Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dzierzon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näring kan tillföras fostret utifrån. För dem
är näringen strängt begränsad till den inom ägget
inneslutna näringsgulan, hvaremot däggdjursfostrets
näringstillgång ej är på förhand begränsad, utan
hämtas näringen i mån af behof ur moderdjurets kropp,
som jämväl förmedlar fostrets andning. Båda dessa
funktioner utföras genom ett särskildt, mer eller
mindre sammansatt organ, som benämnes moderkakan
(placenta). Det är den redan hos lägre ryggradsdjur
(kräldjur, fåglar) uppträdande och hos dem endast
som andningsorgan tjänstgörande allantois (se d. o.),
hvilken träder i intim förbindelse med moderdjurets
lifmoder: ifrån ytan af allantois utvecklas
kärlrika, mer eller mindre förgrenade utskott,
hvilka sänka sig in i motsvarande fördjupningar
i lifmoderns likaledes kärlförande vägg. Men det
intima sambandet mellan moder och afkomma löses hos
däggdjuren ej ens efter det unga djurets födelse;
äfven då är det modern, som under längre eller
kortare tid sörjer för dess underhåll, i det att det
unga djuret lifnäres med moderns mjölk, en produkt af
till mjölkkörtlar omdanade hudkörtlar. Moderkakan och
därmed sambandet mellan foster och moder äro olika
utbildade hos olika däggdjur. Man skiljer sålunda
på den form af moderkaka, där sambandet mellan den
af fostret och den af moderdjuret bildade delen af
moderkakan är så intimt, att vid födseln en del
af lifmoderns slemhinna medföljer fosterhinnorna
(Mammalia deciduata), medan hos andra (M. indeciduata
l. adeciduata) endast fosterdelen af moderkakan
utstötes. Hos pungdjuren (se d. o.) åter utbildas —
bortsedt från enstaka former — ingen moderkaka,
hvarför ungarna födas som larver i ett mycket
outveckladt tillstånd. Kloakdjuren (se d. o.) skilja
sig från alla andra däggdjur därigenom, att de ej föda
lefvande ungar, utan lägga ägg. I äggets storlek och
byggnad, dess första utveckling, i förekomsten af en
fungerande äggulesäck och i saknaden af moderkaka
afvika kloakdjuren från de öfriga däggdjuren, på
samma gång de öfverensstämma med kräldjuren; det är
först i sista momentet af yngelvården, digifningen,
som kloakdjurens däggdjursnatur uppenbarar sig. Med
afseende på den tidslängd, som fostret tillbringar i
lifmodern (dräktighetsperioden), råder mycket stor
olikhet hos olika arter, medan tiden för hvarje art
är ganska konstant. I allmänhet hafva stora former en
lång dräktighetsperiod (ända till ett år eller längre)
och föda en eller några ungar åt gången, medan mindre
hafva en kort sådan och föda ett större antal ungar
åt gången.
En annan däggdjuren utmärkande egenskap är, att hos
flertalet af dem huden är beklädd med hår, hvilka
åter kunna vara af olika slag (ull, stickelhår,
borst, taggar); fullständig saknad af hår uppträder
endast hos vissa hvaldjur. Äfven förekomsten af
fjäll, som öfverensstämma med kräldjurens, är ej
sällsynt. Förbeningar i huden, således ett yttre
skelett, förekomma däremot i motsats till förhållandet
hos kräldjuren endast hos ett fåtal (t. ex. bältdjur
och vissa hvalar).
Det ben (kvadratbenet), som hos alla lägre
ryggradsdjur förmedlar förbindelsen mellan
hufvudskålen och underkäken, äfvensom den med
kvadratbenet ledande delen af underkäken hafva hos
däggdjuren ombildats till två hörselben. Sålunda
uppkommer hos däggdjuren en ny förbindelse mellan
resten af underkäken och fjällbenet, hvilket senare
till skillnad från förhållandet hos de lägre
ryggradsdjuren här ingår som en större eller mindre
del af hjärnskålens sidoväggar, detta på grund af det
större utrymme, som den större hjärnan kräfver. Som
en viktig skillnad från kräldjuren har förr anförts
förekomsten af två nackledknappar, medan de förra
skulle karakteriseras genom blott en sådan; nyare
undersökningar rörande denna punkt hafva emellertid
uppdagat flera öfvergångsformer mellan förhållandet
hos kräldjur och hos däggdjur.
Ett uttryck för däggdjurens olika utbildningsgrader
finna vi ock i det olika förhållandet mellan ansikte
och hjärnskål: medan hos flertalet öfriga ryggradsdjur
och äfven hos lägre däggdjur ansiktsdelen ligger
framför hjärnskålen, öfverlagras vanligen den förra,
ju högre däggdjuret står, alltmer af den senare,
så att hos de högsta däggdjursformerna ansiktet
kommer att ligga under hjärnskålen. Hos människan,
där detta förhållande har nått sin höjd, är detsamma
framkalladt af förnämligast två faktorer: hjärnans
högsta utbildning i förening med luktorganets och
käkapparatens reduktion.
Antalet halskotor är — på få undantag när — sju,
antingen halsen är lång, som hos giraffen, eller kort,
som hos hvaldjuren, medan hos fåglar och kräldjur
dessa kotors antal är växlande i sammanhang med
halsens växlande längd. Bland andra för däggdjuren
utmärkande drag i skelettbyggnaden må här framhållas,
att det s. k. korpbenet, hvilket såsom en själfständig
skelettdel finnes hos alla lägre ryggradsdjur, här
reducerats till ett litet utskott å skulderbladet;
dock sammanbinda äfven i detta afseende kloakdjuren
de öfriga däggdjuren med de lägre ryggradsdjuren,
i det hos kloakdjuren skuldergördeln genom ett
själfständigt, väl utbildadt korpben är förbunden
med bröstbenet.
Olikheten i utbildningsgraden hos däggdjur och andra
ryggradsdjur får ock i tandsystemets olikhet ett
betydelsefullt uttryck. Medan hos de senare ett
flertal tandgenerationer aflöser hvarandra under
individens lifstid, frambringa däggdjuren i regeln
ej mera än två fullt utbildade tandgenerationer (de
s. k. mjölktänderna och ersättningständerna). Hos
somliga däggdjur förekommer ingen tandömsning. Också
är tandsystemet hos däggdjuren vanligen mera
sammansatt och af högre funktionsvärde än hos de
lägre ryggradsdjuren.
Stora hjärnan uppnår hos däggdjuren sin högsta
utbildningsgrad, så att den genom sin tillväxt bakåt
kan öfverlagra större delen eller alla bakom liggande
hjärndelar. De hos ett stort antal däggdjur å stora
hjärnans ytlager förekommande vindlarna återfinnas ej
heller hos lägre ryggradsdjur; en föreslagen indelning
af däggdjur med vindlar (Gyrencephala) och utan
sådana (Lissencephala) motsvarar ej de genetiska
förhållandena, enär inom samma naturliga grupp de
större formerna kunna ega vindlar, medan de smärre
sakna sådana. Att hjärnans storlek i förhållande
till kroppens har tilltagit under de geologiska
tidsåldrarnas lopp, framgår af en jämförelse mellan
nu lefvande former och besläktade från eocenperioden.
Hörselorganet skiljer sig från de lägre
ryggradsdjurens förnämligast genom högre utbildning
af ytterörat, genom det större antalet hörselben och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
