Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - East Galloway ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kaliumhypokloritlösning, som erhålles därigenom, att klorgas
inledes i en lösning af kaliumkarbonat. Det nyttjas
till blekning och har fått sitt namn efter blekerierna
vid Javelle (nära Paris), där denna blekningsvätska
först användes. — Eau de Labarraque [å də labara’k],
kem. tekn., en natriumhypokloritlösning, som
användes till blekning och för detta ändamål först
tillverkades af A. Labarraque. Det har äfven användts
till omslag på orena sår och elakartade utslag. —
Eau de lavande [å də lavã’d], lavendelvatten. —
Eau de Luce [å də ly’s], farm., en blandning af
kaustik ammoniak samt sprit och bärnstensolja, är
uppkallad efter en apotekare i Lille och i äldre
tider använd såsom motgift mot ormbett. Jfr
Stinkspiritus. — Eau dentifrice [å
dãtifri’s], munvatten, tandtinktur af olika slag. —
Eau de Portugal [å də pårtyga’l]. Se Apelsinolja. —
Eau de quinine [å də kini’n; af fr. quinine, kinin],
ett slags hårvatten. — Eau-de-vie [å də
vī], lat. aqua vitæ, "lifsvatten", brännvin. —
Dessutom ingår ordet "eau" som sammansättningsled
i namnen på en mängd farmaceutiska och tekniska
beredningar, merendels vattenklara lösningar
af något verksamt ämne i sprit eller vatten. —
Eau-forte [å få’rt], lat. aqua fortis, skedvatten;
med frätande syror utförd etsning (se d. o.).
P. T. C. O. T. S. (C. G. S.)
Eau Claire [å͡u-klä͡ə’], stad i nordamerikanska
staten Wisconsin, vid Clear waters förening med
Chippewa. 17,517 inv. (1900). Stora sågverk.
Eaux-Bonnes [åbå’n], brunns- och badort i
franska depart. Basses-Pyrénées (Béarn), vid
floderna Soudes och Valentins sammanflöde,
i Ossaus vackra dal, 750 m. ö. h. Omkr. 750
inv. I E. finnas 8 källor (temp. 32° C.—13° C.),
hållande svafvel och klornatrium. Subalpint
klimat. Säsong juni—sept. Platsen uppsökes
mest af patienter, som lida af svalg-, strup-
och näskatarrer o. s. v. Frekvens 8—10 tusen
kurgäster. Kurorten har varit bekant sedan
1500-talet. Man berättar, att de i slaget vid
Pavia sårade bearnesarna där blifvit botade.
Ln.
Eaux-Chaudes [åʃåd], badort i franska
depart. Basses-Pyrénées (Béarn), i Ossaus trånga
och vilda dal, 675 m. ö. h., vid foten af det
2,885 m. höga Pic du Midi-d’Ossau. Där finnas 7
svafvelkällor af 36°—10° C., som användas till
drickning och bad vid respirationsorganens
katarrala affektioner, reumatiska sjukdomar
och underlifslidanden. Vattnet utsändes ock
på flaskor i stor mängd. Hufvudsäsong 20
juni—20 sept. Frekvens öfver 2,500 pers.
Ln.
Eauze [åṡ], stad i franska depart. Gers
(Gascogne), vid sydbanan och floden Gélise. 1,946
inv. (1901). Tillverkning af brännvin (armagnac). I
närheten ligga ruiner af det gamla Elusa, den år 720
förstörda hufvudstaden i Novempopulania.
