Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var döpt till Göran Karl, men förändrade det förra
namnet.) Vid åtta års ålder blef han faderlös och
sattes då i Tuns skola vid foten af Halleberg. Det
var förmyndarens önskan, att han skulle blifva präst,
ehuru han därtill "saknade gåfvor både af naturen
och af nåden"; men D:s halsstarrighet segrade,
och han fick 1773 ingå vid amiralitetskadettkåren
i Karlskrona. 1775 tog han officersexamen. På sin
förmyndares enträgna uppmaningar aflade han därefter
juridisk examen och åtföljde i två år häradshöfdingar
på ting; men krigslusten stod ej att besegra, och D.,
som 1778 blifvit sekundadjutant vid Sprengtportens
värfvade regemente (förlagdt till Skåne), begaf
sig 1780 till Paris, för att söka anställning som
frivillig i amerikanska frihetskriget.
Efter tretton månaders vistelse i nämnda stad skulle han, försedd
med rekommendationsbref af det amerikanska sändebudet
Benjamin Franklin, såsom artilleribefälhafvare
åtfölja en kapare; men i stället ingick han i
nov. 1781 som underlöjtnant vid grefve De la Marcks
tyska regemente, som fått order att marschera, ovisst
hvarthän. I febr. 1782 afgick detta regemente till
Ostindien. Där sårades D. af en muskötkula i den heta
strid, som fransmännen utkämpade mot engelsmännen vid
Cuddalore 13 juni 1783, utmärkte sig särskildt vid
återtagandet af 11 kanoner, som fienden bemäktigat
sig, och befordrades i sept. s. å. till kapten,
hvarjämte han erhöll uppdrag att upprätta en karta
öfver krigsskådeplatsen och öfver nämnda slag. I
sept. åtföljde han De la Marck som dennes adjutant
till Europa och fick efter freden i Versailles
(s. å.) en fransk lifstidspension, hvilken han
dock förlorade under revolutionen. D. fortfor att
tjänstgöra vid sitt franska regemente, äfven sedan han
1785 genom ackord blifvit löjtnant vid Sprengtportens
regemente. Men 1788 begaf han sig hem till Sverige
för att deltaga i kriget mot Ryssland, placerades
som kapten vid Savolaks’ lätta infanteriregemente
och anlände i april 1789 till krigsskådeplatsen. I
den heta drabbningen vid Porrassalmi, 13 juni s. å.,
träffades han i pannan, mellan ögonen, af en förlupen
gevärskula. När ryssarna 19 s. m. intogo S:t Michel,
blef han fången, men fick tillstånd att begifva
sig till Stockholm för att vårda sitt sår. Detta
växte dock aldrig fullt igen, utan måste ständigt
hållas täckt af en bindel. 1791 blef D. "fjärde
major på stat" vid Savolaks’ infanteriregemente,
1793 sekundmajor och s. å. öfverstelöjtnant vid
Västgöta-Dals regemente. 1796 erhöll han transport
till Skaraborgs regemente, och 1805 blef han öfverste
i armén och sekundchef vid Nylands regemente (general
Klingspor innehade chefslönen). Härefter lefde
han på sitt boställe Friggesby, nära Hälsingfors,
"och så bröt kriget ut". Med utmärkelse deltog D. i
striderna vid Yppäri, Viiret och Pyhäjoki, 16 april
1808. 17 s. m. blef han (efter Adlercreutz) chef för
2:a brigaden (Björneborgs reg:te m. m.), i spetsen
för hvilken han inledde slaget vid Siikajoki (18
s. m.) samt bidrog till Ny Karlebys intagande
(24 juni) och segern vid Lappo (14 juli), som
förskaffade honom den lysande utmärkelsen att blifva
riddare med stora korset af svärdsorden. Såsom
högste kommenderande vann han efter nio timmars kamp
segern vid Kauhajoki, 10 aug., en af de bäst beredda
och utförda striderna under hela kriget. "Det gick
som på ett exercisfält". 26 s. m. for han, sjuk af
öfveransträngning, till Vasa och låg där till sängs
till 12 sept., då bekymmer och ängslan för härens
belägenhet drefvo honom upp igen. Ryssarna sökte
afskära hufvudhärens återtåg genom att vid Jutas
intränga på kustvägen, n. om hären. Detta hindrades
af D. genom segern vid Jutas, 13 sept. Dagen därefter
blef hufvudhären slagen vid Oravais. Samma dag afgaf
D. sitt namnkunniga förslag, att hela svenska hären
skulle kasta sig in mellan sjöarna i det inre landet,
afskära ryssarnas förbindelser, tvinga fienden att
lämna kusten, hvilken därigenom skulle öppnas för
svenska landstigningar, och ställa den ryska hären
mellan tvenne eldar samt dymedelst förmå den till
en afgörande strid omkring Tavastehus och att man
vidare, för den händelse man där blefve slagen, borde
söka gränsen till Ryssland, alltjämt "attirerande
fienden". "Om slutligen allt skulle förloras, vore
punkten, där det skedde, indifferent; Petersburg
eller Torneå blefve detsamma". Men Klingspor var,
såsom ofta, frånvarande från hären, och Adlercreutz
kunde ej på eget bevåg företaga en så fullständig
omkastning, fastän han fann förslaget "väl grundadt",
ehuru visserligen "något djärft". 19 sept. måste
D. åter såsom sjuk intaga sängen och fördes därefter
långsamt framför hären till Brahestad. 5 okt. blef han
utnämnd till generalmajor i armén och befälhafvare
på Åland samt 11 s. m. till vice landshöfding
därstädes. Ehuru ej tillfrisknad, afreste han 29
s. m. landvägen till Sverige och ankom 20 nov. till
Gäfle. Af den för tidiga ansträngningen sjuknade
han ånyo och kunde först i febr. 1809 tillträda
sitt befäl på Åland. Åland skulle till det yttersta
försvaras såsom utgångspunkten för kommande försök att
återtaga Finland. Men där stodo endast något öfver
4,000 man goda trupper. Ryssarna under v. Knorring
angrepo, omkr. 17,000 man starka. Som hafvet var
tillfruset, kunde D. kringgås öfverallt. På den
nya svenska regeringens befallning sökte D. 15
mars inleda underhandling om stillestånd, men lät
samtidigt sina trupper draga sig tillbaka till
Eckerö. Knorring lät emellertid D. veta, att han
omedelbart ämnade fortsätta operationerna för att
afskära svenska armén återtåget, och vid D:s möte
med ryssarna i Kummelby 16 s. m. sökte dessa draga
ut på underhandlingen för att bereda sig tillfälle
därtill. Men D. kunde, tack vare sin förtänksamhet,
17 mars, i full snöyra, draga sig öfver isen undan
till Grisslehamn, dit två dagar senare Kulnev med
sina kosacker anlände samt fördref den svenska
posteringen och besatte orten. För att förekomma
ett, som D. trodde, tillämnadt anfall på Stockholm,
hvartill han ansåg Kulnevs öfvergång vara förspelet,
tillgrep D. ett "krigsknep". Från Grisslehamn sände
han på eget bevåg bud till v. Knorring med löfte att
svenska fredsunderhandlare skulle sändas till Åland,
om ingen rysk soldat mer satte sin fot på Sveriges
jord. Följden häraf blef, att icke allenast ryska
härens marsch mot svenska kusten afböjdes
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
