Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dudik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen slutar i det fantastiska, det melodramatiska
och äfventyrliga. Hennes idealism är hjärtats
idealism. Det centrala i hennes väsen liksom i
hennes författarskap var kärleken. I sina första
romaner, i "Indiana", "Valentine", "Lélia" och
"Jacques", proklamerade hon "kärlekens rätt" mot det
konventionella äktenskapet. Man har därför beskyllt
henne för immoralitet, men i grunden är hennes
opposition endast riktad mot de dåliga äktenskapen,
som äro beroende på allt utom kärleken. I hvarje
fall är hennes uppfattning af denna passion långt
ifrån lättfärdig. Kärlek, omgestaltad till en
universell sympati för mänskligheten och särskildt
för de svage och lidande, är också det bärande
elementet i hennes sociala romaner. Samma varma
hjärta, samma opportunistiska världsåskådning och
lefvande tro på människorna utmärka också hennes
skildringar af landtfolkets lif. Hennes naturkänsla
sträfvar aldrig efter det exotiska och grandiosa som
Rousseau eller Chateaubriand. Hon lefver förnöjd
i det bördiga Frankrike och älskar att utmåla dess
befolknings lyckliga hvardagslif. Obestridligen äro
hennes bönder något idealiserade (i motsats till
Balzacs, som snarast äro förfulade), men de ega
sin realitet. George Sand stod icke främmande för
deras seder, hon hade lefvat midt ibland dem ute på
Nohant, och det är hennes barndomsminnen, som gifva
idyllens färg åt hennes landtliga scener. Kanske
utgöra dessa naturliga och förtroliga skildringar
af landtfolkets lif det mest bestående af hennes
verk. Det hvilade något af naturväsen öfver hennes
person, något drömmande och omedvetet. Hon skref
nästan automatiskt utan föregående öfverläggning, utan
bestämd plan. Personer, händelser och tankar växte
fram under hennes penna som gräsen på marken. Däraf
också åtskilliga konstnärliga brister, som man anmärkt
i hennes produktion. Hennes framställning blef ofta
för utdragen, episoderna för många och godtyckliga;
personerna förändrades ofta på det osannolikaste sätt
under berättelsens gång. Hennes psykologi är icke
djup. Hon eger icke Balzacs förmåga att skapa typer
med fasta konturer och ett åskådligt skildradt yttre,
men hon excellerar i återgifvandet af vissa flytande
och obestämda själstillstånd, där målningens charm
beror på nyansernas finhet. Särskildt äro hennes
teckningar af unga flickor, omedvetna och dock
sammansatta, utmärkta. Hennes böcker läsas icke
numera så mycket som förr, men för sin tid hafva
de spelat en stor roll icke blott i Frankrike, utan
öfverallt i Europa. Icke minst har hon inverkat på
den skandinaviska litteraturen, kanske mest under
1880-talet, fast hennes arbeten lästes redan på
Almquists tid. — Utom redan nämnda verk ha till
svenska äfven öfversatts Lavinia (öfv. 1834), Mattea
(1836; öfv. s. å.), Pauline (1841; öfv. s. å.),
Teverino (1846; öfv. 1850), Le mariage de Victorine
(1851; "Victorines bröllopp", 1852), Mont-Revêche
(1853; "Slottet Mont-Revêche", s. å.), La ville noire
(1862; "Den svarta staden", s. å.), Laura (1864;
öfv. 1867), Césarine Dietrich (1861; öfv. 1871), La
tour de Percemont (1876; "Percemonts torn", 1877),
L’homme de neige (1859; "Snögubben", 1889) och
Lucrezia Floriani (1847; öfv. 1905). — D:s autograf
(George Sand) finnes återgifven i art. Autograf
(plansch 2, n:r 6). Statyer öfver henne hafva rests
i Théâtre français’ foajé (1877) och i
Luxembourgträdgården (1904, af F. Licard). —
Litt.: Haussonville, "George Sand" (1878),
E. Caro, "George Sand" (1887), Mariéton, "George
Sand et A. de Musset" (1897), och W. Karénine,
"George Sand" (1899). Dessutom ha Sainte-Beuve,
Faguet m. fl. skrifvit uppsatser om henne.
J. M.
2. Maurice D., den föregåendes son. Se Sand 2.
Dudik, Beda Franz, österrikisk häfdaforskare, f. 1815
i Kojetein (i Mähren), d. 1890 i stiftet Raigern,
inträdde 1836 i benediktinorden, lät 1840 prästviga
sig och innehade 1840—54 lärarbefattningar i
Brünn. 1851 företog han på offentligt uppdrag en färd
till Sverige för att studera de under trettioåriga
kriget vunna litterära skatter, som kunde hafva
betydelse för Mährens historia, och 1852 anträdde han
en resa till Rom, särskildt för att taga kännedom om
de af drottning Kristina dit förda bömiska böckerna
och handskrifterna. Denna resa skildrade han i Iter
romanum (1855). Efter sin återkomst fick han i uppdrag
af Tyska ordens hög- och stormästare, ärkehertig
Maximilian, att i Wien grunda ett centralarkiv
för Tyska orden. 1857 företog han på regeringens
befallning en resa genom Tyskland i ändamål att
genomforska dess arkiv och utnämndes s. å. till
märisk rikshistoriograf. Under italienska fälttåget
1866 åtföljde han det österrikiska högkvarteret
och räddade därunder en mängd för Österrike viktiga
urkunder, hvilka förvarades i Venezia. 1869 var han
kejsar Frans Josef följaktig på en resa i Egypten,
hvilken färd han skildrade i Kaiserreise nach dem
Orient (1870). 1878 besökte D. för andra gången
Sverige och medförde då härifrån en samling bömiska
handskrifter (af svenskarna tagna under trettioåriga
kriget), hvilka österrikiska regeringen genom byte
erhållit af den svenska. Utom ofvannämnda arbeten
utgaf D. bl. a. Mährens gegenwärtige zustände,
vom standpunkte der statistik (1848), Mährens
geschichtsquellen, hvaraf endast 1:a delen utkommit
(1850), Forschungen in Schweden für Mährens geschichte
(1852), Mährens allgemeine geschichte, ett stort
anlagdt arbete, hvaraf 12 delar (1860—89) utkommit,
behandlande Mährens historia in i förra hälften af
14:e årh., Waldstein von seiner enthebung bis zur
abermaligen übernahme des armee-obercommando’s, vom
13 aug. 1630 bis 13 apr. 1632 (1858), "Waldsteins
correspondenz" (1865-66), Schweden in Böhmen
und Mähren 1640 bis 1650 (1879) samt åtskilliga
afhandlingar, intagna i olika publikationer,
såsom Schicksale der katholischen religion und
ihrer bekenner in der k. grenzfestung Olmütz
während der schwedischen herrschaft vom j. 1642
bis 1650 (i "Oestr. blätter fur liter. und kunst",
jahrg. 3).
R. G.
Dudley [da’dli], stad och eget grefskap (14,6
kvkm.) i västra England, hörde före 1888
till grefsk. Worcester, men låg i en enklav i
grefsk. Stafford, vid Dudleykanalen, som förenar
D. med Birmingham. 48,733 inv. (1901). D., som ligger
i en på kol, järnmalm och kalksten rik trakt, är en
af medelpunkterna för Englands järntillverkning. Där
finnas järnverk, maskinverkstäder, glasfabriker,
tegelslagerier m. m.
Dudley [da’dli], engelsk adlig släkt, hvilken under
medeltiden sedan 1100-talet var bekant under namnet
Sutton l. Sutton de D. och innehade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
