Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1159-1160 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyck ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den inuti klockan befintliga, sammanpressade luften
hindrar vattnets inträngande. Redan hos Aristoteles
förekommer en beskrifning på en apparat af detta
slag. I nyare tid användes dykarklocka första
gången 1538, då tvenne greker i Karl V:s närvaro
nedstego i Tajo vid Toledo, och därefter 1552,
då några fiskare i Venezia utförde ett liknande
experiment. Under 17:e och 18:e årh. kom ifrågavarande
apparat i allmännare bruk. Samtidigt undergick den
åtskilliga förbättringar. Den engelske astronomen
Halley försåg den (1716—21) med frisk luft genom att
nedsänka luftfyllda kaggar i densamma. Äfven svensken
Mårten Triewald (d. 1747) använde denna metod samt
anbragte ett glasfönster å klockans tak. Skotten
Spalding indelade klockan i tvenne rum, af hvilka det
öfre fylldes med vatten för nedsänkningen och det
undre med komprimerad luft, som vid uppstigningen
insläpptes i det öfre för att därifrån utdrifva
vattnet. Höjningen och sänkningen ledde han själf
därigenom, att han firade eller halade en talja,
inhuggen i en på bottnen hvilande
tyngd. 1788 blef dykarklockan ytterligare förbättrad,
nämligen af engelsmannen Smeaton, som uppfann ett
sätt att insläppa luft medelst en tryckpump och
vattentäta slangar. Fig. 1 föreställer en af Morton
1845 tillverkad klocka af gjutjärn, 1,78 m. lång, 1,26
m. bred och 2,08 m. hög samt med en vikt af 6,376 kg.

Fig. 1.

Fig. 2.

Fig. 3.

Äfven den sålunda förbättrade dykarklockan har
åtskilliga olägenheter. Så kan i denna klocka dykaren
utföra arbeten endast på den del af sjöbottnen, som
ligger rätt under klockan, och denna kan ej användas
på större djup än 18 m., emedan den i densamma
inneslutna, förtätade luften i annat fall skulle
utöfva ett för starkt tryck på människokroppen. Den
moderna vattenbyggnadskonsten begagnar sig emellertid
med fördel af mycket stora dykarklockor, medgifvande
ett betydligt antal man att samtidigt arbeta. Fig. 2
utvisar det yttre af en för hamnarbetena i Dover
nyligen tillverkad dykarklocka af
stål, försedd med elektrisk belysning, telefon
m. m. Dess längd är 5,2 m., bredd 3,2 m. och inre
höjd 2 m. Behofvet af större rörelsefrihet ledde till
uppfinningen af dykardräkten. Ehuru idén till
denna uppfinning fanns redan i början af 1700-talet,
var det först 1797, som den på ett något så när
praktiskt sätt förverkligades, nämligen af tysken
Klingert. Dennes dräkt bestod af vattentäta arm- och
benkläder, en bleckcylinder, som betäckte dykarens
hufvud och bål, samt tvenne slangar, af hvilka den
ena tillförde frisk luft och den andra
bortförde den förbrukade. I nyare tid hafva tre
något olika slag af dykarutrustningar varit i bruk:
den engelska, den amerikanska och den franska. Den
engelska, eller Siebe-Gormans dykarutrustning (först
konstruerad 1829), består hufvudsakligen af en i ett
enda stycke tillverkad dräkt (fig. 3) af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>