Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1233-1234 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsdoktorn ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riket samt visar laga förfall för sitt uteblifvande
och sin underlåtenhet att låta höra af sig. Se
Skilsmässa. Litt.: Winroth, "Svensk civilrätt", I,
s. 160—162, II, s. 420—428, 755—758.
A. W.

Dödsjö, sjöv. Se Dyning.

Dödskallefjäriln, Acherontia atropos, zool., en till
familjen svärmare, Sphingidæ, hörande fjärilsart,
hvilken erhållit sitt namn på grund af en gulaktig,
dödskalleliknande teckning å mellankroppens ryggsida
(se fig.; genom förväxling af klichéer har denna
figur i en del af uppl. råkat införas äfven i art.
Catocala). Djurets grundfärg är svartbrun
med blåaktig anstrykning, bakkroppen ofvan å hvardera
sidan med sex stora gula fläckar. Framvingarna
äro ofvan svartbruna med gula och hvita fläckar
och streck, bakvingarna gula med tvenne svarta
tvärband. Vingbredden kan uppgå till 130 mm. — Larven,
som är gul med 7—8 blå snedstreck å kroppssidorna,
lefver på potatisväxten, men angriper äfven
andra solanaceer samt ask och liguster. Puppan kan
antingen kläckas redan på hösten efter några veckors
puppstadium eller öfvervintrar den och kläckes först
följande vår. Den fullbildade fjäriln anträffas därför
såväl på hösten som under våren och försommaren. —
Både fjäriln och larven frambringa karakteristiska
ljud: fjäriln ett entonigt klagande läte genom
sugtungans gnidning mot palperna, larven ett
knastrande ljud med hjälp af mandiblerna. — Denna
fjäril, den största af våra skandinaviska arter,
är, ehuru sällsynt och sporadiskt förekommande,
anträffad från Skåne till Öst-Finnmarken.
G. G.


Dödskallemusselsläktet, Crania, zool., ett till
armfotingarnas klass (Brachiopoda) hörande släkte,
som igenkännes därpå, att de bägge skalhalfvorna,
hvilka sakna lås och tänder, äro hvarandra tämligen
olika, nämligen den öfre lockformig och endast
medelst muskler fasthållen intill den undre, som
är fastvuxen vid något föremål på hafsbottnen. Den
mest kända arten är C. anomala, som finnes i de
nordeuropeiska hafven. — Släktet har fått sitt namn
med anledning däraf, att dess underskal på insidan,
genom de 4 muskelintrycken och ett näsformigt
framskjutande utsprång, eger någon likhet med ett
dödskalleansikte. Släktet uppträder redan under
silurperioden och förekommer äfven med flera arter
i Skånes kritlager. En af dem är C. craniolaris
L., den s. k. Brattingsborgspenningen. Se
Nummulus brattenburgensis.
J. G. T.* A. G. N.

Dödskamp. Se Död, sp. 1210.

Dödskult, etnol., relig.-vet., dyrkan af de döde. —
Döden såsom en väsensförintelse var och är för de
primitiva folken ett ännu ofödt begrepp. För den
världsuppfattning, animismen (se d. o.), hvilken i äfven
de liflösa naturföremålen såg något lefvande eller
besjäladt, som, när helst det så
ville eller därtill tvangs, kunde träda i aktivitet,
måste det dessutom hafva varit äfven en logisk
orimlighet att i den döda människokroppen se ett
undantag från denna regel. Likasom hvarje från
den verkligt lefvande kroppen afskild del eller
afsöndradt ämne ansågs fortfarande ega en viss
grad af lif och stå i korrespondens med den person,
från hvilkens kropp de kommit, så egde ock enligt
denna ursprungliga lifsåskådning den aflidnes
kropp fortfarande lif, ehuru detta hölls tillbaka
af starkare makter eller ock af egen drift dolde
sig för de utomstående. Dödsprocessen förklaras
från denna synpunkt oftast såsom en följd af någon
oväns eller annan varelses våldsamma eller magiska
inverkan och själfva dödstillståndet såsom endast en
högre grad af sömn, dvala eller vanmakt. Den döde
stod alltså fortfarande i oskiljaktig samhörighet
med och beroende af sin kropp, och genom att bevara
och vårda denna, vårdade man ock den dödes person
och höll hans väsen vid makt. Man behöll liket i
boningshuset så länge som möjligt eller begrof det
där, eller ock upplade man liket på ställningar
eller i träd eller sökte på annat sätt skydda det
för yttre åverkan (jfr Begrafning). Men äfven hos
sådana folk, som mycket vårdslöst behandla sina döda,
såsom buschmännen, härskar denna tro på, att den
döde fortfarande är vid lif, ja denna åsikt hindrar
t. o. m. icke, att hos flera folk den döde helt
eller delvis uppätes. I vården af den döde ingick ock
meddelande af näringsämnen — gärna sådana, hvilka man
tillskref en extraordinär kraftverkan eller ansåg vara
synnerliga lifsämnen, såsom fett, blod, honung, vin,
vissa frön och frukter m. m. Gällde behandlingen liket
af en fiende, antog den naturligtvis andra former,
och man sökte då dels genom stympning eller på annat
sätt oskadliggöra denne äfven efter hans död, dels
förödmjuka och skymfa den, såsom man ansåg, af sin
kropp fortfarande beroende ovännen samt göra honom
till sin tjänare och träl. Ur tron på kroppen såsom
något äfven efter döden lifsväsentligt har ock den
hos åtskilliga forntidsfolk i gamla som nya världen i
olika former och grader förekommande balsameringen
(se d. o.) framgått. Emellertid är det endast
ett fåtal folk, som uppfunnit någon verksammare
förvaringsmetod af liken, och förgängelsens lag
har då i stället framtvungit den uppfattningen,
att väsendet och lifskraften drogo sig undan till
och kvarstannade i det af kroppen, som längst
motstod förgängelsen: i synnerhet den dödes ben,
särskildt skallen. Under senare utvecklingsskeden af
begrafningsskicket bibehöll sig denna uppfattning
segt. Fortfarande ansåg man icke blott den dödes ben,
hår o. s. v., utan t. o. m. den brändes aska, ja
själfva mullen efter det förmultnade liket innesluta
den dödes väsen eller något däraf. På Nya Guinea,
i Australien o. s. v. medför modern sitt döda barns
ben; på Timorlaoet tillvaratager sonen sin döde
faders hufvud; på Andamanerna bär änkan under hela
sin änketid sin döde makes hufvudskål vid sitt bröst,
o. s. v. Hos vissa indianstammar bär änkan åter sin
brände makes aska med sig. Åtskilliga folk rengöra
och medföra på sina vandringar sina aflidnes ben;
andra åter, som åtminstone någon tid af året hafva
fast boningsplats, samla där benen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>