- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1019-1020

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dudik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oceanen, strax nedanför Porto. Längd 780 km., däraf
255 i Portugal; flodområde 97,760 kvkm. De förnämsta
bifloderna äro, från h.: Pisuerga, Valderaduey, Esla,
Sabor, Túa och Tamega, från v.: Riaza, Cega, Adaja,
Tórmes, Agueda, i sitt nedersta lopp gränsflod mellan
Spanien och Portugal, samt Côa. Endast i sitt allra
nedersta lopp är D. segelbar. D:s högdal i Spanien var
för tre århundraden sedan den rikaste trakten i detta
land, men är numera utarmad och folktom. Kring flodens
lägre lopp i Portugal härskade fordom fattigdom
och elände, men genom vinodlingen har denna trakt
sedan början af 1700-talet blifvit en af de rikaste
på halfön.

Duero, Manuel de la Concha, markis af D., spansk
general. Se Concha 2.

Duett (it. duetto, duo, af lat. duo, två), mus.,
tonstycke för två sångstämmor eller instrument, med
eller utan ackompanjemang. Högre än duetten med blott
sekunderande understämma står den egentliga duetten,
hvars båda stämmor röra sig själfständigt och uttrycka
stämningsinhehållet hvar på sitt individuella vis. I
formen har sångduetten anslutit sig till arians och
romansens, instrumentalduetten (som vanligen kallas
duo) till sonatens utveckling. Sångduetten utbildades
sedan 1600, och från 1650 en konstfull form däraf,
den kontrapunktiskt genomarbetade kammarduetten, som
vackrast utvecklades af Steffani och Händel. Den
dramatiska, dialogiserande duetten har sedan
A. Scarlattis tid utgjort en viktig beståndsdel
i operan. — Duettino, it., mindre duett.
A. L. (E. F—t.)

Due volte [do’e vå’lte], it., mus., två gånger. Jfr
Bis.

Duez [dyǟ], Ernest Ange,, fransk målare, f. 1843 i
Paris, d. 1896 vid Saint-Germain, var elev af Pils
och uppträdde 1868 med Mater dolorosa. Sedermera
följde S:t Cuthbert, triptyk (1879, i Luxembourg),
Den helige Frans af Assisi (1884), Vergilius söker
inspiration i skogarna
(1888, väggdekoration i
Sorbonne, Paris) och flera porträtt. D:s egentliga
områden blefvo sedan skildringar af det eleganta
badortslifvet vid hafskusten (Vid stranden, Frukost
på terrassen i Villerville
) och landskap, hvilkas
stämning han gaf en koloristiskt praktfull och ibland
ganska storslagen tolkning.
(G—g N.)

Dufau [dyfå̄], Pierre Armand, fransk blindpedagog,
f. 1795, d. 1877, var 1815—40 subdirektör och sedan
till 1855 direktör för nationalblindinstitutet
(Institution nationale des jeunes aveugles) i
Paris, där han införde den Brailleska skriften
(se Blindundervisning) och särskildt befordrade
musik- och gymnastikundervisningen. Han grundade
den ännu bestående understödsföreningen för
forna institutselever (Société de placement et
de secours pour patronage aux anciens élèves
de l’institut). Bland hans många skrifter anses
afh. Les aveugles (2:a uppl. 1850) vara den förnämsta.
G. Å.

illustration placeholder

Dufaure [dyfå̄r], Jules Armand Stanislas,
fransk statsman, f. 4 dec. 1798 i Saujon
(depart. Charente-inférieure), d. 28 juni 1881
i Rueil, började sin bana som advokat i Bordeaux,
blef 1834 medlem af deputeradekammaren, där han slöt
sig till det konstitutionellt liberala partiet, och
utnämndes 1836 till conseiller d’état, men afgick
redan s. å. Hans lifliga och talangfulla opposition
mot Molé förskaffade honom i maj 1839, då
ministären Molé störtades och marskalk Soult blef
konseljpresident, en plats i det nya kabinettet
som minister för de allmänna arbetena. Men redan 1
mars 1840 måste både Soult och D. afgå. Som medlem
af deputeradekammaren, hvilken 1841 och 1845 valde
honom till sin vice-president, utvecklade likväl
D. fortfarande mycken verksamhet. Hans kunskaper och
vältalighet erkändes af alla partier. Efter
februarirevolutionen (1848) invaldes han i
nationalförsamlingen och slöt sig till republiken
samt var okt.—dec. 1848 och juni—okt. 1849 inrikesminister.
Såsom ifrig motståndare till Louis Napoléons
envåldsplaner måste D. efter statskuppen
2 dec. 1851 återgå till advokatyrket. Hans
rykte för vältalighet och hans fientlighet mot
kejsardömet beredde honom 1863 en plats i Franska
akademien. Efter Napoleon III:s fall valdes han,
8 febr. 1871, af 5 departement till medlem af
nationalförsamlingen, där han blef en af ledarna
för vänstra centern. 19 febr. s. å. utnämndes
han af Thiers till justitieminister och vice
konseljpresident. När Thiers störtades, 24
maj 1873, afgick äfven D. och slöt sig då till
oppositionen mot Broglies ministär. I mars 1875,
sedan Buffet blifvit konseljpresident, vardt D. åter
justitieminister. Vid de nya valen i febr. 1876 blef
han medlem af deputeradekammaren samt i mars s. å.,
efter Buffets afgång, konseljpresident. 12 aug. 1876
valdes han af senaten till senator för lifstiden. Det
nya kabinettet, hvilket hade såväl legitimisterna
och bonapartisterna som de radikale till motståndare
och hvilket ej med säkerhet kunde lita på något
annat parti än vänstra centern, måste afgå redan i
dec. 1876. Men då republikens president, marskalk
Mac Mahon, i dec. 1877 nödgades böja sig för den
nyvalda deputeradekammarens republikanska majoritet,
tog han sin tillflykt till D., hvilken näst Thiers
och Gambetta varit den nyss störtade reaktionära
Broglieska ministärens farligaste motståndare. D. lät
öfvertala sig att, trots sin höga ålder, ännu en gång
bilda en ministär (13 dec. 1877). Men sedan Mac Mahon,
i jan. 1879, afsagt sig presidentvärdigheten och Jules
Grévy blifvit vald till hans efterträdare, afgick
D. 3 febr. 1879 ur ministären. Han fortfor emellertid
att verksamt deltaga i senatens öfverläggningar, högt
ansedd af alla partier. Jfr Picot, "Études d’histoire
parlementaire. D., sa vie et ses discours" (1883).
E. W.

Dufay [dyfǟ], Guillaume, nederländsk tonsättare,
f. omkr. 1400 i Chimay, blef 1428 sångare i påfliga
kapellet, vistades 1437—42 hos Filip den gode af
Burgund och 1442—49 hos påfven Felix V, utnämndes
omkr. 1450 till kanik i Cambrai och dog där 27
nov. 1474. D. var näst efter Dunstaple och Binchois
utbildare af den flerstämmiga, kontrapunktiska
musiken; han visar smak, stil och känsla. Redan hos
D. (i hans mässor, motetter och chansons) finner man
korta canones i oktav eller kvint,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free