Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dreyfusprocessen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att erhålla industriell drifkraft. Vid
urverk använder man, som bekant, tyngdkraften hos
fallande lod äfvensom fjädrars spänstighet. Men i
stor skala begagnas tyngdkraften som drifkraft vid
vattenkraftsmaskiner, antingen omedelbart, så att
vattnet vid sitt fall sätter ett hjul i rörelse,
eller ock medelbart, så att vattnet medelst sin tyngd
får åstadkomma en betydande tryckning, som verkar på
hjulet. Luftens tryck under dess rörelse lämnar en
nästan öfverallt tillgänglig drifkraft, som likväl
i jämförelsevis mycket ringa mån tillgodogöres inom
industrien (nästan endast vid kvarnar och pumpverk),
emedan dess verkan är i hög grad ojämn. Så mycket
allmännare gör man däremot bruk af ångkraften,
hvilken föranledt en fullständig omgestaltning af
maskintekniken och möjliggjort den oerhördt stora
industriella utveckling, som egt rum under den
senaste mansåldern. Ångmaskinen har emellertid
erhållit flera högst beaktansvärda medtäflare
i de s. k. kraftgas- och masugnsgasmaskinerna,
fotogenmotorerna, särskildt dieselmotorn (se d. o.),
m. fl. Dessa maskiner täfla med ångmaskinen,
icke allenast då det gäller att utveckla små
effektbelopp, utan äfven fråga om hundratals,
ja, vissa af dem äfven då tusentals hästkrafter skola
komma till användning. Af en alldeles utomordentlig
betydelse är för öfrigt inom den nutida tekniken
elektriciteten för alstring af drifkraft. Denna
har på många områden åstadkommit en fullständig
omhvälfning af förut bestående förhållanden, en
omgestaltning, som med hänsyn till den korta tid,
under hvilken utvecklingen egt rum, t. o. m. kan
sägas vara i vissa fall större än den, ångmaskinens
införande på sin tid föranledde. Äfven ångmaskinen
har för öfrigt undergått väsentliga förändringar och
förbättringar. Så t. ex. hafva på de allra senaste
åren ångturbinerna nått en hög grad af fulländning,
och de täfla f. n. skarpt med de förut fullständigt
dominerande kolf-ångmaskinerna.
O. E. W.
Driflina. Se Drifgarnsfiske.
Drifmina. Se Mina.
Drifning. 1. Skpsb. Se Drifva 1.
2. Konstind., den åtgärd, hvarigenom i metallbleck
utföres ett arbete, hvars rundningar, upphöjningar
och fördjupningar åstadkommas medelst uthamring
af metallbleckets massa. Se Bleckslageri,
sp. 664 ff., och Drifvet arbete.
3. Bergsv. a) Den sista operation, som företages
i hvarje kontinuerligt gående schaktugn, masugnar,
kopparsmältningsugnar o. s. v., då blåsningen skall
upphöra och således ej mera något gods (kol, malm
o. s. v.) uppsättes, utan endast hvad som redan finnes
i ugnen får nedsmälta. — b) Ett uttryck för
den hastighet, hvarmed smältningen i en schaktugn
försiggår. I våra gamla, små masugnar begagnas
vanligen ugnens rymlighet till mått på drifningens
storlek, så att man t. ex. säger, att drifningen är
1, 1 1/2, 2 o. s. v. ugnsfyllnader i dygnet. I
nutidens stora masugnar, där ugnsfyllnaden
blir ett för stort mått, beräknas drifningen
per dygn efter antal förbrukade tunnor kol
eller efter den tillverkade tackjärnsmängden. —
c) Den näst sista operationen vid guld- och
silfvertillverkning. Ändamålet med denna operation
är att befria den ädla metallen från det därmed
förut sammansmälta blyet och från smärre, ännu
kvarvarande föroreningar af andra metaller, såsom
järn och koppar. Sedan drifugnen med sin test
blifvit tillagad, verkblyet inlagdt och
hatten påsatt, uppdrifves småningom värmen genom
eldning i eldstaden, så att verkblyet smälter,
hvarefter bläster pådrages, som får spela utefter
det smälta blyets yta och oxidera detta till
blyglete. Sedan testen uppsupit hvad den kan af
det smälta gletet, får det öfriga, i samma mån
som det bildas, afrinna genom gletehålet. Efter
hand som blyet oxideras, stegras hettan i ugnen,
och då den sista gletehinnan afrinner från
det i härdens midt samlade guldet eller silfret,
inträffar hos detsamma ett egendomligt ljusfenomen,
den s. k. "blickningen". Detta fenomen måste noga
observeras. När det inträffar, måste operationen
ögonblickligen afbrytas för att ej äfven den ädla
metallen skall oxideras. (Jfr Afdrifva 1 och
Drifugn.)
