Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Düben ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fysiologi samt blef 1861 ord. innehafvare
af sistnämnda befattning (hvilken sedan 1874,
då fysiologien fick egen professur, omfattar
endast anatomien). 1860—71 var D. Karolinska
institutets inspektor. I egenskap af professor
i anatomi vid nämnda läroanstalt undervisade han
1861—68 i målaranatomi vid Akademien för de fria
konsterna. 1861—75 var han lärare i fysiologi
och hälsolära vid Seminarium för bildande af
lärarinnor (nuv. Högre lärarinneseminarium) och
1862—66 intendent vid Medevi hälsobrunn. 1860 blef
han ledamot af Vet. akad. Efter det han 1887 tagit
afsked från sin professur, bosatte han sig på sin
egendom Nysund i Vårdinge socken, Södermanland, och
afled där 14 juli 1892. — D. företog flera utrikes
resor, bl. a. 1844—46, i naturvetenskapligt ändamål,
till Kap, östra kusten af Afrika, Ostindien och
Kina; 1851—52, 1858 och 1864—65, för medicinska
och anatomiska studier, i Tyskland, Österrike,
Schweiz, Italien, Frankrike, England, Skottland,
Irland, Belgien och Holland, samt 1868 och 1871,
i etnografiskt ändamål, till Lule, Pite och Ume
lappmarker. Utom ett antal smärre afhandlingar utgaf
han Öfversigt af de bidrag mikroskopet lemnat till
den medicinska diagnostiken (1855), Föreläsningar i
patologisk anatomi (1857), Kurs i anatomi, fysiologi,
helsolära och fysisk uppfostran, föredragen vid
seminarium för bildande af lärarinnor (1864) och
Medevi helsobrunn och bad (1867), Forskningarna i
Central-Afrika (1878, i "Ur vår tids forskning")
samt de polemiska skrifterna Om nödvändigheten
af vetenskaplig kontroll öfver gymnastiska
centralinstitutet, med särskildt afseende på den
medico-gymnastiska behandlingen och undervisningen
derstädes (1851), Homœopathiens hufvudläror (1855)
och I vivisektionsfrågan (1881). Hans hufvudarbete
är det rikt illustrerade praktverket Lappland och
lapparne (1872), en frukt af mångåriga trägna studier,
som "erbjuder en synnerligen underhållande läsning
för den, som söker lärorik förströelse, på samma gång
som den är en källskrift af bestående värde för all
framtida forskning på detta fält". D. var en högt
begåfvad man och en mångsidig natur med intresse och
håg åt skilda riktningar. Han hade stor förmåga att
kläda sina rediga tankar i väl valda uttryck, hade
ofta en udd af bitande kvickhet till hands, men egde
också en ej ringa del godmodig humor. Jfr nekrolog af
O. Medin i "Sv. läkaresällskapets förhandl." (1892).
(R. T—dt.)
Dybfest, Arne, norsk författare, f. 1868 i Trondhjem,
d. genom själfmord 1892, arbetade ett par år som
tidningsman i olika nordamerikanska publikationer och
gjorde personlig bekantskap med flera anarkistledare,
hvarom den lyriska boken Blandt anarkister (1890)
bär vittne. Romanen Ira (1891) och To noveller
(1892) tillhöra dekadentlitteraturen med
sina bisarra, sjukligt psykologiska, med nervös
språkkonst återgifna stämningsskildringar. Jfr
Nærup, "Ill. norsk litteraturhistorie" (1905).
R—n B.
Dyblad, bot. Se Hydrocharitaceæ.
Dybladsväxter, bot. Se Hydrocharitaceæ.
Dyborre, bot. Se Stratiotes.
Dybränna, Arabis suecica, bot., ett besvärligt ogräs
på brända mossodlingar.
