Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dreyfusprocessen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket ej tillåtes i Sverige. Hos
nordamerikanerna har drickspenningsystemet icke fått
vinna något större insteg. Däremot är Ryssland
dess klassiska mark; utvidgadt till mutsystem,
genomtränger det därstädes samhället från ofvan till
nedan. I Turkiet ger man ”badpengar”, i Kina
”tepengar”. Frågan om medlen att afskaffa det för
samhällets trefnad och moral skadliga drickspenningsystemet
har på senare tiden blifvit ganska brännande.
Jfr Sportler.
Dricksvatten. Vi fordra, att det vatten vi dricka
skall vara friskt och smaka godt. En instinktlik
erfarenhet fordrar dessutom, att det skall vara klart
och vackert för ögat. Det var i första rummet källan,
hvars vatten motsvarade dessa fordringar. Vissa
gräfda brunnar kunde också göra det, men sjö- och
flodvatten ville man blott i nödfall begagna. Under
senare tider har dricksvattensfrågan blifvit rätt
invecklad, emedan å ena sidan folkmängden tilltagit så
oerhördt och å den andra vattenafledningar och andra
jordarbeten minskat tillgången på källor. Industrien
och den täta befolkningen fördärfva allt ytligt
vatten (floder och sjöar) äfvensom källor och
brunnar. Då det förr å de flesta orter var lätt
att skaffa godt vatten, kräfvas numera, åtminstone
i tätt befolkade trakter, en utvecklad teknik och
hygieniska kunskaper. Hygienen fordrar ovillkorligen,
att dricksvattnet skall vara fritt från föroreningar
från bostäderna. I motsatt fall är man aldrig säker
på, att icke skadliga mikroorganismer emellanåt
skola framkalla sjukdomar. Vi ega en betydande
erfarenhet om, att förorenadt dricksvatten kan
förorsaka omfattande epidemier. Som exempel erinra
vi om den stora koleraepidemien i Hamburg 1892 samt
tarmtyfusepidemien i Höganäs 1903. Själfva faktum
att vattnet spridt smittan kan ej bestridas, äfven om
det finnes enskildheter, som ännu äro oklara. Det är
hufvudsakligen diarrésjukdomar, hvilkas smittämnen
spridas med förorenadt dricksvatten. I en tätt
befolkad trakt äro därför alla ytvatten (floder
och sjöar) olämpliga som dricksvattenkälla. Äfven
den gräfda brunnen i bostäders närhet blir vanligen
förorenad och därigenom olämplig. Vi ega med afseende
på nämnda vatten aldrig visshet om, att de äro
fria från föroreningar. Däremot har bakteriologien
uppvisat, att jorden eger en betydande förmåga
att rena vatten. Då regnet långsamt sjunker ned
i genomsläpplig mark, silas snart både bakterier
och andra föroreningar bort, så att grundvattnet på
några få meters djup kan antagas vara bakteriefritt
och rent. För att detta skall ske, måste grunden
vara orörd, icke uppgräfd eller påfylld, och den
får ej utgöras af groft grus eller stenar. Det är
alltså grundvattnet, som vi skola upphämta som
dricksvatten. Vi ha ingen orsak att inskränka
oss till de naturliga källorna, som visserligen
lämna grundvatten, men som ge blott en ringa del
af hvad som kan erhållas ur förrådet. Den gamla
brunnskonstruktionen är ej heller bra, emedan den ej
skyddar från föroreningar från jordytan. Vi måste
därför antingen taga grundvattnet från ett område,
som hålles alldeles rent, eller ock hämta upp det
på lämpligt sätt. Medelst rörbrunn l. borrbrunn (se
Brunn 1) fås vattnet upp rent, äfven om jordytan
rundt omkring är mycket förorenad. Slå vi ned ett
järnrör i orörd jord och träffa grundvatten
