Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1091-1092 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dupont-White ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

teoretiskt afseende — under nära ett halft århundrade
med outtröttlig ihärdighet och djärfhet för
den fysiokratiska läran. 1765 blef D. utgifvare
af den halft officiella tidskriften "Journal de
l’agriculture, du commerce et des finances" och
förvandlade den inom kort till den nya skolans
språkrör, hvari särskildt Quesnay, skolans erkände
mästare, utgaf flera af sina bästa skrifter. Efter
tidskriftens upphörande samlade D. Quesnays
uppsatser i det grundläggande arbetet Physiocratie,
ou constitution naturelle du gouvernement le plus
avantageux au genre humain (1767) och fullständigade
helt kort efteråt denna framställning genom skriften
Origine et progrès d’une science nouvelle.
1768—72 ledde han efter Baudeau (se d. o.) riktningens
nya organ, "Éphémérides du citoyen", tills de
inskränkningar, som regeringen pålade tidskriften,
tvungo honom att nedlägga företaget. Därefter begaf
sig D. — som stod i förbindelse med flera utländska
beundrare af fysiokratismen, bl. a. K. Fr. Scheffer
— till markgrefven af Baden och sedan till furst
Czartoryski i Warschau, tills han 1774 hemkallades af
Turgot, genom hvars utnämning till finansminister den
nya riktningen helt oväntadt kom till makten. D. blef
Turgots högra hand och hade bl. a. stor del i dennes
egendomliga s. k. municipalitetsförslag; långt senare
(1809—11) utgaf han Turgots skrifter. Efter ministerns
fall användes han däremot endast undantagsvis, tills
han 1789 valdes till medlem af riksständerna för
Nemours, hvilket gaf honom hans tillnamn. Under hela
franska revolutionen kämpade han, delvis med framgång,
för de fysiokratiska idéerna och upplefde växlande
öden. Han satt fängslad under skräckväldet, blef
sedermera medlem af de gamles råd och proskriberades
jämte andra af dess medlemmar 18 fructidor (1797),
men fick bege sig till Amerika, hvarifrån han
återvände 1802. 1814 blef han sekreterare i den
tillförordnade regeringen och medlem af "conseil
d’état", men begaf sig 1815 åter till Delaware, där
han afled. — Hans viktigaste skrifter äro utgifna med
biografisk inledning af E. Daire i "Collection des
principaux économistes" (1846) och hans korrespondens
med markgrefven af Baden af K. Knies (1892). Litt.:
G. Schelle, "D. et l’école physiocratique" (1888).
E. Hkr.


Dupont-White [dypå̃’-ωa͡i’t], Charles Brook, fransk
nationalekonom och publicist, f. 1807, d. 1878, blef
1848 generalsekreterare vid justitieministeriet i
Paris och 1870 medlem af decentralisationskommittén
samt återgick efter fransk-tyska kriget till
privatlifvet. Såsom skriftställare gjorde han sig
kanske mest känd genom sina öfversättningar af
Stuart Mill, men i sina egna, af samtiden mindre
uppmärksammade skrifter visade han en för den tiden
ganska ovanlig själfständighet genom sin kritik af den
fria konkurrensen och sin ifver för statens ingripande
på det ekonomiska området. Bland hans
arbeten märkas Essai sur les relations du
travail avec le capital (1846), L’individu
et l’etat (1857), La centralisation (1860).
(E. Hkr.)

Duport [dypå̄r], Jean Pierre, fransk violoncellist,
f. 1741 i Paris, d. 1818 i Berlin som
kammarmusikintendent hos konungen af Preussen, var en
af sin tids förnämste violoncellister. — Ej mindre
utmärkt såsom cellospelare var brodern Jean Louis
D¨., f. 1749 i Paris, d. 1819 som solovioloncellist i
hofkapellet och f. d. professor vid konservatoriet
därstädes. Hans utgifna violoncellskola blef
epokgörande genom den nya applikatur, som däri
meddelades.
A. L.*

Du Port [dypå̄r], Adrien Jean François, fransk
politiker, f. 1759 i Paris, d. 1798 i Appenzell, var
representant för adeln i riksständerna 1789, slöt sig
tidigt till tredje ståndet och bildade jämte Barnave
och Alexandre de Lameth det s. k. "triumviratet",
som tillhörde nationalförsamlingens vänster. Han
verkade mycket för införande af juryinstitutionen
samt domarmaktens organisation i Frankrike. Efter
Ludvig XVI:s återkomst från flykten till Varennes slöt
han sig till feuillanterna och blef 1791 president
i brottmålsdomstolen i Paris. Efter 10 aug. 1792
emigrerade han, arresterades, men frigafs genom
Dantons förmedling och slog sig slutligen ned i
Schweiz.
E. A—t.

Duprat [dypra’] Pierre Pascal, fransk publicist,
f. 1815, d. 1885, medarbetade som socialrepublikan
i ett stort antal tidningar och tidskrifter
och uppsatte själf flera organ, som likväl
alla blefvo kortlifvade. Han spelade en roll vid
februarirevolutionen 1848, landsförvisades 1851 för
sina republikanska åsikter, valdes 1871 till medlem
af nationalförsamlingen och var 1871—72 redaktör
för tidningen "Le peuple souverain". 1883 blef han
franskt sändebud i Chile. Skrifter: Essai historique
sur les races anciennes et modernes de l’Afrique
septentrionale (1845) och Les révolutions (1869)
m. fl. Biografi af Nigoul (1887).

Dupray [dyprǟ], Louis Henri, fransk målare,
f. 1841, är jämte Detaille och de Neuville
en af representanterna för det nyare franska
militärmåleriet. 1870 gjorde han sig känd genom
en bild från Slaget vid Waterloo, och när kriget
med Tyskland utbröt, började på fullt allvar
hans verksamhet med En högvakt (1870), Besök vid
förposterna (1874, museet i Bordeaux), Marinsoldater,
Vaktpost på torget i S:t-Denis (1876, en af hans
lifligaste scener). På senare tid har han mest
sysselsatt sig med militärbilder från fredslifvet
och de stora manövrerna.

Dupré [dyprē], Jules, fransk målare, f. 1812 i Nantes,
d. 1889 i Isle-Adam, var en af hufvudmännen inom
det franska stämningslandskapet ("paysage intime")
från 1830-talet och jämte T. Rousseau dess främste
vågbrytare. Från sin barndom verksam vid faderns
porslinsfabrik, använde han hvarje ledig stund till
att måla efter naturen, var från början af instinkt
friluftsmålare och blef sin egen lärare. 1831
utställde han 5 landskap, 1835 efter en resa
till England väckte han uppseende med en kraftig
stämning af uppdragande oväder öfver slättbygd Från
omgifningarna af Southampton. Luften är hufvudsaken i
hans målningar, himlen spelar i dem en större roll än
jorden. Med förkärlek målade D. sådana stämningar som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>