viktiga, hittills
okända inskrifter. Dessa utgåfvos af Renan under titel
"Documents épigraphiques recueillis dans le Nord de
l’Arabie" (1884).
Dougl., vid växtnamn förkortning för skotske
botanisten David Douglas, f. 1799, d. 1834 genom
olyckshändelse på Hawaii, från 1823 utforskare af
Nord-Amerikas flora.
Douglas [da’gləs]. 1. Hufvudstad på engelska ön Man,
belägen på dess sydöstra kust. 19,126 inv. (1901). D.,
som har en utmärkt, genom ett fort skyddad hamn,
är säte för biskopen af Sodor och Man och för öns
lagstiftande församling ("the Manx legislature"). Det
har ett vackert slott, Mona castle, nu hotell,
förr tillhörigt hertigarna af Athol, som då voro i
besittning af hela ön. Mycket besökt badort, stort
fiske. — 2. By och kommun i sydskotska grefsk. Lanark,
vid en liten flod af samma namn. 2,397 inv. i kommunen
(1901). Familjen Douglas’ stamort. Där ligga ett
storartadt nybyggdt slott och ruiner af det gamla
slottet ("Castle dangerous").
Douglas [da’gləs], ö på västra kusten af
nordamerikanska territ. Alaska, genom Gastineau
channel skild från fastlandet. På ön, midt emot staden
Juneau, ligger den berömda Treadwell-guldgrufvan,
som beräknas innehålla guld till 3—4 gånger
det belopp, som betalades för hela Alaska (7,25
mill. doll.).
Douglas [eng. uttal da’gləs, skotsk dō’glä’s],
berömd skotsk adelsfamilj, som spelat en
mycket framstående roll i det skotska rikets
inre historia och särskildt för dess förhållande
till England. Namnet härledes från gael. dubh glas
("svart vatten") och har upptagits efter stamslottet
i Douglasdale (grefsk. Lanark). Släktens äldste med
säkerhet kände stamfar var William de Dufglas,
hvars namn förekommer bland vittnen vid urkunder under
åren 1174—1213; möjligen härstammade denne från en
till södra Skottland några generationer tidigare från
Nederländerna inflyttad kolonist. Fullständigt känd är
släktens genealogi från sir William de D. (Long-leg),
hvilken omtalas kort efter 1200-talets midt. Släktens
äldre direkta linje ("linjen D.") utslocknade på
manssidan 1488, med den 9:e earlen af D. (se nedan
D. 10). Släktens tre öfriga hufvudgrenar äro Angus,
Morton och Queensberry. Angus-grenen härstammar
från George D., 1:e earl af Angus (f. omkr. 1380,
d. 1403), en illegitim son till den 1:e earlen af
D. och Margaret Stuart, änkegrefvinna af Angus. Denna
grens hufvudman fick 1633 titeln markis af D.,
och dennes sonsons son blef 1703 hertig af D.,
hvilken värdighet upphörde med den direkta linjens
utslocknande 1761, hvarvid markisatet öfvergick
till en sidogren, hertigarna af Hamilton. Denna ännu
fortlefvande ättegren, hvars skotska hertigtitel blef
ärftlig 1698, har därjämte 1711 erhållit brittisk
hertigvärdighet (<af Brandon) och 1864
bekräftelse på en äldre fransk (af Châtellerault).
— De förste earlerna af Morton tillhörde
grenen D. of Dalkeith, härstammande från
sir Andrew D. (omkr. 1250); "regenten Morton"
(se nedan D. 14), som 1553 fick earlvärdigheten genom
gifte, tillhörde själf Angus-linjen, och earltiteln
öfvergick sedan (1588) till Maria Stuarts fångvaktare
på Lochleven, sir William D., som tillhörde en
sidogren af Dalkeith-linjen, D. of Lochleven. Från
honom härstamma alla senare earler af Morton. Till
Dalkeith-linjen hörde äfven sir William D. of Morton
and Whittingham (omkr. 1439), som blef stamfar
till ättegrenen D. of Whittingham, hvilken numera
utslocknat i Skottland, men däremot fortlefver i
Sverige och Baden (se Douglas, svensk greflig ätt). —
Queensberry-linjen härstammar från sir William D. of
Drumlanrig (d. 1421), illegitim son till 2:e earlen
af D. (se nedan D. 5). Denna ättegren fick 1633 earl-
och 1684 skotsk hertigvärdighet (af Queensberry) samt
1708 brittisk (af Dover). Efter den äldre linjens
utgång 1810 öfvergick den skotska hertigtiteln till
hertigarna af Buccleuch (se Scott); en yngre
linje behöll däremot titeln markis af Queensberry. —
Efter hertigens af D. död 1761 öfvergick det nominella
hufvudmanskapet för hela ätten jämte stamgodset till
dennes systerson, Archibald Stewart D. (f. 1748,
d. 1827), hvilken som tecken därtill 1790 fick
brittisk peersvärdighet som lord D. of Douglas
castle. Sedan hans ätt med den 4:e lorden 1857
utgått på manssidan, öfverflyttades värdigheten
på dennes systerdotters make, earlen af Home, 1875
upphöjd till brittisk peer som lord D. Dennes son,
Charles Alexander Douglas-Home, 12:e earl af Home,
f. 1834, eger Douglas castle och är (på kvinnolinjen)
den nuv. representanten för de gamle vidtfrejdade
lorderna af D. — Släkten D:s gods lågo på båda sidor
om den engelsk-skotska gränsen, och den kom därigenom
att spela en ledande roll i gränsstriderna under
medeltidens sista århundrade och ett stycke in på
1500-talet. Befattningen som ledare af gränsförsvaret
och skotska kronans representant i gränstrakterna
("warden of the marches") innehades efter hvartannat
af ett stort antal medlemmar af släkten. Äfven i
Skottlands inre strider kom den att oaflåtligen
deltaga, oftast i ledande ställning till följd af
sitt på vidsträckta jordbesittningar och upprepade
släktförbindelser med det Stuartska konungahuset
beroende, högst betydande inflytande. Den äldre
linjen intog så godt som undantagslöst en i det hela
patriotisk hållning, men förbindelserna med England
förde i stället Angus-linjens medlemmar mer än en
gång öfver landsförräderiets gräns. — Släkten D:s
historia skrefs första gången af Hume of Godscroft,
"History of the houses of D. and Angus" (1644, ny
uppl., 2 bd 1748), men denna panegyriska släktkrönika
är mångenstädes otillförlitlig och upptager okritiskt
en mängd sägner och fabler. I nyare tid har släktens
historia kritiskt behandlats af sir W. Fraser,
"The Douglas book" (4 bd, 1885), och sir H. Maxwell,
"A history of the house of D." (2 bd, 1902).
I. Den äldre direkta linjen.
1. William de D., kallad "den djärfve" (the hardy),
son till sir William de D. (Long-leg, se ofvan),
hyllade efter åtskillig tvekan John Baliol som skotsk
konung och försvarade efter dennes abdikation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
