Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1287-1288 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ebonit ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

undslippa), felsnitt, felskärning (i
träsnidarkonsten), felstick (i graveringskonsten).

Échappement [eʃapmã’], fr., "utväxling" (af échapper,
undslippa). 1. Urmak., den s. k. "gången" i ett ur
(cylindergången, ankargången, spindelgången o. s. v.),
hvilken förbinder pendeln eller oron med hjulverket
och reglerar urets jämna gång, i det den hindrar
urverket att för hastigt löpa ut. — 2. Mus., den
inrättning i pianofortets mekanik, hvarigenom hammaren
genast efter anslaget springer tillbaka från strängen.

Echappera (fr. échapper), undslippa, undfly, undkomma,
rymma, försvinna, "schappa".

Echardonnös (af fr. échardonner, rensa från tistlar),
text. Se Borrplys.

Écharguette [eʃargä’tt]. Se Échauguette.

Écharpe [eʃa’rp], fr. (af fnhty. scherbe, väska, påse),
urspr. pilgrimsväska (som bars öfver ena axeln);
skärp, fältbindel, lifbindel, armbindel; en smal
schal af flor eller annat tunt tyg. — En écharpe
[ãeʃa’rp], krigsv., i sned riktning (t. ex. beskjuta
en fästning).

Échauffé [eʃåfē], fr., Echaufferad,
upphettad, het i ansiktet.

Échauguette [eʃågä’tt] 1. Écharguette, fr. (af
mlat. scaraguaita, af ty. scharwache, patrull),
fortif., å medeltidsborgarna och vanligen i
ett öfre tornhörn utbyggd skyllerkur af sten med
koniskt tak. I densamma placerades en vaktpost för
att genom i murväggen anbragta skottgluggar kunna
redan på långt håll upptäcka och inrapportera hvarje
ankommande. Småningom förstorades échauguetten och
inrättades mera uteslutande för försvar samt försågs
slutligen äfven med små kanoner. I 17:e årh. kom den
h. o. h. ur bruk. (Fig. af borgen Elz, i art. Bostad,
pl. II, visar échauguetter. Dylika finnas t. ex. på
Viks slott i Uppland.)

Échéance [eʃeã’s], fr. (af mlat. excadentia, fall),
fall, förfallotid (en växels).

Échecs [eʃä’k], fr. (af pers. schah, konung),
schackspel.



Echegaray y Eizaguirre [etʃegara’j i
eithagi’rre]. 1. José E., spansk dramatiker, f. 18
april 1832 i Madrid, af baskisk härkomst, verkade,
efter en tids sysselsättning som ingenjör, 1854—68
som professor i matematik vid ingenjörskolan i
Madrid och utgaf flera betydande arbeten i sin
vetenskap. Samtidigt egnade han sig åt studiet
af filosofi och politiska vetenskaper, särskildt
nationalekonomi. Revolutionsåret 1868 valdes E. af
sina demokratiska meningsfränder till deputerad,
och 1869 höll han, dittills mera obemärkt, i den
konstituerande församlingen tvenne glänsande tal om
religionsfriheten, som väckte oerhördt uppseende och
t. o. m. förskaffade honom säte i regeringen såsom
arbets- och undervisningsminister, hvilken plats han
innehade omkr. två år. 1872 blef han ånyo minister
med samma portfölj, hvilken han dock snart
utbytte mot finansportföljen. Då Amadeus afsade sig
kronan (1873), måste E. emigrera till Paris, men
återkom 1874 och mottog en plats i den republikanska
ministären, hvilken han dock inom kort lämnade. Det
såg en tid ut, som skulle hans politiska bana därmed
vara afslutad. Sedermera har han dock upprepade gånger
varit deputerad, och 1905 intog han för en kortare tid
plats såsom finansminister i en liberal ministär. 1894
invaldes han i Spanska akad. efter att alltsedan
1866 ha varit medlem af spanska vet. akad. År 1904
erhöll han, jämte den provensalske skalden Mistral,
det litterära Nobelpriset. — Under vistelsen i Paris
hade E. af ekonomiska skäl egnat sig åt litterär
verksamhet och bl. a. skrifvit en enaktskomedi,
El libro talonario ("Med samma vapen", uppf. å
Dram. teatern 1895), som 1874 uppfördes med rätt god
framgång i Madrid. Samma år gick hans första stora
drama, La esposa del vengador, med stort bifall
öfver tiljan. Sedan dess har E. oafbrutet arbetat
för teatern, och till slutet af 1905 förelågo af hans
hand 64 från trycket utgifna dramatiska stycken, af
hvilka emellertid ett är imitation, ett bearbetning
och två öfversättningar. De allra flesta af E:s
stycken äro tragedier. De förnämsta af dessa äro Ó
locura ó santidad (1877; "Helgon eller vansinnig?",
öfv. af H. v. Feilitzen, uppf. å Dram. teatern
1882), som mästerligt skildrar idealismens tragik,
och El gran Galeoto (1881; "Galeotto", öfv. efter
P. Lindau, uppf. 1888 å samma teater; ny, utmärkt
öfv. "Den store Galeotto" i originalets versform
af K. A. Hagberg 1902), en gripande skildring af
det lättsinniga förtalets demon. Bland komedierna,
af hvilka de flesta äro föga betydande, torde den
litterära satiren Un crítico incipiente (1891;
"En kritikers debut", öfv. af Å. W:son Munthe 1892,
uppf. å Dram. teatern) vara den bästa. E. torde få
anses som Spaniens mest betydande dramaturg alltsedan
den spanska teaterns klassiska period. Han adopterade
redan från början den gamla traditionellt spanska
formen, vanligen åttastafvig assonerad, här och
där helrimmad vers i ett poetiskt och klingande,
men också uppstyltadt och osant språk. Denna form är
utan tvifvel en svag sida hos en modern dramatiker,
äfven om han såsom E. visar sig vara en mästare i
arten. På senare tid har E. dock företrädesvis användt
prosaformen: under det af hans tio första stycken nio
voro på vers, voro af de tio sista nio på prosa. E:s
första dram behandlade ett ämne från 1500-talet,
och såväl i ämnets val som i dess behandling
visade han ett afgjordt nationellt och romantiskt
skaplynne. Hans andra dram, La última noche (1875),
behandlade visserligen ett modernt ämne, men äfven där
röjer sig i utförandet samma romantiska lynne. Sedan
har han omväxlande skrifvit stycken af båda dessa
arter, på senare åren dock mest moderna. Ett af hans
allra senaste stycken, La escalinata de un trono,
1903, är dock af alldeles samma art som hans första
stora dram. Men många af E:s "moderna" stycken
skilja sig knappt mer än just till ämnet från de
"historiska", allt öfrigt är detsamma: arten af den
dramatiska inspirationen, de teatraliska resurserna,
det klingande språket. Det mest framträdande draget
i E:s skaldelynne torde vara hans häpnadsväckande
fantasi och uppfinningsförmåga samt hans intensiva
kraft och glöd, som ofta äro oemotståndligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>