- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
773-774

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Douglas ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

världsliga maktens öfvervälde öfver den kyrkliga. Ett
protestantiskt förbund med England var målet för
hans politik, och med mycken slughet förstod han att
göra det mesta möjliga af sina förbindelser med den
nyckfullt oberäkneliga drottning Elisabet. D. var den
egentlige upphofsmannen till mordet på Maria Stuarts
italienske gunstling Rizzio (1566), i hvilken han
fruktade en rival om kanslersämbetet. Efter mordet
nödgades han för en tid gå i landsflykt, men fick
genom den nye gunstlingen Bothwells bemedling
förlåtelse af drottningen 1566. I mordplanen mot
Darnley aktade han sig att deltaga, men röjde ej
den kännedom han fått om sammansvärjningen. Då
Bothwell efter Darnleys mord bortförde drottningen,
kastade D. masken, gjorde med understöd från England
öppet uppror, tillfångatog drottningen vid Carberry
hill, 14 juni 1567, och lät inspärra henne på en
sin frändes slott, Lochleven. (Om D:s förhållande
till de för Maria komprometterande, till sin äkthet
omstridda s. k. kassettbrefven se Maria Stuart.)
D. torde ha genomdrifvit regentskapets
öfverlämnande åt Moray, blef dennes förnämste
rådgifvare och var sedan under Lennox’ regentskap
Skottlands verklige styresman samt utöfvade starkt
inflytande äfven på den därpå följande regenten,
earlen af Mar, efter hvars död (1572) han själf valdes
till regent och förmyndare för den unge konungen Jakob
VI. Han förde nu som regent en kraftig inre styrelse
till mars 1578, då konungen genom hans fiender Argyll
och Atholl förklarades myndig. D. aflägsnades nu
ur rådet, men återvann i maj s. å. för en tid sin
ledande ställning och lät konfiskera den på katolska
sidan ledande släkten Hamiltons gods till straff för
dess delaktighet i morden på regenterna Moray och
Lennox. Hans maktställning undergräfdes emellertid
hastigt, då Esmé Stuart 1579 kom hem från Frankrike
med särskild uppgift att i den katolska reaktionens
intresse störta D. Esmé Stuart, snart upphöjd till
hertig af Lennox, vann genom en hycklad omvändelse
från katolicismen konungens bevågenhet och lät (29
dec. 1580) James Stuart (sedermera earl af Arran)
vid hofvet öppet anklaga D. för delaktighet i mordet
på konungens far, lord Darnley. En af Bothwells
medbrottslingar uppträdde som vittne, och D. blef,
ehuru han blott kunde öfverbevisas att ha vetat af
sammansvärjningens tillvaro, dömd till döden och 2
juni 1581 afrättad i Edinburgh. Jfr T. F. Hendersons
biografi öfver D. i "Dictionary of national biography"
och Lang, "History of Scotland", del III (1904).

15. William D., 11:e earl och 1:e markis
af D., f. 1589, d. 1660, upphöjdes vid Karl
I:s kröning i Skottland till markis 1633,
misstänktes ständigt af presbyterianerna för katolska
tendenser och afhöll sig under inbördeskriget i
det längsta från att taga parti.

16. William D., 3:e hertig af Hamilton, den
föregåendes son, f. 1635, d. 1694, blef 1646 earl af
Selkirk och gifte sig 1656 med Anna, hertiginna
af Hamilton, hvilken ärft denna titel vid
sin farbroders död och vid restaurationen lyckades åt
sin make utverka hertigtitel af Hamilton för
lifstiden. D. var sträng presbyterian och uppträdde
på 1670-talet som medlem af skotska rådet flera gånger
mot Lauderdales godtyckliga styrelse. Han anslöt sig
1688 genast till Vilhelm af Oranien
och presiderade 1689 i det skotska "convention
parliament", som förklarade tronen ledig och sedan
erkände Vilhelm och Maria som konung och drottning.

illustration placeholder

17. James D., 4:e hertig af Hamilton,
den föregåendes son, f. 1658, förde titeln earl
af Arran, till dess han 1698 för sin ätt erhöll
ärftlig hertigvärdighet af Hamilton, var under
drottning Annas regering ledare
för det nationella partiet i Skottland och
motarbetade med mycken ifver alla förslag om union med
England. Hans obeslutsamhet förmådde honom emellertid
att afstyra planen att möta unionsbeslutet med en
jakobitisk resning 1707. 1711 upphöjdes han till
brittisk peer (hertig af Brandon). D. dödades 1712
af lord Mohun i en duell, som på sin tid väckte
ofantligt uppseende och har skildrats i Thackerays
"Esmond". — Den yngste af D:s många bröder var far
till den bekante diplomaten och arkeologen sir William
Hamilton
, make till Nelsons älskarinna. Se Hamilton.

18. Archibald D., 3:e markis och 1:e
hertig af D., brorsons son till D. 16, f. 1694, d.
1761, blef redan som barn upphöjd till hertig af
D. och lefde som excentrisk enstöring på
fäderneslottet Douglas castle. Mest bekant är
han genom sin hårdhet mot systern, lady Jane D.
(f. 1698, d. 1753), hvilken 1746 i hemlighet gift
sig med en öfverste Stewart och hvars barn med denne
D. under påverkan af den efter släktgodsen fikande
Hamiltonska grenen vägrade erkänna som hennes.
Sedan systern dött i armod, ångrade han sig, och
systersonen blef efter en långvarig och sensationell
rättegång ("Douglas-processen" 1761—69) erkänd som
rättmätig arfvinge.

19. Thomas D., 5:e earl af Selkirk,
brorsons sonson till D. 17, f. 1771, d.
1820, fick under en resa i skotska högländerna 1792
kännedom om där rådande nöd och egnade hela sitt lif
åt planen att rikta den skotska emigrationen till
lämpliga platser inom de brittiska kolonierna. 1803
förde han 800 emigranter till Prince Edward island
(Canada), där deras afkomlingar nu tillhöra den
mest välbärgade befolkningen. D:s älsklingsplan
var emellertid att grundlägga en skotsk
emigrantkoloni i Red-riverdalen (nu Manitoba).
Han utsände en expedition dit 1811 och vistades
själf därute 1815—18 under ständiga strider med
Nordvästkompaniet, som flera gånger med våld lät
fördrifva de Selkirkska kolonisterna. I Manitoba
har man hedrat den af motgången förföljde pioniärens
minne genom att efter honom uppkalla staden och
grefskapet Selkirk.

III. Morton- eller Dalkeith-linjen.

20. Sir William D. of Lochleven, 6:e earl af
Morton, d. 1606, var nära besläktad och förtrogen
med tre af regenterna under Jakob VI:s minderårighet
(Moray, Mar och Morton), deltog i mordet på Rizzio
och fick efter Maria Stuarts tillfångatagande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:38 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free