- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
851-852

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dreyfusprocessen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då krigsrätten 11 jan. 1898 enhälligt frikände
Esterhazy, påstodo D:s anhängare, hvilka voro
särdeles talrika i litterära och vetenskapliga kretsar
("les intellectuels"), att man frikänt Esterhazy för
att bespara de militära myndigheterna en revision
af Dreyfusprocessen. 13 jan. 1898 anklagade den
bekante författaren Zola i en lidelsefull artikel
("J’accuse") i Paristidningen "l’Aurore" de i
Dreyfusprocessens handläggning deltagande ministrarna
och generalstabsofficerarna, särskildt förre krigsministern
Mercier, generalstabschefen de Boisdeffre och
öfverste du Paty de Clam, för olagligheter vid processen
samt beskyllde krigsrätten öfver D. för att hafva
dömt en anklagad på en för honom hemlig handling
och krigsrätten öfver Esterhazy för att hafva på militära
myndigheters order, emot bättre vetande, frikänt
denne. Krigsministern Billot beslöt att lämna
anklagelserna mot officerarna utan afseende, emedan eljest
Dreyfusprocessens förlopp hade måst blifva föremål
för rättslig utredning och beslut, men han lät stämma
Zola på grund af dennes beskyllning mot den senare
krigsrätten inför jurydomstolen för förtal. Processen
mot honom pågick 7—23 febr., under stormiga
uppträden i rättssalen och tumult utanför samt under
den största spänning och det lifligaste deltagande i
hela den bildade världen. Zolas advokater, Labori
och Albert Clémenceau, sökte förgäfves genom att
fastställa Dreyfusprocessens enskildheter, bevisa det
rättsvidriga förfarandet vid densamma och D:s
oskuld. Domstolens ordförande tillät ej framställandet
af frågor angående Dreyfusaffären, och de till
vittnen tagne officerarna vägrade att svara såsom af
tjänsteplikt förbundna till tystnad. Blott så mycket
konstaterades, att D. förklarats skyldig ej endast på
grund af "bordereaun", utan på grund af aktstycken,
som efteråt, utan den anklagades och hans
advokats kännedom, meddelats domstolen. Men
hufvudsaken, att krigsrätten på befallning frikänt Esterhazy,
kunde Zola och hans advokat ej bevisa, och
sedan generalerna de Boisdeffre och de Pellieux hade
förklarat Zolas frikännande af juryn för en förnärmelse
emot franska armén, dömdes Zola (och redaktören
af "l’Aurore", Perrenx) till 1 års fängelse och 3,000
francs böter. Zola flydde ur landet, man visste länge
ej hvarthän. Slutligen befanns han uppehålla sig i
England. Hederslegionens råd strök honom ur
ordens rullor. Men Dreyfusfrågan upphörde icke att
uppröra nationen. En del, men en ringa, af pressen
yrkade på en revision af processen. De flesta
tidningarna bekämpade densamma. Vid 1898 års val
till deputeradekammaren spelade revisionsfrågan på
flera ställen t. o. m. en afgörande roll, i det att
man fordrade, att de nye deputerade skulle förbinda
sig att under inga omständigheter, äfven om D:s
oskuld bevisades, tillåta en revision. Sedan
krigsministern Cavaignac i deputeradekammaren i juli
uppläst tre dittills hemlighållna dokument, hvilkas
äkthet enligt hans åsikt stode öfver allt tvifvel och
af hvilka två ingått i bevisföringen emot D. samt
konstaterat dennes brottslighet, besvarade kammaren
med ett nästan enhälligt förtroendevotum Cavaignacs
"befriande handling", hvarefter pressen nästan
enstämmigt förklarade Dreyfusfrågan död och begrafven.
13 juli häktades Esterhazy af undersökningsdomaren
Bertulus för förfalskning af till Picquart
sända bref och telegram, och s. d. arresterades äfven
den för generalstaben besvärlige Picquart, "för
röjande af ämbetshemligheter ang. försvaret".
