Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1247-1248 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödssynder ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med döfstumskolan å Manilla förenadt döfstumlärarseminarium.
För inträde i detta seminarium fordras
att med goda vitsord hafva aflagt afgångsexamen
vid något statens folkskollärar- eller lärarinneseminarium.
Efter ett års kurs vid döfstumlärarseminariet och ettårig
profårskurs vid döfstumskola aflägges afgångsexamen å
seminariet. Inspektion öfver döfstumskolorna utöfvas af
person, som förordnas af K. M:t.

I Sverige finnas äfven två enskilda döfstumskolor,
nämligen institutet i Hjorted (Kalmar län) och Tysta
skolan i Stockholm, samt ett skolhem i Vänersborg
för döfstumma, som tillika äro blinda. Dessutom
finns i Göteborg en förskola för minderåriga
döfstumma. Läroanstalterna för öfveråriga döfstumma
i Skara, Vadstena och Bollnäs upphörde resp. 1899,
1902 och 1906. I Sverige utgifves "Nordisk tidskrift
för döfstumskolan", som åtnjuter statsunderstöd.

Under läsåret 1904—05 undervisades i Sverige 794
döfstumma (460 gossar, 334 flickor). Af dessa
undervisades 589 enligt talmetod, 136 enligt
skrifmetod och 69 enligt teckenmetod af 50 lärare
och 62 lärarinnor. Lärarna vid döfstumskolorna
hafva organiserat sig (1877) till Svenska
döfstumlärarsällskapet (se d. o.).

I skolorna få de döfstumme i allmänhet lära sig
ett handtverk, hvarmed de sedan kunna förtjäna
sitt uppehälle. En stor del af dem uppehåller sig
med jordbruk och andra arbeten i hemmet, i fabriker
o. d. För de ur skolorna afgångne döfstummes religiösa
behof sörjes genom döfstumpräster (se d. o.). De
döfstumme hafva bildat åtskilliga döfstumföreningar
till inbördes hjälp och trefnad, af hvilka den största
är Döfstumföreningen i Stockholm (se d. o.).

I Finland, där döfstumundervisningen icke är
obligatorisk, finnas skolor i Åbo, Borgå, Kuopio,
Jakobstad, S:t Michel, Jyväskylä och Uleåborg. — I
Norge är undervisningen obligatorisk sedan 1883. Där
finnas döfstumskolor i Kristiania, Holmestrand,
Trondhjem, Glöshaugen (vid Trondhjem) och Hamar. —
I Danmark, där undervisningen är obligatorisk sedan
1817, äro skolorna belägna i Köpenhamn, Fredericia
(2 skolor) och Nyborg.
O. K.

Döfvande medel, farm. Se Bedöfningsmedel.

Döglingolja, zool. farm. Se Näbbhvalolja.

Döglingtran, zool. farm. Se Näbbhvalolja.

Döllinger. 1. Ignaz D., tysk anatom och fysiolog,
f. 1770 i Bamberg, d. 1841, blef 1794 med. doktor,
1796 professor i fysiologi och allmän patologi i
Bamberg samt professor i anatomi och fysiologi 1803 i
Würzburg, 1823 i Landshut och 1826 i München. D. var
en synnerligen framstående lärare och inlade
såsom vetenskaplig forskare betydande förtjänster
särskildt genom sina undersökningar om blodomloppet,
om afsöndringsprocesserna och om fostrets utveckling.
R. T—dt.


2. Johann Josef Ignaz von D., den föregåendes
son. tysk katolsk teolog, f. 28 febr. 1799 i Bamberg,
d. 10 jan. 1890 i München. Han studerade sedan 1817
teologi i Würzburg, inskrefs 1820 i prästseminariet
i Bamberg, prästvigdes 1822 och blef 1823 professor
i kyrkolagfarenhet och kyrkohistoria vid lyceet
i Aschaffenburg, utgaf 1826 Die lehre von der
eucharistie in den drei ersten jahrhunderten, som
förskaffade honom teol. doktorshatten i Landshut,
samt utnämndes s. å. till e. o. och 1827 till
ord. professor i kyrkohistoria och kyrkorätt vid
universitetet i München. D. slöt sig där till den
af Fr. Baader och Josef Görres (se d. o.) ledda
kretsen och utvecklade under de följande åren en
liflig vetenskaplig författarverksamhet. Han utgaf
slutbandet af Hortigs kyrkohistoriska verk (1828),
Handbuch der kirchengeschichte (bd I, 1833—35),
Lehrbuch der kirchengeschichte (2 bd, 1836—38) samt
Muhammed’s religion. Eine historische betrachtung
(1838). Vid denna tid kom han i beröring med den
riktning inom den franska kyrkan, som i Lamennais
(se d. o.) hade sin ledare, liksom med den engelska
katolicismen genom kardinal Wiseman. För att bereda
Möhler en plats vid universitetet afstod han från
undervisningen i kyrkohistoria och föreläste 1835—39
historisk dogmatik. Han deltog äfven i dagens
kyrkopolitiska strider med flera stridsskrifter
(Über gemischte ehen, 1831; 5:e uppl. 1838) och intog
därvid en ultramontan ståndpunkt liksom i sitt stora,
ensidigt antiprotestantiska verk Die reformation,
ihre innere entwicklung und ihre wirkungen im
umfange des lutherischen bekenntnisses (3 bd,
1846—48; bd I, 2:a uppl. 1851) och i Luther. Eine
skizze (1848; nytt aftryck 1890). Sina åsikter
fick han äfven tillfälle att göra gällande inom
det politiska lifvet, såsom Münchenuniversitetets
representant i deputeradekammaren 1845—47, då han
för en tid afstängdes från sin professur och därmed
från sitt riksdagsmandat, som han f. ö. nedlade
1851. 1848—49 var han medlem af nationalparlamentet
och förfäktade därvid kyrkans oafhängighet af
staten. Den nya kurialistisk-jesuitiska vändningen
inom den påfliga politiken, som vann sin första
stora seger genom proklamerandet af dogmen om
den obefläckade aflelsen 1854, gaf D:s utveckling
en ny riktning. En resa till Rom 1857 verkade
på samma sätt. Bland hans vetenskapliga arbeten
under denna tid märkas den kritiska undersökningen
Hippolytus und Kallistus; oder die römische kirche
in der ersten hälfte des 3. jahrhunderts (1853) samt
Heidenthum und judenthum. Vorhalle des christenthums
(1857) och Christenthum und kirche in der zeit der
grundlegung (1860; 2:a uppl. 1868). D:s ändrade
ståndpunkt framträder dock fullt klart först
under de kyrkopolitiska strider, som frammanades
af det italienska enhetsverket. I sina berömda
föredrag i Odeon i München 1861 utvecklade han
möjligheten, ja sannolikheten af att påfven skulle
blifva tvungen att uppge sin världsliga makt. En
desavuering af de vidtgående konsekvenser, som
dragits af dessa uttalanden, är hans verk Kirche
und kirchen, papstthum und kirchenstaat (1861),
som blifvit karakteriseradt såsom det viktigaste
vittnesbördet om det osäkerhetstillstånd, som
inom den katolska teologien i Tyskland skapats af
konflikten mellan historiskt samvete och ultramontan
politik. Ytterligare ett steg på sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>