Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 913-914 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drushål ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Drusilla, dotter af Herodes Agrippa I och syster
till Herodes Agrippa II och Berenike. Förmäld med
Asisus, konung i Emesa i Syrien, förleddes hon af
Simon magern att öfvergifva sin make och förmäla
sig, emot lagen, med den hedniske landshöfdingen
Felix i Palestina. Inför nämnde Felix och D. höll
aposteln Paulus ett strafftal (Apg. 24: 24 ff.). Hon
anses enligt en uppgift af Josefos hafva omkommit
vid Vesuvius’ utbrott 79, men detta kan bero på en
missuppfattning af Josefos’ oklara framställning.

Drusjina. Se Druzjina.

Drusjinin, A. V. Se Druzjinin.

Drusrum. Se Drushål.

Nero Claudius Drusus’ triumfbåge.

Drusus, namn på en fornromersk släkt. Bland dess
medlemmar märkas följande. — 1. Marcus Livius
D. d. ä., ämbetsbroder till C. Gracchus under dennes
andra tribunat, blef af senaten vunnen för dess planer
och sökte genom vidt gående förslag förvärfva sig
folkets välvilja på Gracchus’ bekostnad, blef efter
dennes fall väl anskrifven hos adelspartiet och var
konsul år 112 f. Kr. — 2. Marcus Livius D. d. y.,
den förres son, talare, var
folktribun år 91 f. Kr. Han sökte förbättra
samhällsförhållandena genom att åter höja
senatens makt, för framtiden förekomma missbruken
i lagskipningen och upphjälpa det lägre folkets
ekonomiska ställning. Under sitt folktribunat föreslog
han bl. a., att senaten, förökad med 300 medlemmar
af riddarnas stånd, skulle återfå domsrätten, att
utdelningar af jord och spannmål skulle ske i stor
utsträckning, att medborgarkolonier skulle anläggas
på Sicilien och att de italienske bundsförvanterna
skulle erhålla romersk medborgarrätt.
Dessa förslag, hvilka antogos af folket, rönte alla,
utom det sistnämnda, häftigt motstånd hos riddarna
och en stor del af senaten, i synnerhet hos konsuln
Philippus. Också blef D. en afton, då han af en stor
folkmängd ledsagades hem, träffad af en, troligen af
riddarna, lejd lönnmördares dolk. Döende yttrade han:
"När skolen I finna en medborgare lik mig?" Hans
lagar upphäfdes, och omedelbart därefter grepo
bundsförvanterna till vapen för att på detta sätt
vinna hvad den kloke och fosterlandsälskande D. velat
på fredlig väg förskaffa dem. — 3. Nero Claudius
D. var son af Claudius Nero och Livia samt styfson
till Augustus. Redan i sin ungdom utmärkte han sig
i kriget mot de rätiska folken (vid Donau) och blef
fördenskull 13 f. Kr. utsedd till öfverbefälhafvare
i Germanien. Han anlade flera fästen och borgar i
detta land, sökte genom dammar och kanaler göra sig
till herre öfver vattenkommunikationerna samt företog
flera, i det hela lyckliga, fälttåg nordöst om Rhen,
ända upp mot Ems och Weser, samt åt kusten till,
hvarigenom han befäste romarnas herravälde i Germanien
och utbredde skräck för deras vapen. D. afled redan 9
f. Kr. under ett återtåg från Elbe åt Rhen till. Han
begrofs i Italien samt hedrades efter döden med en
triumfbåge af marmor, uppförd vid Appiska vägen
(se fig. å sp. 913), och i Germanien upprättades
ett cenotafium (i det nuv. Mainz) till hans ära. —
4. D. Cæsar, son af kejsar Tiberius, förde
efter 17 e. Kr. med skicklighet och kraft befälet
i Donauprovinserna och Germanien och var ämnad till
faderns efterträdare, men afled tidigt, 23 e. Kr.,
förgiftad på sin personlige ovän Sejanus’ anstiftan. —
5. En son af Germanicus. Han aflifvades 33 e. Kr. på
Tiberius’ befallning.
R. Tdh.

Drut, flod. Se Drujets.

Druthmar, Kristian, munk i klostret Stablo (s. ö. om
Liège) i förra hälften af 800-talet, sammanskref
bl. a. en kommentar till Matteus’ evangelium,
hvilken fördelaktigt utmärker sig för klarhet i
framställningen. Namnet D. har munken Kristian ej
burit; det är en senare tillsats.

Druzjina (ry., skara, trupp), krigsv., var i Ryssland
till en början namn på de krigiska följen, hvilka,
liksom den nordiska hirden, slöto sig kring furstarna,
och blef sedermera beteckning för en bataljon inom
vissa kosackhärar eller i riksvärnet (opoltjenie).
C. O. N.

Druzjinin, Aleksandr Vasiljevitj, rysk kritiker
och romanförfattare, f. 1824 i Petersburg, d. 1864,
utbildade sig för det militära yrket, men lämnade det
1851 för att odeladt egna sig åt litteraturen. Redan
1847 hade han debuterat med berättelsen Polinka Sachs,
delvis en imitation af George Sands "Jacques", som
väckte ett ofantligt uppseende genom att införa den
s. k. kvinnofrågan i den ryska litteraturen. Hans
följande, ojämförligt svagare berättelser Razskaz
Alekseja Dmitrievitja (Aleksej Dmitrievitjs
historia), Fräulein Wilhelmina och Julie (1847—49),
äro numera glömda. Hans humoristiska kåserier
Sentimentalnoje putesjestvie Ivana Tjernoknizjnikova
po peterburgskim datjam (Ivan Tjernoknizjnikovs
sentimentala resa till petersburgska sommarnöjen)
väckte ock på sin tid stor uppmärksamhet. 1856—61
var D. redaktör af "Biblioteka dlja tjtenia"
(Lärebiblioteket). En god kännare af den engelska
litteraturen, skref

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>