Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 995-996 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duboisin ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1848), Égypte, Nubie, Palestine et Syrie (1852),
Chants modernes (1855), L’homme au bracelet d’or
(1862), Les buveurs de cendres (1866), Orient et
Italie (1868), Paris, ses organes, ses fonctions
et sa vie dans la seconde moitié du XIX:e siècle
(6 bd, 1869—75; 8:e uppl. 1893), Les convulsions de
Paris (4 bd, 1878—79; skildringar af Paris-kommunen),
Souvenirs littéraires (1882—83), Paris bienfaisant
(1888), Une histoire d’amour (s. å.) och La croix
rouge de France (1889). D. var en framstående stilist
och förde (t. ex. i "Les convulsions de Paris")
ett öppet språk, som ådrog honom agg från radikalerna.


Du Cange [dy kãʃ], Charles Du Fresne, sieur D.,
fransk lärd, f. 1610 i Amiens, d. 1688 i Paris,
inskrefs 1631 som advokat vid Parisparlamentet, köpte
1645 af sin svärfader en syssla vid kammarverket i
Amiens och flyttade 1668 till Paris. En minnesvård
öfver honom restes 1849 i hans födelsestad. — D. var
synnerligen väl bevandrad i klassiska och moderna
språk samt historia och arkeologi m. m. Frukten
af hans historisk-filologiska forskningar blefvo
de epokgörande verken Glossarium ad scriptores
mediæ et infimæ latinitatis (3 bd, 1678; ny,
tillökad uppl. utg. af benediktinerna i 6 bd,
1733—36), hvartill ett digert supplement i 4
bd 1766 offentliggjordes af Pierre Carpentier
(ny, tillökad uppl. utg. af L. Favre, 10 bd,
1883—87), samt Glossarium ad scriptores mediæ et
infimæ græcitatis (2 bd, 1688; faksimileupplaga
1889). D. författade vidare bl. a. Histoire de
l’empire de Constantinople sous les empereurs français
(1657), Historia Bizantina (1680) och Principautés
d’outremer (under titeln "Familles d’outremer"
utgifvet 1869 af E. G. Rey), hvarjämte han utgaf
Villehardouins, Joinvilles, Kinnamos’ och Zonaras’
krönikor. I franska nationalbiblioteket förvaras en
mängd af D. författade värdefulla historiska uppsatser
och anteckningar m. m. Jfr Hardouin, "Notice sur la
vie et les principaux ouvrages de D." (1838).

Ducange [dykã’ʃ], Victor Henri Joseph Brahain, fransk
författare, f. 1783, d. 1833, vann stora framgångar
genom sina många folkdramer med melodramatiskt hemska
effekter. De verkningsfullaste af dessa skådespel,
af hvilka fem uppförts i Sverige, äro Trente ans, ou
la vie d’un joueur (1827; "Trettio år af en spelares
lefnad", 1833), hans mästerstycke, Calas (1819),
Le colonel et le soldat (1820) och Il y a seize ans
(1831). D. författade 14 romaner, som likaledes
gjorde lycka på grund af den spännande och ofta
skräckinjagande handlingen. Skrifsättet är emellertid
kantigt och föga artistiskt. Ryktbarast af romanerna
äro Agathe (1819), Valentine (1821) och Thélène ou
l’amour et la guerre (1823). Han uppsatte äfven en
frisinnad tidning "Le diable rose". På grund af sina
radikala åsikter och i sina verk gjorda politiska
anspelningar ådrog han sig gång på gång myndigheternas
misshag och ådömdes fängelsestraff.
(S. S—n.)

Du Casse [dy ka’s], Pierre Emmanuel Albert, baron,
fransk krigshistoriker och romanförfattare, son
af general Jacques Nicolas Xavier D. (1771—1836),
f. 1813 i Bourges, d. 1893, blef generalstabsofficer
samt tjänstgjorde som adjutant först hos prins Jérôme
Napoleon och sedan hos marskalk d’Ornano, utnämndes
1854 till major och deltog 1850—59 i fälttågen i
Afrika och Italien. D. författade bl. a. Opérations
de l’armée de Lyon en 1814 (1849), Opérations du
9:me corps de la grande armée en Silésie (1851),
Des erreurs militaires de M. de Lamartine (1852;
en kritik af Lamartines framställning i "Histoire de
la restauration"), Opérations militaires en Orient
(1857; om operationerna i Krimkriget från mars 1854
till okt. 1855), Journal du siège de Strasbourg (1871)
och en mängd broschyrer. Han utgaf dessutom "Mémoires
et correspondances du roi Joseph" (10 bd, 1853—55),
"Mémoires et correspondance du prince Eugène" (10
bd, 1858—60) samt lefnadsteckningar öfver Arrighi,
duc de Padoue (2 bd, 1866) och Vandamme (2 bd,
1870). D. skref äfven romaner, men dessa äro utan
betydenhet.


Duccio di Buoninsegna [du’ttjå -se’nja], berömd
italiensk målare, hvars fullt säkra lefnadsdata
omfatta åren 1282—1319. D., hvars verksamhet inföll
mellan Cimabues och Giottos, var den mästare, af
hvilken Siena-måleriet fick en sådan väckelse,
att det på 1300-talet kunde framträda själfständigt
vid sidan af det florentinska. Huruvida en Madonna
i utpräglad bysantinsk stil (i Cappella Rucellai i
S. Maria Novella) är ett ungdomsverk af hans hand,
därom strida ännu de lärde. Hans yppersta arbete
är i alla händelser hans 1311 fullbordade, stora
Maëstà, det forna högaltaret i domkyrkan i Siena,
1506 bortflyttadt från sin plats och numera, sedan den
på bägge sidor målade taflan sågats itu, så att alla
bilderna kunna exponeras bredvid hvarandra, utställd i
kyrkomuseet, så när som på en bild, "Kristi födelse",
som hamnat i Berlins museum. Af dess i tempera
målade bägge hufvudtaflor framställer den främre
en kolossal, af änglar och helgon omgifven madonna
med barnet. Anordningen är den gamla symmetriska,
men i behandlingen af de en skilda gestalterna visar
sig D. hafva tagit ett stort steg framåt. Visserligen
kunde han lika litet som florentinaren Cimabue frigöra
sig från de gifna bysantinska typerna, men han ingöt i
dem ett nytt lif och särskildt ett sienesiskt element,
ett ljuft och mildt, nästan drömmande uttryck, hvilket
synnerligen i hans kvinno- och änglafigurer verkar
behagligt på åskådaren. För madonnan skapade han
därigenom ett nytt ideal, liksom äfven hans vänligt
blickande Kristusbarn är vida naturligare än den
lillgamle, af dogmatiserande bibegrepp vanställde
gosse, som den bysantinska konsten satte i moderns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>