- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1211-1212

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Död ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett liknande tillstånd genom stark afkylning, och
hos det nyvärpta, befruktade hönsägget kan, under
inflytandet af en låg temperatur, det redan inledda
utvecklingsarbetet under en jämförelsevis lång tid
vara fullkomligt hämmadt och vid högre temperatur
åter fortsättas. Äfven hos människan är skendöden,
om också ej förekommande i så stor utsträckning,
som en uppskrämd inbillning velat göra troligt, likväl
en med säkerhet ådagalagd företeelse.

Skendöden kan uppträda såsom följd af en mängd
olika, sjukliga tillstånd. En af de vanligaste
orsakerna är kväfning, såsom vid drunkning, hängning
och kolosförgiftning. Vanmakt eller svimning
(synkope), som uppstår i följd af en ytterlig nedsättning
i hjärtats verksamhet, med däraf härrörande förlust
af medvetandet och upphörande af andningsrörelserna,
är af alla dessa tillstånd det, som till
det yttre mest liknar den verkliga döden.
Orsakerna till vanmakten kunna vara mångahanda,
såsom betydliga blodförluster genom inre eller yttre
blödning, vissa svåra sjukdomar, t. ex. koppor, tyfus
och kolera, samt hysteriska anfall. Äfven förfrysning
är en ej ovanlig orsak till ett dödsliknande
tillstånd, som kan hafva ganska lång varaktighet.
Så har man exempel på personer, som varit
stelfrusna och betraktade som döda, men hvilka
återkallats till lifvet efter tjugufyra timmars, ja ända
till nära två dygns skendöd. Andra orsaker till
skendöd äro: rus, inflytande af åtskilliga gifter
(t. ex. eter, kloroform, opium och morfin), åskslag,
beröring med elektriska kraftledningar och häftigt
mekaniskt våld (hjärnskakning). Skendödens
varaktighet är mycket olika, alltefter individens ålder och
kroppsbeskaffenhet samt naturen af de orsaker, som
vålla densamma. Längst har man funnit den vara
vid förfrysning och hysterisk vanmakt.

Ehuru, såsom redan blifvit nämndt, det icke sällan
kan möta svårighet att med bestämdhet afgöra, i
hvilket ögonblick individens lif utslocknat, bildar
likväl sammanfattningen af de företeelser, som
omedelbart föregå döden, en tafla, hvars betydelse,
åtminstone af den erfarne läkaren, svårligen kan
misskännas. Men det återstår alltid fall, där, i
synnerhet för den vid dödens åsyn mindre vana
allmänheten, afgörandet till en tid kan vara
förenadt med svårigheter, och det kan ej förnekas,
att detta förhållande vid några sällsynta tillfällen,
såsom vid häftiga farsoter, i följd af alltför stor
brådska med likets jordande, gifvit anledning till
beklagansvärda misstag.

Då lifvet definitivt upphört, inträder i den döda
kroppen en rad utmärkande förändringar — säkra
dödstecken —, af hvilka några få här må
nämnas. Temperaturen sjunker småningom till likhet med
det omgifvande mediets; till följd af vattenafdunstning
hopfalla och skrumpna anletsdragen; på sådana
ställen, där öfverhuden (epidermis) af en eller annan
anledning blifvit afskrubbad (i hvilket fall under
lifvet och äfven vid skendöd alltid en sårskorpa
bildas), intorkar den underliggande läderhuden, så
att den blir lik pergament; de förut klara
hornhinnorna fördunklas; ögongloberna sjunka in i sina
hålor samt blifva mjuka och sammanfallande, och
på de nedåt vettande delarna af kroppen uppträda
blåröda fläckar (likblånader) af blodets diffunderande
färgämne. Musklernas död gifver sig till känna genom
en egendomlig förändring, som — enär dessa organ
utgöra en så stor del af kroppens massa —
förlänar hela liket en utmärkande egenskap och
därför i alla tider fäst uppmärksamheten vid
sig såsom ett säkert dödstecken — likstelheten.
Denna uppträder i vanliga fall omkr.
6—12 timmar efter döden samt börjar i de
muskler, som röra underkäken, och utbreder sig
i en viss ordning till de öfriga. Muskeltrådarnas
under lifvet mjuka, halft flytande innehåll stelnar
därvid genom ett slags löpningsprocess, och
musklerna blifva till följd däraf hårda samt draga
sig något tillsammans. Då likstelheten är väl
utbildad, kan kroppen blifva så styf som ett stycke
trä. I sällsynta fall, företrädesvis vid hastiga och
våldsamma dödssätt, tyckes denna förändring kunna
inträda plötsligt och samtidigt med den allmänna
döden. Det är endast genom ett sådant antagande
man kan förklara skildringarna från slagfälten, där
de döde icke sällan funnits i sådan ställning —
t. ex. sittande upprätt, med upplyfta armar o. s. v.
—, som om den sista lefvande sammandragningen
af musklerna omedelbart skulle hafva öfvergått i
likstelheten. Efter en tid af 36—48 timmar löser
sig denna styfhet, och kroppen blir då åter mjuk
och slapp. Antingen dessförinnan eller sedermera,
alltefter dödsorsaken och den omgifvande luftens
temperatur, uppträder den sista förvandlingen, det
säkraste dödstecknet, som af ingen kan misskännas,
— förruttnelsen, och denna fortskrider utan
uppehåll. Dess första spår, hvilkas inträdande kan
påskyndas genom värme och fuktighet, visa sig såsom
en grönaktig färgning af huden ofvan ljumskarna,
hvarifrån den småningom utbreder sig öfver hela
buken. Förruttnelsen, hvilken är ett sönderfallande
af organismens mycket sammansatta föreningar i
deras enklare beståndsdelar, utgör ett förarbete för
dessas upptagande af och införlifvande med andra
lefvande väsen (växterna), och på detta sätt blir
dödsförvandlingens sista akt en förberedelse till de
sönderfallna spillrornas återuppståndelse i nya
lifsformer. En populär framställning af döden är O.
Blochs ”Om döden” (2 uppl. 1903; öfv. 1904).
Jfr Döden och Dödskult.
C. L.*

2. I teologisk mening plägar man, i anslutning
till vissa bibelställen (1 Mos. 2: 17; Rom. 5:
12 ff.; 6: 23 o. s. v.), under benämningen död
sammanfatta alla syndens följder, i synnerhet för så
vidt de träffa syndaren personligen. Man skiljer
då mellan tre slag af död: den lekamliga, den
andliga och den eviga. Med den lekamliga döden
förstås ”de vedervärdigheter af alla slag, som
människan för syndens skull måste i detta lif lida,
och som äro dödens härolder och sändebud” (Quenstedt).
Döden själf i dess nuvarande gestalt, med
dess våldsamma och smärtfulla skiljande af det
samhöriga, ter sig för den kristna åskådningen såsom
något onaturligt, en af synden förorsakad förvridning
af den process, hvarigenom människan efter skapelsens
ursprungliga ordning skulle öfvergått från det
jordiska lifvet till ett högre lif. Den andliga döden
är själstillståndet hos den människa, som genom
synden skilt sig från Gud, allt sant lifs källa. Den
röjer sig i samvetets ofrid, förståndets otillgänglighet
för den gudomliga sanningen, viljans oförmåga
till det goda o. s. v. Där ej bättring inträder,
öfvergår den i den eviga l. ”andra döden”: det
eviga lidande, som följer af den slutgiltiga och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbf/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free