- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1207-1208

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däld ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Knorring var en bestämd motståndare till planen,
att ryska armén från Åland skulle öfvergå till
Sverige), utan äfven att den ryska här, som under
Barclay de Tolly gått öfver Norra Kvarken till Umeå,
på Knorrings order återkallades. Svenska regeringen,
som fått klart för sig, att den kunde samla en
ganska betydlig här till Stockholms försvar,
afböjde emellertid att skicka fredsunderhandlare
till Åland. Påståendet, att D. genom sitt "krigsknep"
frälst Sverige från en rysk invasion, är således
ogrundadt. 22 mars lämnade D. befälet öfver den armé,
som han räddat, åt generallöjtn. Wachtmeister,
och för att aflägsna honom från Stockholm, utnämnde
honom de nye maktinnehafvarna, hos hvilka han stod
i mycken onåd, 9 april till befälhafvare öfver Norra
arméns norra fördelning. I denna egenskap lyckades han
med general Sjuvalov, som stod utanför Umeå med en
mångdubbel öfvermakt, 26 maj afsluta en konvention,
hvarigenom de i denna stad befintliga stora förråden
räddades (de lastades på 10 briggar, som utsågades ur
hamnen och fördes till Härnösand). Denna "diplomatiska
åtgärd" väckte emellertid missnöje hos regeringen och
riksdagen. D. placerades 9 april som befälhafvare
öfver Norra arméns 2:a fördelning, som var svag
och låg spridd från Gäfle till Härnösand och i
Jämtland. När s. å. en norsk här inföll i Jämtland,
lockade D. norrmännen i en för dem ofördelaktig
ställning och ingick med dem i skogen vid Blekåsen
(i Alsens socken, mellan Östersund och Åreskutan)
25 juli 1809 en konvention, enligt hvilken de
skulle utrymma Jämtland och ersätta den skada, som
allmogen därstädes lidit. Efter detta sändes honom
friherrediplom, sedan han vid Karl XIII:s kröning
varit den ende af de i kriget deltagande generalerna,
som ej fått någon belöning. Från 24 sept. s. å. till
1 april 1810 hade D. befälet öfver hela Norra
armén, och efter härens upplösning generalbefälet
i Västerbotten och Ångermanland. I Umeå höll han
8 sept. vid truppernas hemförlofvande ett gripande
afskedstal till den finska kontingenten. — Öfver
Bernadottes val till tronföljare gladde sig D. på
det högsta. "Honom och ingen annan skola vi ha! Och
att sen piska ryssarna ur Finland, det skall gå som
en dans", yttrade han vid ett tillfälle. 1812 blef
D. chef för Norra skånska infanteriregementet och
1813 generallöjtnant. I april s. å. blef han chef
för en af de arméfördelningar, som öfverfördes till
Pommern. Han blef först skickad till Mecklenburg och
fick där order att göra en "demonstration" för att
hindra fransmännen öfvergå Elbe. Men från Hamburg, som
hotades af dem, ankommo till D., som då uppehöll sig i
Wismar, trängande böner om hjälp. Utöfver sina orders
ordalydelse, men i öfverensstämmelse med den militära
ställningen, sände D. trupper, under F. Boije, till
den hotade staden. Sedan undsättningen afgått,
ankom från Adlercreutz Karl Johans befallning,
att ingenting finge företagas och att de afsända
trupperna skulle stanna, hvar de upphunnes. D.,
som var öfvertygad om, att Boije ej kunde upphinnas,
nöjde sig med att sända denne en afskrift af orderna
från Adlercreutz. Emellertid hade Boije ankommit
till Hamburg i rätt tid för att sammandrabba med
fransmännen och hindra stadens intagande. D. afsattes
för orderbrottet från sitt befäl, kallades till
Stralsund, ställdes inför krigsrätt och dömdes 1 juni
1813 att arkebuseras. Kronprinsen
fann utslaget lagligen grundadt, men benådade
D. till ett års fängelse på Vaxholms fästning,
med bibehållande af tjänsten och därmed åtföljande
inkomster samt öfriga värdigheter. "Jag tycker mig
se D. och höra honom", sade den gamle Karl XIII. 25
juni s. å. fördes D. till Vaxholm. Snart fann han
overksamheten där outhärdlig, och fördenskull anhöll
han hos kronprinsen att få som frivillig inom sin
grad tjänstgöra i någon af de förbundna härarna,
med förbindelse att sedan till fullo utsitta
sin fängelsetid, och Karl Johan utverkade då hans
frigifning, hvilken inträffade 21 dec. s. å. Under
sista delen af norska fälttåget 1814 kallades D. till
hären, men kom ej att användas. 1816 blef han ständig
ordförande i Krigshofrätten. Han afled i Stockholm
16 febr. 1820 och ligger begrafven på Johannes
kyrkogård, där ett genom insamling i Sverige och
Finland åstadkommet monument aftäcktes 13 sept. 1861,
Jutasdagen. 1883 lät Sv. akad. öfver D. prägla en
medalj. 1885 uppsattes hans byst på Jutasmonumentet.
— D. anses som en af de dugligaste af de svenske
befälhafvarna under kriget 1808—09. Han egde ganska
stor fältherreblick och beslutsamhet samt mycket stor
fyndighet och förslagenhet. Soldatens förtroende till
honom var oinskränkt. "Är svarta bandet med, så går
det nog", hette det under de bekymmersamma timmarna
före striden vid Jutas. D. var ytterst lättrörd,
så till tårar som vrede. Tillika var han en from man
samt därjämte ridderlig, rättvis och ömhjärtad. "Du
skall alltid gifva åt den fattige något; han bär Guds
livré", sade han till sin son. Hans största fel var
en synnerlig hetsighet och häftighet. Runeberg har
skildrat honom i Fänrik Ståls sägner
illustration placeholder
G. von Döbelns grafvård.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free