Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den under b) beräknade dragkraften kan
af lokomotivet ej utvecklas under någon längre tid,
med mindre hastigheten är mycket ringa, ty pannans
ångproduktionsförmåga är ej tillräcklig för att vid
större hastighet alstra all den erforderliga mängden
ånga. Och ofta är det så, att ångproduktionsförmågan
hos ett lokomotiv sätter en gräns för tågbelastningens
storlek, d. v. s. är bestämmande för, huru mycket
lokomotivet förmår draga. Betecknas den härpå
grundade dragkraften hos lokomotivet med På, och V =
hastigheten i km. pr timme,
H = den reducerade eldytan = H1 + H2/3, där
H1 = direkta eldytan (i eldstaden) och H2 = indirekta
eldytan (i tuberna), så är enligt Swoboda
På = 3. V + 40 / 100 V.H.
Denna formel gifver emellertid för de flesta svenska
lokomotiv med deras starka drag för små värden,
hvarför, enligt Pegelow, utförda försök visat,
att formeln
P A V + 4°
på = 4,i
bättre öfverensstämmer med nuvarande svenska
förhållanden.
Ett lokomotivs nyttiga dragkraft är för en viss
hastighet bestämd genom det minsta af värdena Pa,
Pm och På. Vid ett tågs igångsättning utvecklar
lokomotivet sin största dragkraft; därvid är det
det minsta af de båda värdena Pa och Pm, som är
det bestämmande. Men ju mera hastigheten ökar,
desto större inflytande röjer dragkraften af
ångproduktionsförmågan, tills slutligen värdet
På blir det minsta, då dragkraften uteslutande
är beroende af pannans förmåga att alstra ånga.
E. Hjr.
2. Se Dragare.
Dragmedel, med. farm., sådana läkemedel (plåster
eller salfvor), som användas för att reta huden
och göra den röd samt framkalla en utgjutning af
väfnadssaft under öfverhuden (epidermis), hvarigenom
denna upplyftes såsom en större eller mindre blåsa
och kan aflossas. Flera s. k. skarpa läkemedel kunna
hafva en sådan verkan. Det mest bekanta dragmedlet
är den s. k. spanska flugan, d. v. s. ett plåster,
som är beströdt med pulver af skalbaggen med samma
namn (se Spanska flugor). Man har med dylika medels
användning afsett att leda en ymnigare saftströmning
till huden och därigenom minska eller bortleda
utgjutningar eller vattensamlingar i närgränsande
organ. Äfven har man förr åsyftat att efter
aflägsnandet af den upplyfta öfverhuden anbringa
läkemedel i såret för att dessa skulle uppsugas —
en efter införande af de subkutana insprutningarna
öfvergifven metod — samt att underhålla en ytlig
känselretning för att afleda uppmärksamheten från
och därigenom lindra smärtor i djupare liggande
delar o. s. v. Den Svenska farmakopéns enda för
människor afsedda, kraftigare verkande dragmedel
är numera det utbredda spanskflugplåstret (tela
vesicatoria), hvarjämte kunna nämnas Janins
plåster (emplastrum Cantharidis cum euphorbio) och
spanskflugsalfva (unguentum Cantharidis). För djur
äro afsedda de mycket starkt verkande preparaten
stark spanskflugsalfva (unguentum Cantharidis fortius) samt
spanskflugsalfva med sublimat (unguentum chloreti
hydrargyrici cantharidatum). — Dragmedel i
människomedicinen ordineras numera sällan af läkare.
O. T. S. (C. G. S.)
Dragmätare, tekn. Se Drag.
Dragning, krigsv. Se Dragningsmarsch.
Dragningskraft, fys. Se Attraktion.
Dragningsmarsch l. Dragning, krigsv., den förflyttning
snedt framåt af en trupp, som utföres därigenom,
att hvarje man, ryttare eller fordon för sig vänder
45 grader eller mindre och därefter förflyttar
sig eller fortsätter i gång varande rörelse.
C. O. N.
Dragnot.. Se Not.
Dragoman l. Drogman, it.-sp. (en förvridning af
arab. terdjuman, tolk), tolk vid de österländska
hofven, i synnerhet hos Porten. Äfven vid de
europeiska beskickningarna och större konsulaten i
Turkiet och Persien bära tolkar titeln dragoman. Jfr
Terdjuman.
Dragomanov, Michail Petrovitj, rysk politisk
skriftställare och folklorist, f. 1841 i
guvern. Poltava, d. i Sofia 1895, tog tidigt
del i den lillryska nationalitetsrörelsen,
särskildt i Galizien. Han främjade kännedomen
om lillryska etnografien, historien och
litteraturen och medarbetade i E. Reclus’
"Géographie universelle". D. utnämndes till
professor i historia vid Kievs universitet 1874,
men afsattes 1876 på grund af sin kritik öfver
ryska undervisningsväsendet och begaf sig då till
Genève 1878, där han i flera broschyrer förfäktade
nödvändigheten af en frisinnad omgestaltning i
federativ riktning af Rysslands politiska och sociala
förhållanden. 1888 erhöll D. en professur i allmän
historia vid högskolan i Sofia, Bulgarien. Bland
hans skrifter rörande lillrysk folkpoesi må
nämnas: Istoritjeskija pjesni malorusskago naroda i
samverkan med Antonovitj (2 dlr, 1874—75), Otgoloski
rytsarskoj poezij v ukrainskich narodnych pjesnach
(Genljud af riddarpoesi i ukrajnska folkvisor),
Maloruss. narodnyja razskazy i predanija (1876)
och Politytjni pjesni ukrainskiego naroda (1881—83).
A—d J.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
