Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eberbach ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tegelslagerier m. m. E. har tre järnkällor af medelmåttig
styrka samt utmärkta badanstalter. Säsong 15 maj–1
okt. Frekvens omkr. 1,000 besökande. Klimatet är
mildt med skyddadt läge.
Ln.
Ebert, Johann Arnold, tysk skald, f. 1723 i Hamburg,
d. 1795 som hofråd och professor i Braunschweig,
tillhörde den krets, från hvilken de s. k. "Bremer
beiträge" utgingo, och besjöngs af Klopstock. Han
författade två samlingar
Episteln und vermischte gedichte (1789 och 1795)
samt utgaf bl. a. en öfversättning af Youngs "Night-thoughts".
Ebert, Friedrich Adolf, tysk bibliograf,
f. 1791 i Taucha, nära Leipzig, d. 1834 som
öfverbibliotekarie i Dresden, utgaf bl. a.
Die bildung des bibliothekars (1820),
Geschichte und beschreibung der k. öffentl. bibliothek zu Dresden (1822),
Allgemeines bibliographisches lexikon (1821–30),
hvilket var det första i sitt slag i Tyskland, samt
Zur handschriftenkunde (1825–27) och
Culturperioden des obersächsischen mittelalters (1825).
Ebert, Karl Egon von, tysk skald, f. 1801 i Prag,
d. där 1882, sedan 1848 hofråd, var mycket produktiv
både som epiker, lyriker och dramatiker
(Dichtungen, 1824; 3:e uppl. 1845, och
Wlasta, heldengedicht, 1829 m. fl.),
men höjde sig ej öfver epigonstadiet. Hans
Poetische werke utkommo samlade 1877.
Ebert, Georg Karl Wilhelm Adolf, tysk
litteraturhistoriker, f. 1820 i Kassel, d. 1890 som
professor i romansk språkvetenskap i Leipzig. E:s
förnämsta arbeten äro
Quellenforschungen aus der geschichte Spaniens (1849),
Handbuch der italienischen nationalliteratur (antologi och litteraturhistoria, 1854; 2:a uppl. 1864),
Entwickelungsgeschichte der französischen tragödie, vornehmlich im 16. jahrhundert (1856),
Allgemeine geschichte der literatur des mittelalters im abendlande (3 bd, 1874–87; I, 2:a uppl. 1889) samt
smärre afhandlingar i den af E. och Fr. Wolf 1859–63
utgifna "Jahrbuch für romanische und englische literatur".
Ebert, Hermann, tysk fysiker, f. 1861 i Leipzig,
blef 1887 assistent hos fysikern prof. E. Wiedemann
i Erlangen, 1894 e. o. professor i fysik i Leipzig,
1894 ord. professor i samma ämne i Kiel och 1898
vid tekniska högskolan i München. E. har författat
ett stort antal afhandlingar, ofta af betydande
teoretiskt intresse. Tills. med E. Wiedemann
undersökte han elektricitetens gång genom gaser
och ljusets inflytande därpå, hvilka undersökningar
han sedermera fortsatt, särskildt med användning af
växelströmmar af hög frekvens. Andra arbeten falla
inom optikens och elektromagnetismens områden. Sedan
1901 har han hufvudsakligen undersökt fenomen inom
den kosmiska fysiken, särskildt luftelektricitetens
företeelse. E. har utgifvit följande större arbeten:
Anleitung zum glasblasen (1887 och 1895),
Physikalisches praktikum (med E. Wiedemann; 4:e uppl. 1899),
Magnetische kraftfelder (1897) och
Theorie des elektromagnetismus (1900).
S. A–s.
Eberth, Karl Joseph, tysk anatom, f. 1835 i Würzburg,
blef 1859 med. doktor, 1865 professor i patologisk anatomi
i Zürich, 1881 professor i histologi och jämförande anatomi
i Halle samt 1895 professor i patologi och patologisk anatomi
därsammastädes. Sedan 1890 utger han i förening med Curschmann
"Fortschritte der medizin".
