Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dräkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomgripande förändringar. Kvinnorna buro
från början, liksom männen, skjorta och rock
(båda naturligtvis mycket längre än männens) samt
mantel. Mot slutet af 1100-talet gjordes rocken så
snäf i lifvet, att den till sist måste skäras upp i
sidorna och efter påtagningen sammansnördes. Ärmarna
voro antingen ända från axeln vida eller smala
ända till handleden, men i senare fallet där
till ytterlighet vidgade. Äfven kjorteln gjordes
släpande. Efter någon tid öfvergaf man dock de
vida ärmarna och satte — tidigare än männen — öfver
rocken en fotsid tunika, vanligen utan ärmar. Som
denna öfre tunika skulle skyla den mycket snäfva
underrocken, lade man nu i allmänhet bort de förut
begagnade gördlarna. Hufvudbeklädnaden, från början
en hufva eller turbanlik duk, fick under 1200-talet
barettform. Gifta kvinnor begagnade fortfarande
en vid duk, som täckte hela hufvudet och hvars
ena ände lindades flera hvarf om halsen. Yngre
kvinnor hade jämte baretten ett dubbelband,
hvars ena del omslöt pannan och nacken, den andra
kinder och haka. Kvinnorna buro oftare än männen
ringar, handskar, väskor, och, från omkr. år 1300,
handspeglar. — Vapendräkten hade under denna tid en
bestämdt utpräglad gestalt. Först bar man klädesplagg
af läder, hvarpå voro fastsydda fjäll eller ringar af
metall; sedan bar man en rock af läder och däröfver
en klädnad, bildad af i hvarandra fästa järnringar,
hvilken omslöt äfven hals och hufvud, med undantag
af ansiktet, öfver densamma bar man en bäckenformig
stålhjälm, i början på framsidan försedd med en
nedåt gående remsa, som betäckte näsan. Ringflätad
brynja betäckte äfven händerna, benens framsidor
och fötterna. Öfver brynjan bars en vanligen rikt
utsmyckad vapenrock. Under 1200-talet började man
nyttja en cylindrisk hjälm, som gick ned till axlarna,
med öppningar för ögonen och andhål. Hjälmen pryddes
upptill med ett därå fäst föremål (s. k. "klenod"),
och från hjälmen nedhängde ett vanligen af siden
förfärdigadt hjälmtäcke eller en hjälmduk. Den
tresidiga skölden var i början mycket lång och kupig,
men blef småningom plattare och antog formen af en
liksidig triangel.
Från början af 1300-talet intager Frankrike främsta
platsen i modets värld, hvadan vi, för undvikande
af alltför stor vidlyftighet, i det följande nästan
uteslutande skildra modets växlingar i Frankrike. I
de öfriga länderna uppträdde samma moder som där,
ehuru i allmänhet litet senare.
Under 1300- och 1400-talen buro männen skor, som
gingo ut i ytterst långa och smala spetsar — så
långa, att både prästerskap och lagstiftare funno
det nödigt att göra invändningar mot dem. Då det var
svårt att gå med dessa långa skor, företog man sig
att använda ännu ett par skor, af trä, sulformiga,
med en klump under hälen och en annan under själfva
foten. Byxorna betäckte både foten och benet. Före år
1300 voro de tvenne, en för hvartdera benet; men efter
nämnda tid gjordes de sammanhängande, och man bar
gärna öfver dem ännu ett benplagg, i Sverige kalladt
"hosor", som likaledes täckte foten. Den undre rocken
gjordes allt kortare och så trång, att man måste
skära upp den baktill eller framtill och knäppa hop
den. Äfven ärmarna gjordes mycket snäfva, skuros upp
och knäpptes. Vid handleden begränsades de ofta af
manschetter. Under 1400-talet var rocken mycket kort
och drogs hårdt till om lifvet, under det stoppning
anbragtes på bröstet samt öfver axlarna. Den öfre
rocken, som från början var mycket lång, gjordes
ungefär lika kort som den undre och täckte denna
fullständigt utom på armarna, i det den öfre rockens
ärmar icke gingo längre ned än till armbågen. Bältet,
numera utan praktisk betydelse, satt som en prydnad
något nedanför lifvet. Något före midten af 1400-talet
anlade man ett öfverplagg (jaquette), som var litet
längre, men mycket vidare. Man kunde emellertid icke
undvara långa rockar, och när den ursprungligen
långa öfre rocken blifvit förkortad, fann man sig
nödsakad att uppfinna nya öfverplagg, som gjordes
fotsida, än uppskurna i båda sidorna (ungefär såsom
de i Sverige nu brukliga mässhakarna), än verkliga,
framtill öppna ytterrockar med långa ärmar. Rockar
af sistnämnda slag kallades först houppelandes,
sedan robes. Manteln, som af de nya öfverrockarna
gjordes tämligen öfverflödig, bibehöll sin gamla
form. Håret bars af de äldre långt, af de yngre
till en början kort, sedermera medellångt och på
båda sidorna utstående. På hufvudet bar man små,
åtsittande hufvor, mössor (alltid utan brätten)
och hattar, och alla dessa hufvudbonader pryddes
ofta med spetsar, fransar, pälsverk, metallbeslag
eller agraffer och fjädrar. Under periodens senare
del virade man ofta kring hufvudet eller kring
hufvudbonaden ett bredt band, hvars ena ände, rikt
veckad, reste sig högt öfver hufvudet, hvaremot
den andra ibland hängde ned och var så lång, att
den släpade på marken. — Kvinnorna buro likaledes
spetsiga skor, ehuru ej af samma längd som männens. I
hemmen nöjde de sig med underklänningen; men när de
gingo ut eller när de skulle utveckla prakt, buro de
äfven en öfverklänning (robe). Dessa kläder gjordes
alltmer åtsittande kring lifvet; bältet flyttades
allt högre upp, tills det satt tätt under bröstet,
och på axlarna lades stoppning. Mycken anstöt väckte
de långa släpen och de öppningar (fenêtres d’enfer)
i sidorna af öfverklänningen, genom hvilka man lät
den undre klänningen synas. Mot tidehvarfvets slut
gjorde man på klänningslifvet fram och bak en stor
tresidig, ända ned till bältet gående öppning, hvars
undre del i början skyldes af tunt tyg, men till sist
blef naken. Man skar slutligen upp öfverklänningen
i sidan och drog upp underklänningen, så att vaden
blef synlig. Öfver klänningen bar man, ifrån midten
af 1300-talet, ett lif, som var djupt urringadt och
tämligen kort, oftast bildadt af pälsverkslister, samt
hade breda öppningar i sidorna. Klänningen gjordes af
ett enda stycke, intill slutet af 1400-talet, då man
började skilja mellan lif och kjortel, öfver alla
dessa plagg bar man en lång mantel. Vidunderliga
voro hufvudbonaderna. Håret vecklades samman och
ströks baktill i höjden. Det omslöts af ett nät,
hvilket någon gång ställdes i sammanhang med en ring
om pannan. Vid sidorna bildades tvenne utstående
hårsäckar, från hvilka utgingo hornlika prydnader,
stundom så breda, att den som bar dem måste föra
hufvudet på sned för att kunna gå igenom en dörr,
eller ock drogs håret upp öfver hufvudet och
gömdes (1428—83) i en strutformig, hög omklädnad
(hennin). Till alla dessa hårkostymer hörde längre
eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