C. A. D.*
4. Trädg., en åtgärd, som har till ändamål att genom
lämpligt afpassad värme och fuktighet påskynda en
växts utveckling. Såsom en allmän regel vid drifning
af växter gäller, att man till en början måste hålla
den omgifvande temperaturen låg (i vanligaste fall
endast vid + 6—10° C.) och endast småningom höja
densamma samt dessutom laga så, att växterna befinna
sig i en fuktig atmosfär. Det senare åstadkommes
därigenom, att man då och då med vatten bestänker
såväl själfva växterna, hvilka hållas i tillslutet
rum, som de dem omgifvande föremålen. I smått och i
fråga om mindre växter kan en fuktig atmosfär kring
dem ernås på det sätt, att man innesluter dem i täta
glasskåp (terrarier, Wardska kaster) eller
öfver hvarje särskild växt ställer en glasklocka,
ett dricksglas e. d. Detta tillvägagående är att
anbefalla i synnerhet vid drifning i boningsrum, där
luften vanligen är för torr. Börjar man drifningen
med för hög temperatur, och hålles luften kring
växterna för torr, innan blomknopparna öppnat sig,
händer det ofta, att dessa torka bort i stället
för att slå ut. Hufvudvillkor för att drifning af
fleråriga växter skall lyckas — vare sig att dessa
odlas för fruktens eller blommornas skull — äro, att
växterna, innan drifningen börjar, hafva genomgått
en viss hviloperiod samt att de före densamma
hämtat nödig kraft, så att alla vedartade delar
äro mognade, knopparna väl utvecklade och förrådet
af upplagsnäring rikligt. — Till blomsterdrifning,
som har till ändamål att frambringa blommor under
vintern, användas åtskilliga tidigt blommande växter
med ört- eller vedstam i synnerhet lökväxter. (Om
sådana varmhusväxter, hvilkas naturliga blomningstid
infaller under vintern, t. ex. kameliorna, begagnar
man ej uttrycket "drifvas", såvida man icke genom
särskildt förhöjd temperatur söker påskynda deras
blomning — något som icke alltid lyckas.) Af lökväxter
drifvas allmännast hyacinter, tulpaner, Crocus-arter
och narcisser, af andra örtartade kalljordsväxter
anemoner, aurikler och andra Primula-arter, Helleborus
(prustrot, julrosor), nejlikor, Hoteja japonica och
liljekonvaljer samt af vedartade kalljordsväxter
törnrosor och syrener. För drifning planteras
blomsterlökar under sept. i krukor och lämnas,
öfvertäckta med jord och löf, ute i det fria, tills
det börjar frysa, då de inflyttas i en källare eller
annan frostfri lokal. Efter hand flyttas lökarna
till en varmare plats, t. ex. ett boningsrum eller en
varm växthusafdelning, för att drifvas. I mörker går
drifningen fortare; men blommorna blifva vackrare, och
hela växten utvecklar sig mera normalt, om drifningen
sker vid fullt dagsljus. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