H. J. Dft.
Dybvad. 1. Jörgen D., dansk vetenskapsman,
f. omkr. 1545, d. 1612, studerade 1568—75 i Wittenberg
och Leipzig samt medförde vid sin återkomst kurfursten
Augusts af Sachsen varning till
dennes svåger konung Fredrik II mot Niels Hemmingsens
halft kalvinistiska lära. Han vardt 1578 professor
i matematik och 1590 i teologi. När han 1605
och 1607 i några teser hade skarpt kritiserat
åtskilliga regeringsåtgärder och särskildt
adelns företrädesrättigheter, blef han 1607 af
universitetskonsistoriet dömd till afsättning.
2. Kristofer D., den föregåendes son, f, omkr. 1577,
d. genom olyckshändelse 1622, for utomlands
1598 och studerade i Caen och Leiden. I Leiden
utgaf han flera utmärkta matematiska arbeten
(sökte bl. a. 1602 ersätta de grekiska termerna
med danska) och påverkades lifligt i politik och
religion. D. återvände 1612, men vardt först 1618
kungl. matematiker. Uppretad öfver att på detta sätt
tillbakasättas och förmodligen äfven öfver faderns
olyckliga öde, hade han redan 1615 nedskrifvit en
följd "politiska observationer", hvari han tillrådt
införandet af ärftlig konungamakt och envälde, men
tillika skarpt tadlat många regeringsåtgärder, samt
uttalade sig under ett uppehåll i Bergen 1619 häftigt
i samma riktning. En undersökning inleddes
mot honom 1620, och ehuru hans brott bestod
endast i muntliga och handskriftliga påståenden,
dömdes han likväl till ämbetets förlust och
lifstidsfängelse. Han fördes till Kalundborg.
Hans och hans faders uppträdande var första
tecknet till den ovilja mot adelns öfvermakt i
samhället, hvilken ledde till hvälfningen 1660.
E. Ebg.
Dybwad, Johanne, norsk skådespelerska,
f. 2 aug. 1867 i Kristiania, dotter till den
framstående konstnärinnan Johanne Reimers
(se d. o.) i hennes första äktenskap,
sedan 1891 gift med advokaten Vilhelm Dybwad.
Hon debuterade 1887 på Bergens teater, hvarifrån
hon följande år gick öfver till Kristiania teater med
en glänsande debut som Fanchon i "Syrsan". Ett par
år spelade hon nu ingenueroller (Hilde i "Fruen fra
havet", Helga i "Geografi og kjærlighed") och vann
småningom en säker ställning i publikens ynnest
genom sitt lysande spel som Hedvig i "Vildanden"
(1889), Nora i "Et dukkehjem" (1890), Thea
Elvsted i "Hedda Gabler" (1891), Solveig i
"Peer Gynt" (1892), Hilde i "Bygmester Solness"
(1893), Asta Almers i "Lille Eyolf" och Sara
i Jonas Lies "Lystige koner" (båda 1895), Lina
i Hulda Garborgs "Mödre" (1896), Teresita i
Hamsuns "Livets spil", Frida Foldal i "Johan
Gabriel Borkman" (1896—97), Ellen i Heibergs
"Folkeraadet" och Signe i "Gildet paa Solhaug"
(1897—98). Sedan 1899 tillhör hon Nationaltheatret,
där hon tolkat ett stort antal af de förnämsta
kvinnorollerna i skådespel af Björnson (Borghild i
"Sigurd Jorsalfar", Klara Sang i "Over ævne",
Tora Parsberg i "Paul Lange og Tora Parsberg",
Klara Ernst i "Kongen", Maria i "Paa Storhove",
titelrollen i "Maria Stuart i Skottland" och Ragna i
"Daglannet"), Ibsen (Maja Rubek i "Naar
vi döde vaagner", Eline Gyldenlöve i "Fru Inger",
Gerd i "Brand"), Gunnar Heiberg (titelrollen i
"Harald Svans mor" och "Tante Ulrikke", Cornelia i
"Kjærlighed til næsten", Ilka i "Det store
lod" och Karen i "Kjærlighedens tragedie"),
Hamsun, Obstfelder m. fl. Fru D. har som
uppläserska gjort Obstfelders dikter uppskattade af
den stora allmänheten. I Stockholm uppträdde hon
1900, 1901 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