på 3 m. djup eller mera, kunna vi i vanliga fall
antaga, att vattnet är hälsosamt, äfven om brunnen
ligger alldeles invid bostaden. I Sverige träffa
vi vanligen brukbart dricksvatten i gruslager under
den lera, som täcker jordytan. Många orter få sitt
dricksvatten från våra talrika rullstensåsar. I
granitklippan finnes ofta godt vatten på ett djup
af 30 m., såsom Nordenskiöld påvisat. Äfven under
sandslätter finnes naturligtvis grundvatten. Å
Gottland och i Skåne rinner mycket vatten fram i
kalksprickor, men detta grundvatten är ej alltid
rent. Å större fartyg, som gå på aflägsna farvatten,
destilleras rent hafsvatten, hvarigenom ett sundt
dricksvatten erhålles. Äfven is kan användas för
dricksvattensändamål. Isen bedömes härvid som
vattnet. Den måste vara ren och hämtad från ett
ytvatten, som icke förorenas. Äfven hafsis användes
med fördel till dricksvatten. Sedan det först smälta,
salthaltiga vattnet runnit af, ger isen ett smakligt
vatten. När grundvatten rinner fram under lerlager,
där leran hindrar luftens inflytande, blir det
ofta järnhaltigt, och dessutom bildas ej sällan
illaluktande vätesvafla. Denna gas försvinner
hastigt vid vattnets luftning, då äfven järnet
faller ut, så att det kan filtreras bort. Efter
nämnda enkla behandling erhålla vi af järnvattnet med
ringa kostnad ett godt dricksvatten. Däremot utgör
renandet af det förorenade ytvattnet ett svårt och
dyrbart arbete. Det lyckas för städernas vattenverk,
därest stor omsorg nedlägges på sandfiltreringen,
men det lyckas knappast för den enskilde. Kokning är
för denne den enda praktiska utvägen. Kolfiltrering
gagnar föga, och öfriga filtra för hushållen äro
opraktiska. Dricksvattnets kemiska beskaffenhet
har ganska litet att betyda. Det får ej hafva salt
eller annan främmande smak. Lukt och färg böra ej
heller finnas. Men då sinnena säga oss, att vattnet
är godt, har kemien föga att lära oss, därest vi
nämligen undantaga hårdhetsgraden. Denna betingas
af halten af kalk och magnesiasalter. Mjukt
vatten medför inga sanitära olägenheter. För
hårdt vatten är olämpligt för hushållet. Högsta
tillåtna halt per l. är 200 mg. kalkoxid och
magnesiumoxid. Förnämsta sättet att i praktiken bedöma
ett dricksvatten är att på platsen undersöka
vattenhämtningsstället. Jämförelsevis mindre viktiga,
för vattnets bedömande äro bakteriologi och kemi. Om
olika vattens sammansättning och egenskaper se Vatten.
E. At.
Driesen [drī-], stad i preussiska regeringsområdet
Frankfurt (Brandenburg), på en ö i Netze. 6,108
inv. (1900). Textil- och metallfabriker,
sprittillverkning, trähandel. D., som 1603 befästs, intogs
1631 och 1639 af svenskarna. Fredrik II lät rasera
befästningarna.
J. F. N. L. W:son M.
Drifankare, sjöv., ett på ett kors (”kryss”) eller
en trekantig ram utspändt segel, hvilket, när det
är lodrätt nedsänkt i vattnet, minskar driften hos
ett fartyg, som under storm ligger bi, samt hindrar
”affall”, eller att fartyget kommer tvärs för sjön,
hvarigenom det skulle kunna utsättas för brottsjöar
och svår rullning. Numera begagna nästan endast
fiskare drifankare för att hålla fartyg eller båtar
upp mot vinden. Ankartåget fästes i bukten af en
hanfot, eller så, att kraften verkar mot seglets
medelpunkt. Se fig. å sp. 857.
R. N.
Drifaxel, mek., den axel, från hvilken en drifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
