Print (PDF) - On this page / på denna sida - Dsjiggetai ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarhelst en motsats finnes, hvars leder ej förklarats ur hvarandra eller ur en tredje princip, äfven om denna motsats ej är genomgående för hela världsåsikten. L. H. Å. Dualist, anhängare af dualismen; anhängare af den dualistiska teorien. Dualistiska teorien, fys., den teori, som söker förklara de elektriska fenomenen genom att antaga två slag af elektricitet. Dess grundläggare äro Dufay och Robert Symmer. Den sistnämnde ansåg, att inom den oelektriska kroppen finnas i lika mängd och likformigt fördelade båda slagen af elektricitet och att, om de elektriska fluida skiljas, kroppen visar sig positivt elektrisk på hvarje punkt, där det positiva fluidet är öfvervägande, och negativt elektrisk på de ställen, där det motsatta slaget är härskande. Af Symmer uttalades äfven den satsen, att de särskilda partiklarna inom ett och samma elektriska fluidum repellera hvarandra, under det att en motsatt verkan eger rum mellan partiklar af olika fluida. Motsatsen till den dualistiska är den unitariska teorien. L. A. F.* Duar (arab.) kallas i norra Afrika, i synnerhet i Algeriet, ett arabiskt tältläger, som består af tio eller flera tält. Jfr Smahla. Duarte, den portugisiska formen af namnet Edvard. Dub, karavanseraj. Se Darab. Duban [dybä'], Jacques Félix, fransk arkitekt, f. 1797, d. 1870, gjorde sina studier i Paris och Italien, var 1848-54 Louvres arkitekt samt blef 1854 medlem af Franska institutet och generalinspektör för de civila byggnaderna i Frankrike. Han förvärfvade sin ryktbarhet hufvudsakligen genom den i ädlaste renässansstil hållna École des beaux-arts (ett af de skönaste moderna byggnadsverken i Paris, börjadt 1820 af hans lärare Debret och 1834-38 fortsatt af D. efter en alldeles ny plan) samt restaurationen af Slottet i Blois (1845). D. gjorde sig bemärkt äfven som målare framför allt af akvareller med arkitekturmotiv. Du Barail [dy bara'j], François Charles, fransk militär, f. 1820 i Versailles, d. 1902 i Paris, började sin militära bana som simpel soldat 1839, men blef officer redan 1842 och steg i graderna till divisionsgeneral, 1870. Under kriget 1870-71 kommenderade han först en kavalleridivision af Rhenarmén vid Metz och efter vapenstilleståndet 3:e kåren af Versailles-armén. 25 maj 1873-21 maj 1874 var han krigsminister i de Broglies två första kabinett och blef sedan chef för 9:e armékåren, men efter Mac Mahons afgång från presidentskapet öfvergick han till reserven. 1887 erhöll han afsked ur krigstjänsten. Såsom utomordentligt sändebud öfvervar han Oskar II:s kröning i Stockholm 1873. D., som var ifrig rojalist, offentliggjorde redan före sin död sina intressanta memoarer, Mes souvenirs (3 bd, 1894-96), utarbetade med hjälp af publicisten Cornély, medarbetare i "Le Figaro". L. W:son M. Du Barry l. Dubarry [dybarri], Jeanne Bécu, grefvinna, den franske konungen Ludvig XV:s älskarinna, föddes i Vaucouleurs 1743 i ett fattigt hem. Som helt ung kom hon till Paris och fick där plats som bodmamsell i en modehandel. Genom sin skönhet och sitt lifliga lynne drog hon männen till sig, tog plats i ett spelhus och knöt bekantskap med chevalier Jean D. Denne föreslog Ludvig XV:s kammartjänare och "skaffare" Lebel att föra henne till den då nära sextioårige monarken. Denne blef häftigt betagen i hennes retande yttre, arrangerade (1768) ett giftermål mellan henne och en afsigkommen grefve, Guillaume D., en broder till Jean D., och lät 1769, till den kungl. familjens fasa, presentera henne på hofvet såsom grefvinna D. och "maîtresse en titre". Hon var ingalunda så obildad och utan skick, som hennes samtida bland kvinnorna hafva framställt henne. <img r></img> Genom sitt obegränsade välde öfver den svage och vällustige konungen, som hon duade och tilltalade med smekordet "La France", fick hon ett mäktigt inflytande på statens styrelse. Sin makt utöfvade hon likväl mera som verktyg i andras händer än af begär att härska, och hon skilde sig däruti från m:me de Maintenon och markisinnan de Pompadour, hvilka hon var mycket underlägsen i bildning och beräkning. Det var hufvudsakligen det af Choiseul undanträngda jesuitvänliga och absolutistiska hofpartiet, som flockade sig kring henne. Första följden af denna koalition blef, att Choiseul, som icke ville böja sig för henne, föll (redan 1770) och att de Maupeou och d'Aiguillon (hennes gynnade älskare) kommo till styret. Genom sitt våldsamma uppträdande mot parlamentet åsamkade de sistnämnde henne folkets hat. Efter Ludvig XV:s död (1774) förvisades grefvinnan för en tid till Pont-des-dames, nära Meaux, men lefde sedan på sitt vid Marly belägna slott, Luciennes, som Ludvig XV låtit uppföra åt henne. 1792 reste hon öfver till England för att sätta sin förmögenhet i säkert förvar, men hade oförsiktigheten att återvända till Frankrike, drogs inför revolutionstribunalet och giljotinerades 8 dec. 1793. Hon skall in i sista stunden tiggt bödeln om ett ögonblicks uppskof ("De grâce, encore un moment, monsieur le bourreau!"). - De under D:s namn utgifna Lettres et anecdotes (1779) äro understuckna. Jfr E. och J. de Goncourt, "La du Barry" (1880), Vatel, "Histoire de m:me du Barry" (1882-83; en "ehrenrettung"), och H. Noel Williams, "M:me D." (sv. öfv. 1905). Du Bartas [dy bartä], Guillaume de Salluste, fransk skald, f. 1544, d. 1590, deltog som käck krigare i religionsstriderna och användes af Henrik IV i diplomatiska beskickningar till Danmark, Skottland och England. Han sårades dödligt i slaget vid Ivry. Under sin lifstid och en god tid efteråt åtnjöt han ett utomordentligt anseende som diktare - en anekdot berättar, att själfve Ronsard skulle ansett honom som sin öfverman, - men värdesättningen förändrades sedermera så väsentligt, att Goethe, som var betagen i D:s poesi, uttalar sitt beklagande öfver, att en så utmärkt poet föraktades af sina landsmän. Den dikt, som skapade D:s rykte, är ett bibliskt didaktiskt epos, La sepmaine, ou la création du monde (1578, 30 uppl. under de närmaste sex åren; öfv. till latin, italienska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
