Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dublin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Irlands statsarkiv, flera teatrar och många
konsertlokaler. — D. har en betydlig industri,
omfattande järngjuterier och mekaniska verkstäder,
tillverkning af möbler, vagnar, glas och kemikalier,
väfverier för halfsidentyger (poplins),
tobaksfabriker, bryggerier och viskybrännerier, men
producerar föga för export (utom visky och porter). —
Af stor betydelse är handeln. Till hamnområdet
(inberäknadt det 9 km. aflägsna Kingstown) hörde
1901 292 sjögående fartyg om 57,886 ton och 397
fiskefartyg. S. å. inlöpte 8,670 fartyg (däraf 8,424
kustfarare) om 2,422,125 ton. Importen (företrädesvis
spannmål, socker och petroleum) hade 1901 ett värde
af 2,65 mill. pd st., exporten (företrädesvis ull)
af 31,771 pd st.
D:s styrelse handhafves af 15 aldermen och 45
councillors (stadsfullmäktige), i hvilkas spets står
en lord mayor, utsedd för ett år bland aldermen. —
D. anses af många för att vara Ptolemaios’ Eblana. Vid
400-talets midt införde S:t Patrick kristendomen
där. Omkr. 840 eröfrades D. af två norska vikingar,
Torgisle och Frode, hvilka gjorde det till hufvudort
i konungariket D., ett af de riken, som norrmännen
upprättade på Irland. Torgisle och Frode nedgjordes
af irerna, men 852 upprättade Olof den hvite riket
D. på nytt. De norske eröfrarna hade ständiga strider
att utstå mot infödingarna och fördrefvos ofta
från landet, men behöllo slutligen öfverhand. 1171
intogs D. af engelsmännen. 1209 blefvo de engelske
borgarna, då de firade påsken, öfverfallna af sina
iriska grannar, och 500 nedhöggos. Årsdagen af
denna händelse ("Black monday") firades länge
med tåg till platsen för mordet, Cullenswood,
som än i dag kallas "The bloody fields". 1205—20
byggdes slottet, 1409 erhöll D. en egen mayor, som
sedan 1665 för lordtitel. 1907 skall i D. hållas en
världsutställning. Litt.: Gilbert, "History of the
city of D." (1854—59), Haliday, "The scandinavian
kingdom of D." (2:a uppl. 1884), och Black, "Guide to
D." (1886).
(J. F. N.)
Dublon l. Doblon (sp. doblon, eg. dubbelstycke)
l. Onza de oro, num., ett föråldradt spanskt och
spansk-amerikanskt guldmynt, af hvilket flera sorter
funnos. Den förnämsta var gångbar 1786—1848 (i Mexico
till 1861) och gällde 16 pesos = 80 pesetas = omkr. 58
kr. Däremot hade doblon de Isabel l. isabelina
(1849—68) endast ett värde af nära 19 kr. I Chile
gällde 1 dublon = 5 pesos = 1/2 condor = 17 kr.,
i Colombia = 5 pesos = 18 kr., i Peru = 18 kr., i
Uruguay = 10 pesos = 38 kr., i Venezuela = 36 kr. —
2. Ett under Helvetiska republikens tid (1798—1803)
gångbart schweiziskt guldmynt, i värde motsvarande
17 kr.
Dubno, distriktshuvudstad i ryska guvern. Volynien,
vid floden Ikva. 13,785 inv. (1897), mest
judar. Tillverkning af tobak, läder och tegel. Under
1880-talet började D. förses med moderna befästningar
och spärrar nu järnvägen från Budapest och Lemberg.
