Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duræus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waterboer. D:s kloka infödingpolitik ogillades
emellertid i hemlandet af den radikale och
opraktiske lord Glenelg, som i Melbournes
whigministär skötte kolonialärendena. Glenelg
tog af missriktad infödingvänlighet parti för
de plundrande kafferstammarna, upphäfde D:s
åtgärder och hemkallade den i kolonien allmänt
afhållne guvernören (1837), hvilket i sin mån
bidrog till den stora boerutvandringen. Under D:s
guvernörstid anlades de första brittiska nybyggena
i Natal, hvars förnämsta hamnstad Durban därför
uppkallats efter honom. D., som 1837 utnämnts till
generallöjtnant, blef 1847 högste befälhafvare
öfver de brittiska trupperna i Canada. Först de
sista årens forskningar ha gjort full rättvisa åt
hans kloka, men af hemlandets regering ständigt
motarbetade förvaltningsgrundsatser i Syd-Afrika.
V. S-g.
Durbar [eng. utt. dɘ’bā], af pers.-ind. derbar,
audienssal, en indisk furstes eller härskares
mottagningsrum; en indisk furstes högtidliga
sammanträde med sina ministrar och rådgifvare
(därför kallade durbaris) för dryftande af såväl
rättsliga som ekonomiska frågor. Vid durbar
mottager fursten hyllning af sina vasaller och
underlydande vid sitt trontillträde, en prins’
födelse o. s. v. Vicekonungen, guvernörerna och
"lieutenant-governors" i Brittiska Indien hålla
periodiskt en durbar, då en oerhörd prakt plägar
utvecklas. En dylik af synnerligt storartadt slag
hölls i Delhi, när drottning Viktoria utropades till
kejsarinna af Indien 1 jan. 1877, liksom äfven af
lord Curzon 1 jan. 1903, då Edvard VII proklamerades
som kejsare.
Durchlaucht (ty., egentl. "genomskinlighet", klarhet;
motsvarande lat. Serenitas och Serenissimus),
ers höghet, tysk tilltalstitel på furstar, högre än
erlaucht (se d. o.). Kurfurstarna erhöllo först titeln
durchlaucht (1375); när den på 1600-talet började
förlänas äfven åt andra furstliga personer, tillade
sig furstarna af äldre ätter titeln durchlauchtigst,
medan nya riksfurstliga hus fingo inskränka sig
till titeln durchlauchtig (eller durchlauchtig
hochgeboren).
Durchmarsch, ty., krigsv. Se Durkmarsch.
Durchtåg, krigsv. Se Durkmarsch.
Durdik, Josef, framstående tjechisk filosof och
skriftställare, f. 1837 i Hořice (Horitz) i Böhmen,
d. 1902 i Prag, blef 1880 ord. professor i filosofi
vid Prags tjechiska universitet och 1892 medlem af
Česká akademie. D. anses som grundläggaren af den
moderna filosofiska prosan i det slaviska Böhmen och
intager som tänkare en medlande ställning mellan
den matematisk-naturvetenskapliga skolan och den
spekulativa kriticismen, definierande filosofien
såsom "en vetenskap, som på grundvalen af de senaste
kunskapsresultaten söker konstruera en enhetlig
världsåskådning". Hufvudsakligen sysslade han med
estetiken och filosofiens historia. Hans stil
utmärker sig för mönstergill klarhet och lyckliga
nya ordbildningar. Hans litterära verksamhet, som
begynte 1870 med en studie om lord Byrons poesi
och betydelse, omfattar en mängd skrifter, hvaraf
följande torde vara de viktigaste: Historisk skiss
af den moderna filosofien (1870), Psykologien (1871;
4:e uppl. 1893), Om drömmen (1872), Allmän estetik
(1875), Poetik (1881), Darwinismen och sedeläran
(1883), Om metafysiken och den nyaste filosofiens
historia (1887), Om naturalismen (1891), Grunddragen
af den grekiska filosofiens historia (1892)
samt studier om Komenský (Comenius), Kant,
Leibniz. Herbart, Bolzano, Helmholtz m. fl.
