Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1045-1046 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dukas ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som efter Don Quijotes (hjältens i Cervantes’
humoristiska roman) svärmiskt tillbedda "dam",
bondpigan "Dulcinea af Toboso", stundom användes
skämtsamt i stället för käresta, älskarinna.

Dulcit (af lat. dulcis, söt), Melampyrit,
kem., en med mannit isomer sexatomig alkohol, C₆ H₁₄ O₆, hvars motsvarande första aldehyd är
sockerarten galaktos. Den förekommer i manna från
Madagaskar, i Melampyrum-, Rhinanthus- och
Euonymusarter, bildar färglösa, i vatten tämligen
svårlösliga prismor. Af salpetersyra oxideras den
till slemsyra. Dulcit kan genom inverkan af
natriumamalgam framställas af galaktos.
P. T. C.*

Duldehatt. Se Dvärghatt.

Dulgadråp (fsv. dulgadrap, duladrap), jur., en
i Sveriges äldre lagar förekommande beteckning för
ett dråp, hvars gärningsman ej upptäckes. Med
en vanlig öfvergång i betydelsen kom emellertid
detta ord ofta att beteckna böterna för ett sådant
dråp. Om dulgadråp stadgade lagarna i allmänhet, att,
om lik med sår eller andra spår af våldsam behandling
(ærrat ok undat) påträffades ute å marken, det ålåge
häradet eller skeppslaget eller (enligt några lagar)
i vissa fall byn eller de närmaste byarna att inom
natt och år "finna" banemannen eller i annat fall
erlägga böterna, hvilka i olika lagar hade olika
belopp (i Västgötalagen 9 marker, i Upplandslagen 24
marker samt i Södermannalagen och båda Landslagarna
40 marker). I de äldre lagarna omtalas dessa böter
i allmänhet, jämte dispositionen af Uppsala öd,
danaarf m. m., bland de speciella rättigheter, som
tillkommo krönt konung. — Enligt såväl Östgötalagen
som Magnus Erikssons landslag och sannolikt enligt
Upplandslagen gingo af böterna 2/3 till konungen och
1/3 till den dräptes arfvinge, men enligt Kristofers
landslag gick hälften till konungen och hälften till
arfvingen. Sistnämnda fördelning stadgas äfven i 1734
års lag, där (i den 1861 upphäfda Missgärningsb.,
27 kap.) ordet dulgadråp ännu förekom väsentligen i
sin gamla betydelse. — Anträffades liket inom låst
hus, skulle, enligt de äldre lagarna, husets egare
böta, där ej banemannen fanns. I Upplandslagen
kallas böter för dråp af ofvannämnda beskaffenhet
"morþgæld", hvaremot i Landslagarna uttrycken
dulgadråp och morþgæld förekomma om hvarandra till
betecknande af hvad i de flesta landskapslagarna
kallas dulgadråp.
I. L.*

Du-l-hiddja (Du-l-hedjeh, Du-l-higge). Se Hedjra.

Dulk, Albert Friedrich Benno, tysk författare,
f. 1819 i Königsberg, d. 1884, blef 1847 filos.
doktor, måste 1849 — till följd af sitt deltagande
i 1848 års revolutionsrörelser — lämna Preussen och
var sedan dess bosatt utom sitt fädernesland eller
stadd på resande fot. 1872 färdades han genom norra
Norge och de svenska lappmarkerna, hvilken resa han
skildrade i Fahrten durch Norwegen und die Lappmark
(1877, med G. Hartung). I alla D:s arbeten uttalar
sig en egendomlig kraft och själfständighet. Hans
åskådning öfvergick på 1870-talet från radikal till
socialistisk, hvarjämte han trädde i skarp opposition
mot kyrkan och bildade ett fritänkarförbund. I sitt
enskilda lif var D. ytterst egendomlig, lefde bl. a. i
dubbeläktenskap. Hans dramer, Orla (1844), Jesus der
Christ (1865) m. fl., tillhöra den kraftgenialiska
riktningen, och D. sökte äfven genom omarbetning göra
skådespel af Kleist och Grabbe mera lämpade
för uppförande. För öfrigt utgaf D. Der tod
des bewusstseins (1863), Thier oder mensch
(1872) och Was ist von der christlichen kirche
zu halten? (1877). Efter hans död utgåfvos
Gedichte (2 uppl. 1892) och Sämmtliche
dramen (1893—94, med biografi af E. Ziel).
R—n B.

Du-l-kada (Du-l-kade). Se Hedjra.

Dulkamaresin. Se Dulkamarin.

Dulkamarin (af lat. dulcis, söt, och amarus, bitter),
farm. kem., beståndsdel af Solanum Dulcamara L., ett
amorft, bittert och något sötaktigt smakande ämne af
glykosidisk natur, spjälkas vid kokning med utspädd
syra i socker och ett hartsartadt ämne, dulkamaretin.
C. G. S.

Duller [do’ller], Eduard, tysk skriftställare,
f. 1809 i Wien, d. 1853 som kyrkoherde i Mainz,
utgaf bl. a. Die Wittelsbacher (en samling ballader,
1831), Der fürst der liebe (1842; 2:a uppl. 1854)
och Gesammelte gedichte (1845; ny uppl. 1877) samt
Geschichte des deutschen volkes (1840; 7:e uppl. af
Pierson 1891) och Geschichte der jesuiten (1840;
senaste uppl. 1893).

Dulon [dylå̄’], Friedrich Ludwig, blind tysk
flöjtvirtuos af fransk härstamning, f. 1769 i
Oranienburg, d. 1826 i Würzburg, väckte redan
vid tretton års ålder uppseende genom sin underbara
ton och sitt förvånande starka minne samt var 1796—1800
kammarmusikus i Petersburg. Wieland utgaf hans
själfbiografi (2 bd, 1807—08).
A. L.*


Dulong [dylå̄’], Pierre Louis, fransk kemist och
fysiker, f. 1785 i Rouen, d. 1838 i Paris. D. var
först läkare, blef sedan preparator vid Collège
de France, lärare vid École normale samt professor
först vid Faculté des sciences, sedan vid École
polytechnique, där han slutligen blef direktör. D. var
medlem af franska vet. akademien.
Han var en af sin tids främste fysiker och kemister.
Tillsammans med A. Th. Petit gjorde han det viktiga rönet,
att flertalet af de fria elementen ega nästan
samma atomvärme (se d. o.). Denna företeelse är
känd under namnet den Dulongska lagen l. Dulongs
och Petits lag. Andra undersökningar af D. och
Petit afsågo varma kroppars afkylning och kroppars
värmeutvidgning. Tillsammans med F. J. D. Arago
utförde D. på vet. akad:s uppdrag undersökningar
angående gasernas förhållande vid olika tryck
äfvensom angående mättad vattenångas tryck (mellan
100 och 214° C.). D. utförde äfven noggranna
undersökningar angående gasers ljusbrytning och
värmeutvecklingen vid kroppars förbränning samt vid
djurens lifsprocess. Dessa viktiga försök afbrötos
genom hans död. D. upptäckte det starkt explosiva
klorkväfvet, hvilken upptäckt kostade honom ett
öga och två fingrar (1811). Vid Berzelius’ besök
i Paris 1819 verkställde D. tillsammans med honom
undersökningar öfver vätets atomvikt och vattnets
sammansättning.
S. A—s.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>