J. F. N. L. W:son M.
Duboc [dybå’kk], Charles Édouard, tysk författare
under pseudonymen Robert Waldmüller, f. 1822 i
Hamburg (son af en dit inflyttad fransman), gjorde på
1850-talet vidsträckta resor, under hvilka han äfven
lärde känna Skandinaviens folk och litteratur, och
bosatte sig i Dresden. En färgrik och karakteristisk
framställning, som ofta lider af för stor bredd,
är utmärkande för hans många vittra alster på vers och prosa. Till de mera lyckade
bland dessa höra hans poetiska Dorf-idyllen (1862),
åtskilliga af hans noveller (i samlingar 1859,
1862 och 1874) samt romanerna Gehrt Hansen (1862)
och Don Adone (1883; 2:a uppl. 1901) och skådespelet
Die tochter des präsidenten (1879). 1893 utgaf han
en samling lyriska dikter, Klänge aus der fremde,
och 1897 Liebesstürme. Hans öfversättningar af
Tennysons "Enoch Arden" (1867; 40:e uppl. 1897)
och "In memoriam" (1870; 5:e uppl. 1876) hafva rönt
mycket bifall.
Dubois [dybωa’], Pierre (Petrus de Bosco), fransk
legist i Filip den skönes tjänst, f. i Normandie
omkr. 1250, studerade i Paris under Tomas från Aquino
och blef sedermera kunglig advokat i Coutances. Som
sådan omtalas han 1300, då han lät tillställa konung
Filip ett memorial "om medlen att förkorta krigen
och processerna i Frankrike". Denna ännu outgifna
skrift, Summaria doctrina etc., diskuterar i
själfva verket medlen att åstadkomma ett franskt
öfvervälde öfver hela kristenheten och uppträder
med skärpa mot påfvens världsliga makt. D. deltog i
ständerförsamlingarna 1302 och 1308 samt författade
i Filip den skönes intressen flera stridsskrifter
mot Bonifatius VIII och mot tempelherrarna. D:s
dödsår är obekant. Hans förnämsta arbete är den
omkr. 1306 skrifna afhandlingen De recuperatione
terræ sanctæ (kritisk edition af Langlois 1891,
utdrag hos Hjärne, "Valda texter", 1895), hvari han
framlägger en i detalj utarbetad plan för Heliga
landets återeröfring under ledning af franska
konungadömet. Hufvudvikten lägger han emellertid
äfven här på den franske konungens makttillväxt vid
den biläggning af striderna inom kristenheten, som
skulle utgöra inledningen till eröfringsföretaget. I
en ny skrift efter Albrekts af Österrike död 1308
tillrådde D. konung Filip att genom påfven Klemens
V låta gifva sig kejsarkronan. I dessa och andra
skrifter visade sig D. öfverskatta betydelsen af den
franske konungens inflytande öfver påfven, och han
såg ej de praktiska svårigheter, som uppreste sig mot
realiserandet af hans fantastiska planer. Hans kritik
af de teoretiska grunderna för påfvedömets världsliga
makt har emellertid skaffat honom ett aktadt rum bland
den senare medeltidens politiska skriftställare. —
D:s mestadels anonyma skrifter ha kritiskt undersökts
först af de Wailly och Boutaric; se därom Renans
utförliga redogörelse för deras innehåll i
"Histoire littéraire de la France", d. XXVI,
sid. 471—536. Mot Renans öfverskattning af D:s
faktiska inflytande på Filip IV:s politik och af hans
idéers originalitet vänder sig Langlois (i Lavisses
"Histoire de France" III, 2, sid. 284—91, 1901).
V. S—g.
Dubois [dybωa’], latiniseradt Sylvius, Jacques,
fransk anatom, f. 1478 i Amiens, d. 1555 i Paris,
blef 1529 eller 1531 med. doktor i Paris, föreläste
från 1535 i Collège de Tréguier och blef 1550
professor vid Collège royal. Hans föredrag utmärkte
sig genom klarhet och elegans, och han drog till
sig en mängd åhörare. Hans förnämsta betydelse inom
anatomien ligger däri, att han var en af de förste,
som dissekerade människolik och sålunda förberedde den
lyftning, som anatomien rönte under 1500-talet. Dock
vållade hans blinda beundran för Galenus, att han alls
icke förstod att uppskatta den nya tidens sträfvanden,
och det gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
