- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1209-1210

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Däld ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

("Döbeln vid Jutas"). Utom "Pommerska
generalkrigsrättens protokoller och dom" utgaf D. Anmärkningar
vid de af f. d. vice amiralen O. Cronstedt
till trycket utgifne Sanna upplysningar om orsakerna
till Sveaborgs öfvergång den 3 Maj 1808
(1811).
Jfr E. G. v. Döbeln, "Anteckningar om och af
general von Döbeln" (1856—78), C. A. Brakel,
"Anteckningar öfver 1789—90 samt 1808—09 årens
fälttåg i Finland" (1862), D:s biografi i "Biografiskt
lexikon öfver namnkunnige svenske män", E.
W. Swedelius’ "Minne" af D. i Sv. akad:s handl.
ifrån år 1796, d. 60 (1884) och uppsats af G. L. i
"Försvarsvännen", 1895 (n:r 18, 20—24).
O. A. S.*

Döbereinerska elddonet, ett af den tyske kemisten
Johann Wolfgang Döbereiner
(Doebereiner), f. 1780, d. 1849, uppfunnet
elddon (se d. o.).

Döbling (Ober- och Unter-Döbling), förr
tvenne byar n. v. om Wien, nu därmed förenade.

Döbrentey [-tej], Gábor, ungersk skriftställare,
f. 1786, d. 1851, blef 1834 rikskommissarie för
distriktet Ofen och 1843 kungligt råd. Han var en
bland Ungerska akademiens stiftare, dess sekreterare
1831—34 och utgaf enligt dess uppdrag en samling
magyariska fornskrifter, "Régi magyar nyelvemlékek"
(1838—42), samt utöfvade stort inflytande på
det magyariska språket och litteraturen. D.
författade flera dikter samt en mängd historiska och
filologiska uppsatser, och han öfversatte skådespel af
Schiller, Molière och Shakspere.

Död. 1. Fysiol. Hvarje lefvande väsen
genomlöper en bestämd räcka af olika skeden — utveckling,
tillväxt, blomstring och aftagande —, hvars
början, för så vidt en noggrann forskning hittills
kunnat ådagalägga, alltid oupplösligt sammanhänger
med ett föregående lif och sålunda, strängt taget,
icke är tydligt utpräglad, men hvars slut är skarpt
begränsadt genom döden. Lifsföreteelserna uppfatta
vi såsom en serie kemiska och fysikaliska processer,
förlöpande i cellerna, de element, af hvilka kroppens
olika väfnader äro sammansatta. Vid dessa processer
eger en ständig förbrukning af kroppsmaterialet
rum. Denna förbrukning ersättes därigenom, att
cellerna upptaga ämnen, som tillföras dem med
näringsvätskan, blodet. De enskilda cellerna föra till
en viss grad ett själfständigt lif. En del, såsom
blodkropparna och cellerna i huden, har en jämförelsevis
kort lifslängd och ersättes ständigt af nya. I
andra väfnader, såsom nervsystemet, har man ej funnit
några tecken till en sådan nybildning af celler
hos den utvecklade individen. — Förmågan att
upptaga nya ämnen i stället för de förbrukade är
emellertid icke obegränsad, och det kommer därför en
tidpunkt, då ersättningen blir allt svagare. De
särskilda organens verksamhetsförmåga försvagas alltmer,
och till följd af de därigenom inträdande
förändrade lifsvillkoren undergå själfva de små
medarbetarna i organismens samhälle utmärkande
förändringar — betecknade såsom "senil" eller
"regressiv metamorfos" —, hvilka göra dem alltmer
odugliga för sitt värf. Den orklösa ålderdomen
har då inträdt, och slutligen utslocknar individens
lif, enär fortgången af dessa förändringar omöjliggör
arbetet af de redskap, hvilkas verksamhet är
nödvändig för det helas bestånd. Denna den "normala"
eller "fysiologiska" döden, död af ålderdomssvaghet,
är likväl jämförelsevis mycket sällsynt. I de flesta
fall är döden framkallad af tillfälliga störande
inflytelser, sjukdomar och skador af olika slag (jfr
Dödsorsaker), hvilka antingen omedelbart
träffa de för organismens lif nödvändigaste organen
och försätta dem ur verksamhet eller ock medelbart,
småningom och liksom på omvägar angripa dem. De
viktigaste af dessa organ, hvilka ock i viss mening
kunna betraktas såsom "dödens portar", emedan det
är upphörandet af deras verksamhet, som utgör den
närmaste orsaken till döden, äro redskapen för
blodomloppet och andningen; ty utan dem är organismens
lif omöjligt. Den hastighet, hvarmed döden
inträder, beror på hvilken del af organismen, som
träffas af de störande inflytelserna, och på dessas
sätt att inverka. Så t. ex. kommer döden plötsligt,
då de nervsystemets centralorgan, hvilka behärska
hjärtats och andningsmekanismens rörelser, omedelbart
angripas. Om döden inträder mer eller mindre
långsamt, föregås den af en längre eller kortare
dödskamp, hvars skaplynne växlar, alltefter
som det är den ena eller andra af de nämnda
portarna, genom hvilken döden gör sitt inträde. Huru
detta än må ske, om långsamt eller plötsligt,
utslocknar dock ej lifvet hos alla organismens delar
i samma ögonblick, och det är därför nödvändigt
att göra en bestämd skillnad mellan individens, eller
helorganismens, och dess särskilda smådelars död;
ty till följd af de senares ofvan betonade själfständighet
såsom lefvande väsen kan deras lif ofta
fortfara jämförelsevis länge, sedan det hela
upphört att lefva. De tydligaste och mest bekanta
exemplen på att väfnadselementen och organen kunna
öfverlefva helorganismen erbjuda vissa reptilier,
amfibier och fiskar; men äfven hos de högst stående
djuren, människan icke undantagen, äro samma
iakttagelser gjorda. Enda skillnaden är, att hos de
senare detta öfverlefvande är mindre långvarigt.
Vid många former af plötslig död kunna emellertid
äfven hos människan musklerna i flera timmar
bibehålla förmågan att sammandraga sig, då de eller
deras nerver retas. Medelst konstgjord genomledning
af lämplig näringsvätska har man kunnat få ett
hjärta att slå, hvilket uttogs vid obduktion 20 timmar
efter döden. Patienten hade aflidit i en dubbelsidig
lunginflammation. Hos kaninhjärtan har man
ännu 5 dagar efter djurets död kunnat framkalla
rytmiska kontraktioner.

Till följd af nu antydda förhållande är det icke
alltid lätt att med noggrannhet angifva det
ögonblick, då individens lif för alltid utslocknat, eller,
med andra ord, då ett återkallande till lifvet icke
mera är möjligt. Men till denna svårighet bidrager
jämväl en annan omständighet: organismens lif
eller rättare dess lifsyttringar kunna nämligen
under vissa förhållanden reduceras till så svaga
spår, att de endast genom den noggrannaste
undersökning kunna påvisas. Det är nyssnämnda tillstånd,
som benämnes skendöd. Hos en mängd lägre
organismer är skendöden, eller, såsom man i detta
fall ock plägar uttrycka sig, "det latenta lifvet",
en normal företeelse. Växternas frön kunna sägas
befinna sig i ett sådant tillstånd. Åtskilliga lägre
djurformer, såsom infusionsdjur, hjuldjur (rotiferer),
kunna intorka samt i form af torrt pulver förvaras
hur länge som helst och åter upplifvas genom
inflytande af fuktighet. Hos mycket högre stående
djur, t. ex. grodor och vattenödlor, åstadkommes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:06 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free