Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ecuador ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trupperna till lydnad och flydde då (1859) till Chile,
hvarefter det klerikalt konservativa partiet i Quito,
under Garcia Moreno, inkallade (juni 1860) Flores,
som besegrade Franco. Moreno, som varit professor
i kemi och var Flores’ måg, blef i jan. 1861 vald
till president. Flores fick den inflytelserika
guvernörsposten i Guayaquil. Presidenten Moreno
började anlägga vägar, minskade härstyrkan och
upprättade en polis. Men tillika slöt han ett för
kyrkan mycket fördelaktigt konkordat med påfven och
öfverlämnade undervisningen i jesuiternas och andra
munkars händer. Både därigenom och på grund af en
hemlig korrespondens, hvari han förklarat sig böjd
för att ställa E. under franskt beskydd, väckte
han en storm af ovilja mot sig. Däraf begagnade
sig presidenten i Colombia, Mosquera, hvilken i
aug. 1863 uppfordrade E:s invånare att ansluta sig
till honom och återställa den ursprungliga stora
republiken Colombia. Då Moreno vägrade ingå på denna
plan, utbröt ett krig, i hvilket E:s armé under
Flores’ befäl blef slagen, men som ej medförde
någon förändring i de båda staternas politiska
ställning. Freden återställdes genom fördraget i
Pensaqui 30 dec. 1863. I maj 1865 valdes Geronimo
Carrion till president, och denne började sin regering
med att i förening med Peru och Chile förklara Spanien
krig. Hans styrelse blef dock ej lång: i nov. 1867
gjorde han ett försök till statskupp, hvilket
misslyckades och framkallade hans afsättning. Till
hans efterträdare valdes Xavier Espinosa; men
redan i jan. 1869 störtades denne af Moreno,
som helt och hållet stödde sig på det klerikala
partiet och måttlöst gynnade jesuiterna. Moreno
gick så långt, att han vid öppnandet af kongressen
(aug. 1873) förklarade, att det sista spåret
af fientlighet mot kyrkan måste utplånas ur
lagböckerna och landet öppnas för jesuiternas
obehindrade verksamhet. I öfverensstämmelse därmed
ställdes pressen och bokhandeln fullständigt under
jesuiternas godtycke. Oaktadt statens betryckta
finansiella ställning beslöts ock på samma kongress,
att årligen 10 proc. af den del af kyrkans inkomster,
som tillhörde staten, skulle lämnas åt påfven. Moreno
lönnmördades 14 aug. 1875.
Mordet på Moreno gjorde ett hastigt slut på
jesuiternas inflytande. De liberale i Guayaquil
reste sig och genomdrefvo d:r Borreros val
till president. Dennes moderata uppträdande mot
klerikalerna ådrog honom emellertid motvilja på
radikalt håll och föranledde 1876 en ny resning under
militärguvernören i Guayaquil, general Veintimilla,
hvilken i dec. s. å. intågade i Quito och 1877
i behörig ordning af cortes valdes till president. Nu
inträdde en afgjordt liberal vändning i E:s politiska
lif. Författningen reviderades i frisinnad riktning,
och konkordatet med påfven upphäfdes 1878. Efter sin
ämbetstids utgång förblef emellertid Veintimilla
vid makten och lät utropa sig till diktator,
hvilket mot honom förenade de moderatliberale och
klerikalerna samt framkallade en folkresning, som
ledde till hans förjagande (juli 1883). D:r Placido
Caamaño blef nu till en början provisorisk regent
och valdes i febr. 1884 till president för nästa
fyraårsperiod. Lugna förhållanden rådde såväl under
honom som under hans efterträdare, d:r Antonio Flores
(1888—92). Den inre
oredan vidtog ånyo under d:r Luis Cordero (1892—96),
närmast till följd af att denne fungerade som
mellanhand åt chilenska regeringen, då denna midt
under kinesisk-japanska kriget 1894 till Japan
försålde kryssaren "Esmeralda". Af harmen häröfver
begagnade sig general Eloy Alfaro, en halfindian, för
att anstifta en militärresning, som fortgick nästan
ett år, innan en afgörande strid inträffade. Cordero
besegrades och flydde ur landet, hvarefter Alfaro
antog diktatorsmyndighet, som han innehade, till
dess han i febr. 1897 valdes till konstitutionell
president. Hans ämbetstid (1897—1901) oroades genom
en rad smärre klerikala upprorsförsök, hvilka dock
utan större svårighet undertrycktes. Indragning af
kyrkogods, utvisning af ordensmedlemmar och öfvergrepp
från regeringens sida mot missionsanstalterna
inom landet kännetecknade jämte stark korruption
radikalernas herravälde under Alfaros ämbetstid. Han
efterträddes af en annan radikal, general Leonidas
Plaza (1901—05), och efter Lizardo Garcias korta
presidentskap (1905—06) valdes ånyo Alfaro, som
f. n. är landets president. De senaste åren ha i
E. rådt relativt lugna politiska förhållanden.
Litt.: Hufvudarbetet om Quitos äldre historia är
jesuiten Juan de Velascos "Historia del reino de
Quito", hvilken förelåg färdig 1789, men utgafs
(i Quito i 3 bd) först 1841—44 (delvis utkommen
i fransk öfv. 1840 i Ternaux-Compans’ "Voyages",
bd 18—19). Dessutom märkas Gonzales Suarez,
"Historia ecclesiástica del E." (Quito, 1881)
och "Historia general de la republica del E." (5
bd, Quito, 1890—1903), Cevallos, "Resúmen de la
historia del E." (Guayaquil 1886), Child, "The
spanish american republics" (1891), och Kaufmann,
"Garcia Moreno, präsident der republik E." (s. å.).
Wbg. (V.S—g.)
Écusson [ekyså’], fr. (af écu, lat. scutum, sköld),
liten sköld; her., mindre vapensköld, infattad i en
större, t. ex. hjärtskölden i svenska riksvapnet;
num., baksida, revers (på ett mynt).
Écuyer [ekuijē], fr. (mlat. scutarius, sköldbärare,
af scutum, sköld), vapendragare, väpnare, knape;
(numera stallmästare; konstberidare, ryttare).
ed., förkortning för lat. editio (upplaga) och edidit
(har utgifvit).
e. d., förkortning för efter datum och eller dylikt.
Ed, jur., en under religiös form uttalad försäkran om
tillförlitligheten utaf ett af den svärjande afgifvet
yttrande. Eder afläggas enligt svensk lag i regeln
"vid Gud och hans heliga evangelium", men af jude
"vid Gud och hans heliga lag". I fråga om bekännare
af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, förordnas
särskildt af konungen, huru förfaras skall. Eden
afser dels att förstärka en utfästelse om framtida
uppfyllande af vissa medborgerliga eller ämbetsplikter
— t. ex. tro- och huldhetsed, tjänste-ed, domar-ed —,
dels att bekräfta sanningen af en faktisk uppgift, som
den svärjande lämnat eller skall meddela. Under denna
senare form har eden betydelse särskildt i rättegång.
När domaren skall bilda sig en öfvertygelse angående
de faktiska förhållanden, af hvilka målets utgång är
beroende, är han väsentligen hänvisad att stödja sig
på utsagor af personer, som hörts i rättegången —
af parten själf eller af tredje person.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
