- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
987-988

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dublin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därhän, att han 1551 mot sin forne
lärjunge Vesalius, den moderna anatomiens
grundläggare, skref en häftig smädeskrift.
För öfrigt är D. bekant för sin sällsynt stora
girighet. Hans skrifter utkommo samlade 1630.
R. T—dt.

Dubois [dybωa’], François, fransk namnform för
läkaren Frans Sylvius (se denne).

Dubois [dybωa’], Guillem, holländsk
landskapsmålare. Se Bois, Guillem du.

illustration placeholder

Dubois [dybωa’], Guillaume, fransk statsman och
kardinal, f. 6 sept. 1656 i Brives-la-Gaillarde
(Limousin), var son till en fattig läkare, erhöll
tonsuren vid 13 års ålder, genomgick Collège
S:t-Michel i Paris, där han förvärfvade utmärkta
kunskaper, och försörjde sig sedan såsom huslärare
i enskilda familjer. Genom personliga förbindelser
lyckades han vinna anställning som lärare för den
unge hertigen af Chartres, sedermera hertig Filip af
Orléans, och visste att tillvinna sig sin elevs ynnest
både genom sin behagliga undervisningskonst och sitt
smidiga umgängessätt, men också genom att blunda
för hans tidiga utsväfningar. Att D. själf inledt
hertigen i sådana och deltagit däri, är obevisadt och
säkerligen öfverdrift. Denna gunst bevarade D., äfven
sedan hans lärarskap upphört, och han gäldade den med
trogen hängifvenhet för hertigens intressen. Äfven
Ludvig XIV:s bevågenhet vann D., då han befordrat sin
forne elevs giftermål med mademoiselle de Blois,
konungens oäkta dotter med markisinnan de Montespan,
och han belönades med abbotsstiftet S:t Just och
anställning vid franska beskickningen i London
(1698). Där förblef han ej länge på grund af sin
förmans ovilja, och han återgick till sin ställning
såsom hertigens förtrogne och sekreterare. När
denne 1715 öfvertog regentskapet för den omyndige
Ludvig XV, var äfven abbé D:s tid kommen. Utan
officiell ställning i början erhöll han genast ett
betydande inflytande. På hans ingifvelse närmade sig
hertigen-regenten Frankrikes förra fiende England,
och D. afgick i en hemlig beskickning till Haag
och Hannover, där han med den engelske statsmannen
Stanhope i okt. 1716 aftalade ett betydelsefullt
fördrag, som genom Hollands accession i jan. följande
år förvandlades till trippelallians. Denna vändning
i den franska utrikespolitiken, som fullkomligt
stred mot dess gamla traditioner och som för
Sverige medförde ganska menliga följder, var ytterst
impopulär, men i själfva verket ett utmärkt skickligt
drag, motiveradt af de båda ländernas fredsbehof
och af hänsyn till de nya, genom Utrechtfreden
garanterade successionsförhållandenas bestånd i både
Frankrike och England. D. belönades med medlemskap
i utrikeskonseljen. När 1718 de aristokratiska
konseljer, med hvilka hertigen af Orléans i början
omgifvit sig, spelat ut sin roll och hertigen återgick
till den gamla despotiska ministerstyrelsen, kallades
D. till statssekreterare för utrikes ärendena. Han
visade sig alltigenom vuxen denna plats. Han genomdref den bekanta
kvadruppelalliansen 1718, hvarigenom de
återstående tvistefrågorna i sydvästra Europa
undanröjdes. Alberonis fall 1719, Spaniens tvungna
antagande af kvadruppelalliansens villkor 1720,
hvarigenom krigsfaran i Europa undanröjdes, och
den följande försoningen mellan hertigen-regenten
och Filip V af Spanien, voro idel triumfer för D:s
statskonst. Denna skickliga utrikespolitik förde
Frankrike på några få år ur dess isolering och vanmakt
vid Ludvig XIV:s död och tryggade på samma gång
landets yttre frid och dynastiska rättsordning. Häri
ligger D:s största betydelse. Äfven i de kyrkliga
förhållandena ingrep D. och sökte bilägga konflikten
mellan påfvestolen och det jansenistiskt sinnade
prästerskapet. Belöningen för dessa tjänster blef D:s
utnämning till ärkebiskop af Cambrai 1720 (Frankrikes
rikaste stift) och till kardinal 1721. Han hedrades
med presidentskapet för det samlade franska
kleresiet, kallades 1722 till medlem af Franska
akad. och blef i aug. s. å. premiärminister. Denna
sista befordran var afsedd att garantera hertigens
inflytande på regeringen äfven efter konungens
myndighetsförklaring. Redan ett år därefter,
10 aug. 1723, afled D. till följd af en svår
operation. — D. var en liten, till det yttre
oansenlig person, listig och intrigant, äregirig
och njutningslysten, men ovanligt klok, erfaren och
energisk. Hans moraliska brister, hans egoism och
snikenhet, som ej tillfredsställdes af de oerhördaste
inkomster midt under franska statens sorgligaste
finansiella elände, kunna icke öfverskylas, men dock
är hans bild i hög grad vanställd genom S:t Simons
bekanta memoarer, där det aristokratiska hatet mot
den hänsynslöse uppkomlingen återljuder. Såsom
statsman var han otvifvelaktigt en verklig begåfning
och har gjort Frankrike stora tjänster, men hans
politik saknar visserligen alla drag af idealitet
och personlig storhet och bestämdes väsentligen
af hänsyn till orléanska familjens och hans egna
intressen. Uppgiften att han åtnjutit en engelsk
pension bestyrkes icke af nyare forskningar. De under
D:s namn utgifna Mémoires (4 bd, 1829; ny uppl. 1857)
äro understuckna. Litt.: Seilhac, "L’abbé D." (2
bd, 1862), Jobez, "La France sous Louis XV" (2 bd,
1864—65), Baudrillart, "Philippe V et la cour de
France" (bd II, 1890), Wiesener, "Le régent, l’abbé
D. et les anglais" (3 bd, 1891—99), och Bliard,
"D., cardinal et premier ministre" (2 bd, 1901—02).
L. S.

Dubois [dybωa’], Paul, fransk bildhuggare och
målare, f. 1829 i Nogent-sur-Seine, d. 16 maj 1905,
härstammade på mödernet från bildhuggaren Pigalle,
hvarför han ock stundom skref sig Dubois-Pigalle.
Först vid 27 års ålder blef han medveten om sin
konstnärskallelse. 1856—58 arbetade han på Toussaints
ateljé i Paris, och 1859 reste han till Italien, där
i synnerhet Donatellos verk i Florens blefvo föremål
för hans studier. 1861 utställde han statyn Johannes
Döparen som barn
(i brons 1864) och 1863 Narcissus
(gips; utförd i marmor 1874). Därefter följde
bl. a. bronsstatyn Florentinsk sångare från 1400-talet
(1865; liksom de båda nyssnämnda i Luxembourg),
Madonna med barnet (1867; Trinitékyrkan i Paris)
och Eva (1873). Senare följde General Lamoricières
grafvård
i Nantes’ katedral, med den dödes liggande
staty i brons och 4 allegoriska figurer i marmor,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0536.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free