A-d J.
Duréel, Petter. Se Durell, M.
Durelius, Magnus. Se Durell, M.
Durell, Magnus, ämbetsman, politiker, f. 3 maj 1617
i Norrköping, d. 26 sept. 1677 nära Jönköping, var
son till borgmästaren Nils Månsson i Norrköping och
kallade sig först Durelius. Efter vidsträckta resor i
utlandet, hvarunder han studerade i Leiden 1637—39,
anställdes han som lärare för Axel Oxenstiernas son
Erik (sedermera rikskansler), hvilken han åtföljde på
hans utrikes resor. 1646 blef Durelius diplomatisk
agent i Helsingör, "för skeppsfartens och tullens
skuld", såsom det hette i hans instruktion, och
1647 ministerresident vid danska hofvet, ehuru han
fortfor att bo i Helsingör. 1648 adlades han med
namnet Durell (ätten utgick med honom själf), och
1654 utnämndes han till landtdomare i Halland, men
stannade kvar i Danmark till kort före fredsbrottet
1657. Han var grundligt förtrogen med förhållandena
i Danmark, och de rapporter han sände till Karl X
Gustaf (åtskilliga af dessa finnas intagna i Suhms
"Samlinger til den danske historie" och i Beckers
"Samlinger til Danmarks historie under kong Frederik
III") stärkte i betydlig mån konungens hopp om en
lycklig utgång af det tilltänkta företaget mot nämnda
land. Efter fredssluten i Roskilde 1658 och Köpenhamn
1660 togos hans förmåga och sakkännedom i anspråk för
ordnandet af de eröfrade provinsernas förhållanden och
af Bornholmska vederlaget. 1666 blef D. vice president
i Göta hofrätt och s. å. "kurator" för universitetet
i Lund. 1669 blef han landshöfding öfver norra Skåne
samt Blekinge, med säte i Kristianstad, hvilket han
1676, vid danskarnas inbrott, lämnade. — D. var
en ovanligt duglig och redbar ämbetsman. Om hans
grundlighet och politiska blick vittnar hans 1650 till
drottning Kristina insända Relation om tillståndet
i danska riket. Jfr J. L. Carlbom, "Magnus Durells
negotiation i Köpenhamn 1655—57" (1901). — D:s tre
halfbröder adlades 1654 med namnet Duréel. Den äldste
af dessa, Petter D., f. 1628, d. 1681, var landtdomare
i Blekinge (1658—66) och, efter halfbrodern, i Halland
(1666—78).
P. S.
Duren, nord. myt., namnet på en dvärg. Se Dvärg.
Duret [dyrǟ], Francisque Joseph, fransk bildhuggare,
f. 1804 i Paris, d. där 1865, son af bildhuggaren
François Joseph D. (f. 1732, d. 1816) och lärjunge af
Bosio, vann 1823 Rom-priset och blef 1843 medlem af
Franska institutet. Hans begåfning låg företrädesvis
åt framställandet af täcka och graciösa figurer
i brons. I synnerhet hans tidigare verk röja
en lycklig förening af fint natursinne och ädel
stil, t. ex. Merkurius uppfinner lyran (1831),
Ung neapolitansk tarantelladansare (1833; Louvre,
hans förnämsta arbete) och Den improviserande
skördemannen (1839). Bland hans öfriga arbeten
märkas den stora gafvelgruppen Frankrike beskyddar
sina barn (Louvre), Kristus (Madeleinekyrkan),
statyen Tragedien (i Théâtre français’ förstuga),
Richelieu m. fl. statyer för Versailles, Fontaine
S:t-Michel i Paris (fullbordad 1860) samt åtskilliga
porträttbyster (Chateaubriand, Halévy, Rachel m fl.).
(G-g N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
