- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1155-1156

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dyck ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sociala frågorna samt naturvetenskapen. 1864
blef han docent i filosofi vid universitetet i
Berlin och utvecklade såsom sådan en omfattande
verksamhet, hvilken ej förlamades ens däraf,
att en svår ögonsjukdom till slut fullständigt
beröfvade honom synförmågan. Tvistigheter med de
akademiska myndigheterna ledde omsider till hans
aflägsnande från docenturen, 1877. — D:s förnämsta
skrifter äro Natürliche dialektik (1865), Der
werth des lebens
(s. å.; 6:e uppl. 1902), Kritische
geschichte der philosophie
(1869; 4:e uppl. 1894),
Kritische geschichte der nationalökonomie und
des socialismus
(1871; 4:e uppl. 1900), Kritische
geschichte der allgemeinen principien der mechanik

(prisbelönt af universitetet i Göttingen, 1873;
3:e uppl. 1887), Logik und wissenschaftstheorie
(1878; 2:a uppl. 1905), Die judenfrage (1881; 5:e
uppl. 1901), Sache, leben und feinde (1882; 2:a
uppl. 1902) och Wirklichkeitsphilosophie (1895). Af
D:s arbeten har på svenska utkommit "Vägen till
kvinnans högre fackbildning samt lärosättet vid
universiteten" (1889). — Den förste förespråkaren
i Tyskland för positivismen, antager D. liksom
Comte rummets och sinnevärldens verklighet samt
möjligheten att omedelbart genom varseblifningen
och det sinnliga förståndet vinna ett filosofiskt
vetande. D. hyllar dock afgjordt materialismen,
ser i atomerna samt i dessas inneboende krafter
den yttersta förklaringsgrunden till världsalltets
innehållsrikedom och finner själfmedvetandet
hos människan vara resultatet af en viss bestämd
växelverkan mellan organismens fysisk-kemiska
krafter. Själ finnes icke. Naturen har en gång
börjat att genom en oförklarad "urtilldragelse"
utveckla sig till organiskhet och fortgående
fullkomning, enligt lagen om det identiskas
differensbildning. På det praktiska området söker
D. genomföra en vetenskapligt rättfärdigad optimistisk
världsbetraktelse, i polemisk motsats till såväl
den Malthus-Darwinska "befolkningspessimismen"
som den Schopenhauer-Hartmannska
"jenseitigkeitspessimismen". — Jfr
skrifter om D. af Duruskowitz (1888),
Döll (1892) och Engels (4:e uppl. 1901).
C. v. B.*

Dyk [dejk], Philip van, holländsk porträtt- och
genremålare, f. 1683 i Amsterdam, d. 1753 i
Haag, elev af Arnold Boonen. D., som äfven
var konsthandlare och genom hvars händer flera
samlingar gingo till Tyskland, blef genom sitt
fina, glatta och smickersamma maner en omtyckt
porträttör och till sist hofmålare hos landtgrefven
af Hessen-Kassel. D. är i Nationalmuseum företrädd
af Porträtt af prins Vilhelm af Hessen-Kassel.
O. G—g.

Dykand, zool. Se Andfåglar.

Dykardräkt. Se Dykeri, sp. 1160—62.

Dykare. Se Dykeri.

Dykaren, fys. Se Cartesianske dykaren.

illustration placeholder
Fig. 1. Dykarlarv.

(Nat. storl.)

Dykarfamiljen, Dytiscidæ, zool., skalbaggsfamilj,
besläktad med jordlöparna, men ombildad för
lefnadssätt i vatten. Hithörande arter äro bredt
ovala, oftast tillplattade och öfvervägande svarta,
med trådformiga antenner och långa, platta, hårkantade
bakben, medels hvilka de under jämna, kraftiga
simtag behändigt röra sig i vattnet. De vistas i
stillastående vatten, särskildt i kärr, dammar och
vattenfyllda gropar, där man ser dem med tämligen
korta mellantider komma upp till vattenytan för att
hämta luft. Med simbenen rakt utsträckta åt sidorna
stanna de omedelbart under själfva vattenytan,
höja bakkroppens spets helt litet däröfver och låta
luft strömma in under täckvingarna för att i nästa
ögonblick bege sig ned till bottnen, där de med
frambenen hålla sig fast vid någon vattenväxt.
Andhålen äro belägna utmed kanterna af den platta bakkroppens
öfversida, och en sidorand af långa, fina och täta
hår bidrager där till att kvarhålla den under
täckvingarna medförda, för en stunds andning under
vattnet afsedda luftblåsan. — Dykarna äro utrustade
med flygvingar, men använda dem endast nattetid, då de
flyga omkring för att uppsöka andra vattensamlingar,
hvarvid de ofta af vattenglittret låta förleda sig
att slå ned i vattentunnor, regnpussar eller andra
mindre lämpliga uppehållsorter. På land krypa de
helt långsamt. De mindre arterna öfvervintra stundom
under mossa. — Sina ägg lägga dykarna medels ett
slags infällbart äggläggningsrör under öfverhuden af
vattenväxter. Larverna (se fig. 1) äro långsträckta,
sexbenta, med spetsig bakkropp, som är utrustad med 2
oledade, hårbesatta bihang. Som de äro försedda med
öppna andhål, måste äfven de tid efter annan hämta
luft vid vattenytan. Deras stora, platta hufvud är
beväpnadt med fruktansvärdt hvassa, krökta käkar,
som äro genomborrade af en i munhålan mynnande
kanal, genom hvilken larven suger safterna ur sitt
byte, medan däremot den rudimentära munöppningen
ej spelar någon roll för näringsupptagandet. — Till
förpuppningen gräfver sig larven en håla vid stranden,
i själfva vattenbrynet. — De flesta arterna af denna
familj träffas i nordligare trakter.
Alla äro, både såsom larver och fullbildade,
rofdjur, och de större arterna äro skadliga för insjöfisket, enär de
icke blott förtära det minsta fiskynglet, utan
äfven förgripa sig på flera cm. långa fiskar. —
I Skandinavien förekomma omkr. 160 arter, af hvilka
de flesta äro helt små, såsom de 1,5 till några
få mm. långa arterna af släktet Hydroporus, medan
vår största art, Dytiscus (l. Dyticus) latissimus,
når en längd af 4,5 cm. och en bredd af 3 cm. Denna
stora art, som är rätt sällsynt, är svart med gult
bräm på ryggskölden och täckvingarnas sidor, hvilka
senare äro försedda med bred, utplattad sidokant. Hos
honan äro täckvingarna djupt fårade på längden, medan
de hos hannen äro släta. En annan könsskillnad, som
förekommer hos alla större arter af familjen, är den,
att hannen har de öfre lederna på frambenens tarser
utplattade och besatta med små sugkoppar, hvilka utan
tvifvel spela någon roll för honans fasthållande vid
parningen. — Något mindre äro arterna af
illustration placeholder
Fig. 2. Macrodytes marginalis.

(2/3 af nat. storl.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0622.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free