R. T–dt.
Eberwein [-vajn]. 1. Traugott Maximilian E.,
tysk violinist och tonsättare, f. 1775 i Weimar,
d. 1831 som hofkapellmästare i Rudolstadt,
skref bl. a. kantater, operor, symfonier och
konserter. – 2. Karl E., den föregåendes broder,
f. 1786 i Weimar, d. 1868 som musikdirektör
där, anförare för Goethes huskapell, skref en
populär vorden musik till Holteis Lenore samt
operor, sånger och diverse instrumentalmusik.
A. L.*
Ebesfalva [ebeʃ-]. Se Elisabethstadt.
Ebingen, stad i württembergska kretsen Schwarzwald,
vid Schmieche. 9,000 inv. (1900). Trikå-, sammets-
och bomullsväfverier.
Ebioniter (af hebr. eibiån, fattig) och Nasaréer,
det bland kyrkofäderna vanliga namnet på den
judekristna kyrka, som efter Jerusalems fall (70)
alltmer afsöndrade sig från den stora hednakristna
kyrkan och lefde ett isoleradt lif med centrum i
Öst-Jordanlandet (Pella och sedan Kokaba, en plats,
som nu ej kan säkert identifieras). Där utpräglades
ännu mera judekristendomens judiska tankegång och
afvogheten mot Paulus, hvars skrifter alls icke
erkändes. Denna egendomliga kyrkokrets behöll dock
tron på Jesus som Messias och erkändes alltid af de
bäste kyrkofäderna som äkta kristen, hvaremot den
led hårdt af förföljelser från judarna. Småningom
splittrades den i två grenar, en mot hednakristendomen
vänligare, som ock slutligen gick upp i den stora
kyrkan, och en mera exklusivt judisk, som vissnade
bort och i 5:e årh. spårlöst försvann. Ebioniternas
(nasaréernas) betydelse sammanfaller naturligen med
judekristendomens. – Sannolikt var det en gnostiskt
påverkad fraktion af denna judekristendom, som
omkr. 200 frambragte de mångomskrifna Klementinska
homilierna och rekognitionerna. Litt.:
Harnack, "Dogmengeschichte", I (3:e uppl. 1894),
Seeberg, "Dogmengeschichte", I (1895),
Zahn, "Geschichte des neutest. kanons" (1889–92), och framför allt
Knopf, "Das nachapostolische zeitalter" (1905).
Hj. H–t.
Éblé, Jean Baptiste, grefve, fransk
artillerigeneral, f. 1758, deltog med utmärkelse i
den hastiga eröfringen af de belgiska och holländska
fästningarna 1793–94, kommenderade under Moreau
artilleriet 1795–97 och 1800 samt bidrog mycket
till intagandet af Neapel 1799. Han deltog vidare i
fälttåget mot Preussen 1806–07, var en kort tid 1808
krigsminister hos konung Jérôme af Westfalen samt
deltog i fälttåget mot Ryssland 1812 såsom chef för
pontonträngen. Under återtåget kunde han ej rädda
denna från förstörelsen vid Orsja (jfr Beresina,
sp. 1414), men det var likväl hans förtjänst,
att öfvergången öfver Beresina det oaktadt sedermera
kunde verkställas. Till följd af öfveransträngning
under de svåra broslagningarna afled E. 21 dec. 1812,
kort efter det han utnämnts till stora arméns
artillerichef.
L. W:son M.
Ebn l. Ibn, arab., son, sättes ofta framför faderns
dopnamn, t. ex. Ebn Ali. Jfr Ben och Namn.
Ebner, Victor, ritter von Rofenstein, österrikisk
anatom, f. 1842, blef med. doktor 1866, kallades 1873
till professor i histologi och embryologi i Graz samt
1888 till professor i histologi i Wien. Utom ett stort
antal större och mindre afhandlingar har E. bearbetat
bd III af Köllikers "Handbuch der gewebelehre" (1899–1902).
Ebner-Eschenbach, Marie von, baronessa, österrikisk
författarinna, född grefvinna Dubsky,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