Esterhazy försattes efter en tid på fri fot, ställdes
emellertid 19 aug. inför krigsrätt, men lyckades i början
af sept. undkomma till England. Ett viktigt omslag
i uppfattningen af Dreyfusfrågan hade under tiden
inträffat. Chefen för generalstabens "upplysningsbyrå",
öfverste Henry, häktades 31 aug., bekände,
att han förfalskat ett af de dokument, om hvars
absoluta äkthet Cavaignac nyss öfvertygat sig själf och
Frankrike, och begick dagen därpå själfmord på ett
sätt, som ställde hans chefer i det egendomligaste
ljus. En fruktansvärd strid bröt ut inom pressen, där
nu allt flera organ yrkade på revision. Generalerna
de Boisdeffre, Gonse, de Pellieux m. fl. lämnade
sina platser, Cavaignac, alltjämt vidhållande sin
öfvertygelse om D:s brottslighet, utträdde ur ministären.
Ministerrådet (kabinettet Brisson) beslöt efter
långt vacklande 27 sept. 1898 enhälligt, att
handlingarna i målet skulle öfverlämnas till kassationsdomstolen.
Dess kriminalkammare, med Bard som
referent, höll 27 okt. sin första session, biföll fru
D:s ansökan om revision och lät 15 nov. meddela
fången på Djäfvulsön, att hans dom skulle revideras,
och att han skulle bereda sig på ett försvar. 27
dec. öfverlämnades äfven de dittills hemlighållna
dokument, på hvilka D. dömts, till kassationsdomstolen.
Men emot kriminalkammarens opartiskhet
framslungade Quesnay de Beaurepaire, en ifrig
antirevisionist, som lämnat platsen som president i
kassationsdomstolens civilkammare, de gröfsta
insinuationer, hvilket hos "nationalisterna" redan
från början stämplade ett möjligt upphäfvande af
domen såsom en orättfärdighet. Så hade korruptionen
gripit omkring sig, att ej ens landets högsta
domstol gick fri för misstankar. Under förevändning
af att förläna den slutliga domen all den respekt,
som vederborde, tvekade senat och deputeradekammare
ej att ingripa i lagskipningens vanliga gång,
utan stiftade en lex in casu, i det att de, på
ministären Dupuys förslag, beslöto i febr. 1899, att
revisionsprocessen skulle försiggå inför den samlade
kassationsdomstolen (ej inför endast en af dess
kamrar). — Ett ofantligt uppseende väckte det af
Esterhazy, som på lejd återkommit till Paris och
fått vittna inför kassationsdomstolen, i London-tidningen
"Daily chronicle" i början af mars publicerade
vittnesmålet, hvaraf framgick, att majoren
på förmäns order handlat och talat i processen såväl
mot honom själf som mot Zola, att Esterhazy ej
ens vågade förneka, att han skrifvit "bordereaun",
att öfverste du Paty de Clam ledt hela intrigen,
att generalstaben haft kännedom om Henrys falska
dokument samt att den för att rädda sig själf offrat
Henry och Esterhazy. Emellertid lyckades "Le
Figaro" öfverkomma vittnesmålen inför kassationsdomstolen
och fastslog genom deras offentliggörande
den öfverväldigande bevisningen för D:s oskuld. 3
juni 1899 upphäfde kassationsdomstolen enhälligt
domen från 1894 med motivering, att de fakta, som
framgått ur undersökningen, varit af den art, att
de "fastställde den dömdes oskuld" och hänvisade
målet till ny krigsrätt. Trots att under denna
process, som fördes i Rennes, ingenting framkommit
mot den anklagade, förklarade krigsrätten med 5
röster mot 2 till hela världens häpnad 9 sept. 1899
D. skyldig till förräderi, "under förmildrande
omständigheter", och dömde honom till tio års fängelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free