- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1079-1080

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunedin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillmötesgående receptivitet inlägga en egen förtjänst,
som betingade måttet af nådens meddelelse och
förökelse. Däremot voro D. och hans anhängare nära
nog pelagianer. De fattade arfsynden allenast
såsom en genom "privatio justitiæ originalis" (den
ursprungliga rättfärdighetens förlust) föranledd
svaghet, och åt nåden inrymde de knappast någon
annan betydelse än den, att Gud låter den fria
viljans riktning på det goda sig väl behaga och
förvandlar densamma till ett slags högre "caritas"
(kärlek), hvilken går utöfver den kärlek till Gud
och det goda, som människan "ex puris naturalibus"
(af rent naturliga krafter) förmår åstadkomma. En
annan tvistefråga rörde Kristi försoning,
hvilken tomisterna fattade såsom en "satisfactio
superabundans" (öfverflödande tillfyllestgörelse) med
oändligt värde samt i och för sig fullt tillräcklig
till återlösningen, hvaremot scotisterna ansågo den
tillfyllestgörande endast i kraft af en "acceptatio
gratuita" (frivilligt godkännande) eller Guds beslut
att taga den för god och giltig, hvarvid bör anmärkas,
att både tomister och scotister så till vida skilde
sig från Anselm af Canterbury, att de förnekade
nödvändigheten af Kristi tillfyllestgörelse och
betraktade densamma blott såsom det mest passande
medlet
för åvägabringandet af människosläktets
återlösning, särskildt genom den mäktiga impuls till
genkärlek och helgelse, som på detta sätt blifvit
människorna gifven. Ändtligen tvistade man om jungfru
Marias obefläckade aflelse, som tomisterna bestredo,
men hvilken scotisterna ifrigt försvarade. — D. är
såsom tänkare en värdig medtäflare till Tomas om
hedersnamnet "den störste skolastikern". Men den
katolska kyrkan har för sin del afgjort striden
till den sistnämndes förmån, hvaremot D. genom sina
läror utöfvat ett starkt inflytande på icke-kyrkliga
filosofer, såsom Bacon, Cartesius och Leibniz. En
fullständig uppl. af D:s arbeten (12 bd, Leipzig
1639) ombestyrdes af franciskanern Wadding. Litt.:
Werner, "Johannes D." (1880), Pruzanski, "Essai
sur la philosophie de D." (1887), och Seeberg,
"Die theologie des Johannes D." (1900).
C. A. C. (S—e.)

Dunst. 1. Fys. o. meteor., ånga, gas. Af dunst
äro orden afdunsta, fördunsta, utdunsta härledda,
men dunst användes numera sällan eller aldrig såsom
vetenskaplig term. Det tyska ordet dunst användes
af tyska meteorologer, oegentligt nog, i betydelsen
dis (se d. o.). — 2. Jaktv., ett slags mycket fina
fågelhagel. Jfr Hagel.

Dunstable [da’nstəbl], gammal stad i engelska
grefsk. Bedford, vid foten af Chiltern hills. 5,157
inv. (1901). Halmflätning. Henrik I residerade i D.

Dunstable [da’nstəbl] l. Dunstaple, John,
engelsk kontrapunktist, d. 1453, enligt Tinctoris
den egentliga kontrapunktens fader samt möjligen
lärare åt Binchois och Dufay. De i nyaste tid af
Haberl upptäckta samlingarna af polyfon musik från
1400-talet gifva vid handen, att den regelbundna
kontrapunkten sannolikt fick sin första utbildning
icke i Nederländerna, utan i England. Af D:s alster
är ej mycket i behåll, men däribland saker, som väl
kunna mäta sig med Dufays.
A. L.*

illustration placeholder
Den hel. Dunstan förjagar frestaren-djäfvulen.

(Efter en medeltida glasmålning i Bodleian library,

Oxford.)

Dunstan [da’nstən], Den helige D., angel-saxisk
statsman och ärkebiskop, f. i Glastonbury 924 l. 925,
d. 19 maj 988, tillhörde en förnäm ätt, som lär
hafva räknat släktskap med wessexiska konungahuset,
och kom redan som barn till konung Ethelstans
hof. Han var skicklig harpspelare och tecknare,
kunskapsrik och poetisk samt väckte i hög grad
kvinnornas ömhet och männens hat. Afunden jagade
honom från hofvet, när Edmund (940) kommit på tronen,
ja han blef anklagad för trolldom och kastad i ett
träsk. Detta tog så hårdt på D:s fina konstitution,
att han föll i en feberyrsel. Sedan gick han i
kloster, och hans munklif var så mönstergillt, att
hopen tyckte sig kunna skymta helgonglorian kring
hans hjässa. Snart återvann han Edmunds ynnest,
och omkr. 945 blef han abbot i Glastonbury samt fick
ett betydande politiskt inflytande. Under Edreds
regering (946—955) gled makten helt och hållet
öfver till D., som blef konungens skattmästare med
ungefär samma ställning som de senare kanslererna,
men genom kvinnoränker blef han kort efter Edvins
tronbestigning (955) tvungen att gå i landsflykt
till Gent. 957 kallades han till Edgar, som då fick
väldet i Mercia och Northumberland efter sin där
störtade broder Edvin. Efter 959, då äfven Wessex
tillföll Edgar och D. blef ärkebiskop i Canterbury,
utöfvade den sistnämnde i omkr. sexton år en
obestridd makt inom Wessex’ kyrka och stat. Sedan han
(975) skaffat Edgars son, Edvard, kronan och bestått
en svår strid mot sina politiske motståndare, de
världslige stormännen i Wessex, drog han sig mer
och mer från politiken. De sista åren af sitt lif
egnade han åt gudaktighetsöfningar, komposition af
kyrkomusik och förfärdigande af tonverktyg. — Af sina
samtida ansågs D. vara i besittning af öfvernaturliga
gåfvor: han skildras af dem såsom en andeskådare och
trollkarl. Munkarna, hvilkas lefverne han strängt
öfvervakade, men åt hvilka han inrättade många
kloster, som rikt doterades, bidrogo att i tal och
skrift öka tron på sin gynnares helighet. Också blef
han kanoniserad. Hans åminnelsedag är 19 maj. D. var
likväl mera statsman än bigott präst. "Han började",
säger J. R. Green, "den rad af präst-statsmän,
som ibland sig räknade Lanfranc och Wolsey
och slutade med Laud". Några af D. författade
skrifter finnas ej till vår tid bevarade. Flera
medeltida lefvernesbeskrifningar öfver D. finnas
samlade hos Stubbs, "Memorials of Saint D." (med
biografisk inledning; i "Rolls’ series", 1874).
J. Th. W.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0582.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free