Ebal. 1. (Nu Djebel Eslamijje l. Djebel Sulemijje)
Ett 938 m. högt, kalt berg i Palestina (Samarien),
midt emot Gerissim, n. om den dal, där det gamla Sikem
(nu Nabulus) låg. Fattigdomen på vatten och växtlighet
torde bl. a. vara orsaken därtill, att E. betraktades
såsom förbannelsens berg, medan det källrika Gerissim
gällde såsom välsignelsens (jfr 5 Mos. 11: 29; 27:
13). Vid Israels intåg skall Josua ha
låtit på E. uppresa ett altare af ohuggna stenar och
på andra stenar inrista en afskrift af Moses lag
(jfr 5 Mos. 27: 2—8; Jos. 8: 30—32). Samariterna,
som i senare tid hade en helgedom på Gerissim,
hafva genom en textändring i sin Pentateuk, i syfte
att gifva sitt tempel ökad helgd, insatt Gerissim
i stället för Ebal i 5 Mos. 27: 4, och därför
utpeka de än i dag på Gerissim de 12 stenar, som
Josua skall ha upprest på E. (enligt den hebreiska
texten). På E:s topp finnas några ruiner i form
af egendomliga stenmurar. Vid bergets sydöstra
fot ligger byn Askar, som troligen motsvarar det i
Joh. 4: 5 omtalade Sikar; den ligger midt emot den
vid Gerissims nordöstra fot belägna Jakobsbrunnen,
och Josefs graf (jfr Joh. 4: 5) utpekas i en förfallen
byggnad midt emellan Askar och denna brunn. — 2. Ett
sydarabiskt folk eller område (enl. 1 Krön. 1: 22).
E. S—e.
Ebauche [ebåʃ], fr. ébauche, första utkast
(till en uppsats, målning, teckning o. s. v.),
skiss, konturteckning. — Ebauchera (fr. ébaucher),
grofhugga, tillyxa; göra första utkastet, skissera;
göra undan det gröfsta arbetet (t. ex. på en plastisk
bild).
Ebbe, ett Munksjö aktiebolag tillhörigt gjuteri
i Hakarps socken, Jönköpings län. Tillverkning af
gjutgods och manufakturvaror till ett värde af 167,230
kr. (1905). Arbetsstyrkan var 78 män (s. å.).
Ebbe, Axel Emil, skulptör, f. i Hököpinge (Skåne)
27 mars 1868, blef student 1888, studerade skulptur
i Köpenhamn (för Stefan Sinding), i Berlin, Wien,
London och Paris. Bland hans arbeten äro några
större kompositioner: Atlas’ dotter (1892), Solrosen
(1893), Venus consolatrix (1894, i marmor 1895),
Martyrium humanum (s. å.), dessutom relieferna Ödet,
Orfea, Immaculata m. fl. Ett drag af bisarreri är
utmärkande för flera af hans verk. — Äfven E:s hustru,
f. Schjelderup, till börden norska, är skulptör.
Ebbegärde, kronopark i Södra Möre härad, Kalmar
län, bildades 1880 genom inköp af 1/2 mtl frälse
Ebbegärde m. fl., hvarefter den utvidgats genom
inköp af enskilda marker. Arealen öfver 4,000 har.
A. G. Lm.
Ebbesön, Niels, dansk hjälte. Se Niels Ebbesön.
Ebbo, missionär. Se Ebo.
Ebb och flod l. Tidvatten, fys., den hafsytans
periodiska sänkning och höjning, som är en
verkan af månens och i mindre mån af solens
inflytande. Sänkningen kallas ebb l. lågt vatten,
och stigningen, som varar lika länge, benämnes
flod l. högt vatten. Under hvarje dygn inträffa
ebb och flod hvardera två gånger. På grund af
tidvattensperiodens längd, 12 timmar 25 minuter,
som är jämt hälften af månens skenbara omloppstid,
hade man länge antagit, att ebb- och flodfenomenet
förorsakas af månen. Newton gaf därför följande
förklaring. Månens afstånd från olika delar af jorden
är olika, och dess attraktion verkar följaktligen
icke med samma styrka på hvarje del af jordklotet,
som på dess midt, utan är starkare på de närmare och
svagare på de aflägsnare delarna. Alltså attraheras
vattnet på jordens mot månen vända sida mot denne,
och en höjning af hafsytan eger där rum. På den från
månen vända delen af jorden är attraktionen vid samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
