Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edgärdsman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fäste emellertid uppmärksamhet vid "Edholms
udde" såsom tjänlig befästningsplats, men först
1870—71 uppfördes med anledning af fransk-tyska
kriget ett halfpermanent batteri på E., och
sedermera hafva ytterligare befästningsarbeten
utförts därstädes. E. tillhör Vaxholms
och Oskar-Fredriksborgs fästningsområde.
L. W:son M.
Edictum, lat. (af edicere, kungöra, påbjuda), påbud. —
Edictum perpetuum, lat., ständigt gällande påbud. Se
Edikt. — Edictum Rotharis. Se Langobarder. —
Edictum Theodorici. Se Romersk rätt.
Edidit, lat. Se ed. — Ediderunt, lat. Se edd.
Edikt (lat. edictum), kungörelse, påbud,
förordning. I det gamla Rom betecknade detta
ord i allmänhet kungörelser af ämbetsman. Sådana
kungörelser afsågo ofta tillfälliga förhållanden,
t. ex. folkförsamlingssammanträde, senatssammankomst
och fester. Viktigast voro de edikt, som
vissa ämbetsmän utfärdade vid början af sin
ämbetsutöfning. De mest bekanta af dessa äro
pretorsedikten. Pretorn-domaren utfärdade
vid ämbetsårets början ett edikt, hvari han
bekantgjorde de grundsatser han ämnade tillämpa
i lagskipningen (edictum perpetuum). Däri gjordes
stadgad rättshäfd gällande, och däri gåfvos närmare
bestämmelser om rättegångsförfarandet m. m., då
lagen ej var fullt tydlig eller då den behöfde
närmare utläggning. Pretorsedikt utfärdades
hvarje år (edictum annuum), men innehöllo i
hufvudsaken delvis detsamma; ty en afgående pretors
uppfattning och åsikter upptogos för det mesta af
efterträdaren och öfvergingo i hans påbud (edictum
tralaticium). Genom dessa edikt kunde lagskipningen
hålla någorlunda jämna steg med tidens kraf, utan
att lagens allmänna stadganden behöfde ändras, och
småningom uppstod en pretorisk rätt (jus honorarium),
grundad på billighet och jämkning efter sig företeende
omständigheter. Under Hadrianus’ styrelse (117—138)
sammanställde Salvius Julianus edicta perpetua i en
ordnad samling, hvilken, utträngande äldre samlingar,
blef grundval för den senare rättsutvecklingen
och därmed äfven för det justinianska lagverket
(529—559). Äfven edilerna och provinsståthållarna
utfärdade edikt. De förres voro af mer administrativ
art, de senares (edicta provincialia) hade i viss
mån samma betydelse för provinsen som den romerske
stadspretorns egde för staden Rom. — De kejserliga
edikten (leges edictales l. constitutiones generales)
voro, i motsats till pretorsedikten, verkliga lagar af
såväl privat- som statsrättslig natur. Samma betydelse
af verklig lag har ordet edikt i det bekanta edictum
Theodorici, den af östgoternas konung Teoderik den
store år 500 utfärdade lagboken (se Romersk rätt).
R. Tdh.*
Äfven några viktigare statsakter i den nyare
tidens historia bära namnet edikt. Mest bekanta äro
Nantesiska ediktet (se d. o.) af 1598,
Restitutionsediktet (se d. o.) 1629 och det
af Hollands ständer 1667 beslutade s. k. Eviga
ediktet (se Nederländerna, Historia).
Ediktal (lat. edictalis), i öfverensstämmelse med ett
edikt. — Ediktalkallelse l. Ediktalstämning, jur.,
offentlig — d. v. s. genom offentligt
anslag, kungörelse i tidningar o. s. v. utfärdad —
kallelse att möta inför rätta eller att
vid domstol anmäla eller göra gällande rättsliga
anspråk. Den, hvilken en sådan kallelse gäller,
erhåller icke särskild del af stämningen, såsom
eljest i fråga om stämning är föreskrifvet. Jfr
Offentlig stämning.
L. A.*
Edil (lat. ædilis, af ædis, tempel), titel på
fornromerska ämbetsmän, så kallade, enligt hvad man
antar, med anledning däraf, att plebejernas urkunder,
som de hade under sin uppsikt, förvarades i ett
tempel, näml. Ceres’. Till en början funnos endast
två plebejiske ediler, anställda som tjänare eller
biträden åt tribunerna vid rättsskipningen (i likhet
med dessa voro de fridlysta till sina personer);
i vissa fall hade de egen domsrätt. Deras ämbete
var inrättadt efter förebilden af de patriciske
kvestorernas och stod i samma förhållande till
tribunmakten som kvestorernas till konsulatet. Efter
år 367 f. Kr., då plebejerna fingo del i sistnämnda
ämbete, anställdes äfven två kuruliske ediler. Jämväl
till denna befattning fingo dock plebejerna snart
tillträde, så att hvartannat år valdes patricier,
hvartannat plebejer, under kejsartiden endast
plebejer. De kuruliske edilerna hade kurulisk stol
(af elfenben) och purpurbrämad toga. Beklädandet
af deras ämbete grundlade nobilitet. Edilerna fingo
efter hand rang efter pretorerna. Ämbetstiden utgjorde
ett år.
Edilernas befogenhet under republikens senare
tid innefattade hufvudsakligen polisuppsikt. Deras
verksamhet, troligtvis delad mellan dem efter stadens
fyra tribus (rotar), kan öfverskådas under följande
synpunkter:
1. Cura urbis: uppsikt öfver staden (med
gator, byggnader, tempel m. m.): tillsyn öfver
gatuläggning (som i allmänhet bekostades af de
enskilde husegarna), renhållning, vattenledningarna
och deras nyttjande, bad, värdshus, vissa
offentliga ställen o. s. v. samt öfvervakande af
allmän säkerhet och ordning. Dessutom hade de att
tillse, att bestämmelserna angående nyttjandet af
statsjorden m. m. höllos i helgd o. s. v.
2. Cura annonæ: uppsikt öfver handeln;
öfvervakande af mått och vikt, sanitär undersökning
af födoämnen, öfverinseende öfver slafmarknaden,
tillsyn öfver att lagar mot yppighet efterlefdes och
att lifsmedelspriset ej stegrades för mycket m. m.
För vården om lifsmedelstillgången inrättade Cæsar
år 44 två nya edilsplatser (de cerealiske).
3. Cura ludorum: anordnande af festspelen,
till hvilka medel anslogos af staten. Detta göromål
blef i senare tider det viktigaste och var förenadt
med dryga kostnader, i det att uppåtsträfvande
ämbetssökande sökte genom praktfullt anordnade spel,
hvartill statsbidraget långt ifrån räckte till,
vinna folkets ynnest såsom medel till befordran.
Så anställde Cæsar år 65 f. Kr., i egenskap af edil,
lysande skådespel, som kostade stora summor.
Under Augustus öfvergick större delen af edilernas
verksamhet till andra personer, särskildt den
under mom. 2 nämnda till en præfectus annonæ och
anordnandet af spelen till pretorerna. De nämnas ännu
i 3:e årh. e. Kr. — Edilsämbetet förekom utom i Rom
äfven i många städer i Italien och provinserna. Litt.:
Sundén, "De rom. antikviteterna" (1903), s. 102 ff.
R. Tdh. (H. Sgn.)
Edinburgh [e’dinbrə, e’dinbərə l. e’dnbrə].
1. (Midlothian) Grefskap i södra Skottland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
