Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1377-1378 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edomiternas land ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

underverk ske vid grafven, och redan 1001
omtalas E. som "helgon och martyr".

Bild af Edvard Bekännaren, från ett altarfönster i Romfords gamla kyrka (byggd af honom).

3. Edvard (III) Bekännaren (lat. Confessor),
son till konung Ethelred II och Emma af Normandie,
föddes antagligen 1004, uppfostrades vid morbroderns,
hertig Rikard den godes, hof, sökte 1036 efter Knut
den stores död göra sina arfsanspråk på Englands tron
gällande, men återvände till England först 1041,
troligen på inbjudan af sin halfbroder, Knuts och
Emmas son Hardeknut. Efter dennes död valdes E. till
konung 1042, trots starkt missnöje från danskarnas
sida, hvilka torde ha till konung önskat Knuts
systerson Sven Estridsson. Den mäktige jarl Godwin
genomdref emellertid E:s val och var under de åtta
följande åren Englands verklige styresman. Själf
var E., som torde ha varit albino och möjligen i
flera afseenden kroppsligen degenererad, tämligen
dåsig och pliktförsumlig, hyste stark förkärlek för
normandernas mera förfinade lefnadssätt och fyllde
sitt hof med normandiska, af engelsmännen illa
sedda gunstlingar. Hans välvilliga frikostighet mot
kyrkor och kloster skaffade honom sedermera rykte för
helighet och till sist binamnet "Bekännaren". Godwins
inflytande befästes 1045 genom E:s giftermål med
hans dotter Edith, men en tvist om besättandet
af Canterburys ärkebiskopsstol, som E. gaf åt en
normandisk gunstling, Robert af Jumièges, jämte
konungens misstro mot den mäktige jarlens och hans
söners ärelystna planer vållade 1051 en brytning dem emellan.
Godwin och hans son Harald flydde ur riket,
men återvände 1052 med en flotta, hvarpå konungen
såg sig nödsakad att ingå förlikning med dem, och
flertalet af hans normandiska gunstlingar lämnade
England. Den nu åter allrådande Godwin dog redan 1053,
och hans son Harald blef sedan till E:s död rikets
verklige styresman. Under E:s sista dagar blef den
af honom nybyggda stora klosterkyrkan Westminster
abbey färdig och invigd. En vecka senare afled
E., 5 jan. 1066. Snart spriddes legender om hans
undergörande kraft att bota sjuka, särskildt dem,
som ledo af rötsår ("the king’s evil"), och han
kanoniserades 1161. — Som den siste konungen af den
gamla angelsaxiska konungastammen lefde E. länge
kvar i älskadt minne hos dem, som tyngdes af de
normandiske konungarnas hårda regemente. Hans namn
blef för dem en symbol af frihet och oberoende:
"i stället för frihet begärde Vilhelms och Henriks
undersåtar Edvard Bekännarens goda lagar". Medeltida
lefnadsbeskrifningar öfver E. äro utgifna af Luard
i "Rolls series"; utförligast är hans regeringstid
skildrad af Freeman, "History of the norman conquest",
II—III.
V. S—g.

Edvard (eng. Edward), engelska konungar:

1. Edvard I, f. 1239, d. 1307, konung Henrik III:s och
Eleonoras af Provence äldste son, förmäldes 1254
med Eleonora af Kastilien och fick då bl. a. Gascogne,
Irland och Wales att styra, måste liksom sin fader 1258
underkasta sig högadelns välde (genom de s. k.
Oxfordprovisionerna), men sökte hos det lägre
ridderskapet stöd mot baronerna och var faderns högra
hand under inbördeskriget 1264, hvarvid hans ungdomliga
hetta vid förföljandet af en slagen trupp vållade det kungliga
partiets nederlag vid Lewes. Däremot vann han 1265 segern
vid Evesham och visade vid dess fullföljande mycken
moderation mot baronerna. E. företog 1270 ett korståg, for
därvid först till Tunis för att strida vid Ludvig den heliges
sida, men fortsatte, då fransmännen efter Ludvigs
död slutit fred med de otrogne, 1271 till Syrien,
undsatte där Acre och eröfrade Nasaret. I juni 1272
undslapp han med nöd en muhammedansk fanatikers
förgiftade dolk och led sedan lifvet igenom af det
sår han då erhöll. På hemvägen erhöll han i Italien
underrättelse om faderns död (1272), besökte därefter
först sina franska besittningar och landsteg i England i
aug. 1274. Som regent tillhörde E. Englands yppersta; det nationella
konungadömets makt ökade han med orubblig konsekvens,
och hans reformer i rättsskipningen samt hans
omfattande lagstiftningsarbete — som förskaffade
honom binamnet "den engelske Justinianus" — voro
af grundläggande betydelse för den medeltida
engelska rättsstatens utveckling (se England,
historia). E. var invecklad i nästan ständiga krig,
och hans däraf föranledda penningförlägenhet nödgade
honom att ofta vända sig till parlamentet samt
att till gengäld för erhållna bevillningar erkänna
folkets själfbeskattningsrätt och äfven i öfrigt
medverka till särskildt underhusets utveckling
till laglig korporation med växande politiskt
inflytande. (Se Parlament.) I sin kyrkopolitik
häfdade han med djärfhet och framgång kronans
rätt gentemot prästerskapet och påfven själf,
hämmade genom en förordning af 1279 de andliges
jordförvärf samt motsatte sig 1296 energiskt
Bonifatius VIII:s kraf på fullständig skattefrihet
för prästerskapet. 1290 förvisade han alla judar ur
England. E:s utrikespolitik

Edvard I:s stora sigill.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>