- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
863-864

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drift ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"draggar med", under det fartyget af vinden alltjämt
aflägsnas från sin ursprungliga ankarplats. Detta
kallas äfven att gå, komma eller råka "i drift",
hvilka uttryck likväl oftare, och med större skäl,
användas för att beteckna, det ankarkättingen
eller förtöjningarna sprungit sönder, så att
fartyget af vinden föres till annat ställe.
R. N.*

3. Bergsv. Se Drifning 3.

Drifva, mytisk finsk konungadotter, som äktades af
Uppsalakonungen Vanlande och blef moder till Visbur.

Drifvande medel, med. farm., en benämning, som numera
brukas endast i sammansättningar: svettdrifvande
medel, urindrifvande medel, galldrifvande medel o. s. v.

Drifvare (fordom Brotvindare), sjöv., ett segel, som
under segling i passadregionerna stundom tillsättes
akter om en mesan eller ett gaffel-storsegel. Vanligen
begagnas därtill ett s. k. öfverledsegel, hvars
underkant utsträckes till en för ändamålet utsatt
bom eller spira. Under denna bom fördes ofta förr
ytterligare ett segel, som kallades vattendrifvare. (Se Segel.)
R. N.*

Drifvarmyror, zool. Se Dorylinæ.

Drifved kallas stammar, grenar eller rötter,
som härröra från träd och buskar samt drifva med
hafsströmmarna eller af dem uppkastas på
stränder. Mest bekanta äro de samlingar af
drifved, som flerstädes förekomma vid stränderna af
Norra ishafvet samt Atlantiska oceanens nordligare
delar, såsom på norra kusterna af Sibirien, vid
Novaja Zemlja, Spetsbergen (i synnerhet de norra
och östra kusterna), Jan Mayen, Färöarna, norra
och nordvästra kusterna af Island samt östkusten
af Grönland. Drifveden bildar på dessa ställen
ofta alnshöga eller ännu högre vallar. I de
nämnda skoglösa trakterna är den af stor betydelse
såsom bränsle eller såsom material till byggnader,
redskap m. m. Sannolikt härstammar denna drifved
till allra största delen från det inre Sibiriens
skogar, hvarifrån den med de stora sibiriska floderna
föres ut i Norra ishafvet och sedan med den västerut
gående polarströmmen till de angifna ställena.
Prof af drifved, som hemförts från Spetsbergen
och östra kusten af Grönland, hafva visat sig till
stor del utgöras af det sibiriska lärkträdet (Larix
sibirica
Ledeb.), hvarjämte förekomma stammar och
grenar af Picea obovata, Pinus cembra, Abies sibirica
och Salix viminalis. Se C. Lindman, "Om drifved
och andra af hafsströmmar uppkastade naturföremål
vid Norges kuster" (Göteborgs Vet. o. vitt. samh:s
handl., 1883), och Fr. Ingvarson, "Om drifved i
Norra ishafvet" (i Vet. akad:s handl., bd 37, n:r
1 1903).
Ldt. (H. Hn.)

Drifvet arbete, konstind., i metallbleck (guld,
silfver, koppar, mässing, järn) utfördt arbete,
hvars rundningar, upphöjningar och fördjupningar
äro åstadkomna medelst uthamring, d. v. s. tänjning
af metallbleckets massa. Det föremål eller den
ornamentala detalj, som skall drifvas, utföres antingen
på fri hand eller öfver en fast modell. I förra
fallet bearbetas metallplåten, omväxlande från rät
och afvigsidan, med flera olika slag af hammare öfver
olika formade städ, hvarvid man vanligen måste gifva
plåten ett elastiskt underlag af något segt kitt
(beck, vax, tegelmjöl) o. s. v. för att hindra
den från att spricka. Detta förfaringssätt är det
svåraste, men tillika det ur konstnärlig synpunkt
värderikaste. Vid drifning öfver fast modell (stans)
af någon ej alltför hård metallegering erhålles
formen vanligen därigenom, att metallplåten under ett
mellanlägg af bly hamras in till modellen. Detta sätt,
som är lättare, och vid hvilket hufvudvikten ligger på
modellens noggranna utförande, är nära besläktadt med
den numera fabriksmässigt utöfvade pressningen. Vare
sig det ena eller andra förfaringssättet användes,
behöfves vanligen för utförandet af de finare
detaljerna å rätsidan ett efterarbete (med olika
slag af järnverktyg: punsar och sticklar), den
s. k. ciseleringen, som äfven är nödvändig för gjutna
arbetens afputsning.

illustration placeholder
Fig. 1. "Korg" af silfver, utförd i Augsburg på

1600-talet och skänkt af Karl X Gustaf till ryske tsaren

Aleksej Michailovitj, 1655. (Efter F. Martins praktverk,

1899.)

illustration placeholder
Fig. 2. Drifvet silfverfat, holländskt arbete,

1600-talet.

Drifningen är i båda sina former en urgammal teknik.
I södra Europa var den känd redan före
2:a förkristna årtusendets slut, och drifna
guldarbeten af inhemskt ursprung från början
af årtusendet närmast f. Kr. äro funna i vårt land. En
blomstringstid för denna konstslöjd inföll under 1500-
och 1600-talen, då den, särskildt uti Italien och
södra Tyskland (Nürnberg och Augsburg),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:38 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free