- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog /
1379-1380

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edomiternas land ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var storbritannisk: redan som ung prins hade han
verkat för Wales’ administrativa införlifvande med
det öfriga England, och sträfvandena att åvägabringa
en förening mellan England och Skottland upptogo
hela senare delen af hans regering. De upproriske
keltiske höfdingarna i Wales kufvades i flera blodiga
fälttåg (1277, 1282—83 och 1294—95). Den gamla skotska
konungaättens sista telning, Margareta, "flickan från
Norge", ville han förmäla med sin son och arftagare
för att därigenom åvägabringa rikenas förening,
men då dessa planer korsades genom hennes död 1290,
uppträdde han i kraft af sin länsherremyndighet som
skiljedomare mellan de skotske tronpretendenterna och
uttalade sig då (i Berwick 1292) för John Baliol,
hvilken som vasall svor honom trohet. Då denne,
begagnande sig af E:s trångmål till följd af tvister
med Filip IV af Frankrike, sökte frigöra sig från
länsförhållandet, inbröt E. 1296 i Skottland, segrade
vid Dunbar, förklarade Baliol afsatt och hemförde
honom som fånge. Skottarnas kamp för sitt oberoende
upptogs emellertid redan 1297 af William Wallace, som
först vann några framgångar, men slutligen 1305 blef
tillfångatagen och på E:s befallning afrättad. Den
skotska frihetsrörelsen fick omedelbart en ny
ledare i Robert Bruce, som 1306 förjagades af E.,
men s. å. återvände för att ånyo upptaga striden. På
marsch norrut för att tukta Bruce, afled E. i byn
Burgh-on-Sands 7 juli 1307. Hans första gemål hade
dött 1290, och han var sedan 1299 omgift med Filip
IV:s af Frankrike syster Margareta (f. omkr. 1282,
d. 1318). — E. var en god krigare, mindre dock
framstående som strateg än genom sin egen ridderliga
tapperhet. Hans inre politik gick ut på att samla
hela folket till konungens hjälp i arbetet för rikets
bästa, och äfven hans utrikespolitik kännetecknades,
långt mer än hans undersåtar insågo, af dess
storstiladt nationella riktlinjer. Jfr Stubbs, "The
early Plantagenets" (1876, 5:e uppl. 1886), Tout,
"Edward I" (i serien "Twelve english statesmen",
1888), och Jenks, "Edward Plantagenet, the english
Justinian" (i serien "Heroes of the nations", 1902).

2. Edvard II, den föregåendes fjärde son i hans
första gifte (med Eleonora af Kastilien), f. 25
apr. 1284 på slottet Carnarvon i Wales, kallades
E. af Carnarvon, till dess han 1301 fick titeln
earl af Chester och prins af Wales.
Hans äldre bröder hade dött i barnaåren, och 1307
efterträdde E. sin fader på tronen. Han var en rå och
obildad, nyckfull och dådlös man, i saknad af alla såväl
krigar- som regentegenskaper. Makten lämnade han åt
ovärdiga gunstlingar, först gaskognaren Piers Gaveston —
hvilken 1308 upphöjdes till earl af Cornwall,
flera gånger fördrefs af baronerna och till sist
mördades 1312 —, sedan till Hugh Despenser d. ä. och
dennes son af samma namn. E:s tvister med de öfver
gunstlingsväldet förtörnade baronerna ledde upprepade
gånger till blodiga fejder. Under tiden gick det
engelska öfverväldet öfver Skottland förloradt,
E. led 1314 ett förkrossande nederlag mot Robert
Bruce vid Bannockburn, och hans matta försök att
återupptaga striden slutade med ett 1323 på 13 år
afslutadt stillestånd. I sept. 1326 utbröt mot E. en
omfattande resning, ledd af hans gemål, Filip IV:s
dotter, Isabella af Frankrike, hvilken han äktat
1308. De båda Despenser afrättades, och E.
själf togs i nov. s. å. till fånga, afsattes i
jan. 1327 och blef 21 sept. s. å. barbariskt aflifvad
på Berkeley castle. Jfr Stubbs, "Chronicles of the
reign of E. I and E. II" (i "Rolls series", med
historisk inledning af utgifvaren, 2 bd, 1882—83) och
"The early Plantagenets" (1876, 5:e uppl. 1886).

illustration placeholder

3. Edvard III, den föregåendes och Isabellas af
Frankrike son, f. 13 nov. 1312 i Windsor, d. 21 juni
1377 i Shene, blef i okt. 1326 af det parti, som gjort
uppror mot hans fader, korad till riksföreståndare och
utropades i jan. 1327 till dennes efterträdare. Under
hans minderårighet låg makten hos hans moder och
hennes älskare, Roger Mortimer, hvilka 1328 erkände
Skottlands fullständiga oberoende. Hunnen till myndig
ålder, lät E. fängsla och afrätta Mortimer (nov. 1330)
samt förvisade sin moder till ett slott i Norfolk,
där hon hölls under hederlig bevakning; hon dog
1358. Vid skotska gränsen utbröto snart fejder i
samband med Edvard Baliols försök att efter Robert
Bruces död vinna kronan. Understödd af nordengelska
stormän, lyckades han bli krönt (sept. 1332), men
fördrefs kort därefter af sir Archibald Douglas,
som blef landets regent i den unge David Bruces namn.
E. ingrep nu i tronstriden, besegrade Douglas
vid Halidon hill 19 juli 1333 och införlifvade för
beständigt gränsfästningen Berwick med sitt rike
samt bemäktigade sig äfven till en tid de skotska
lågländerna, medan Baliol som hans vasall (1335)
sattes att härska öfver högländerna. Snart drogos
likväl både hans uppmärksamhet och hans arméer från
Skottland till Frankrike. I egenskap af Filip IV:s
dotterson ansåg sig E. hafva bättre rätt till franska
kronan än samme Filips brorson, Filip VI af Valois,
hvilken 1328 bestigit tronen. Då man ej godkände hans
anspråk, hvilka enligt fransk rätt saknade hemul,
grep han till vapen. Dessförinnan hade han slutit
förbund med sina flandriske svågrar, grefvarna af
Hainaut och Geldern, samt med kejsar Ludvig Bajraren,
hvarjämte han äfven ingick förbindelse med de af
Jan van Artevelde ledda nederländska städerna. Så
rustad och af parlamentet tillförsäkrad en dryg
bevillning till företaget, inbröt E. öfver Flandern
i Frankrike i sept. 1339. Därmed begynte han ett
krig, som kom att, med vissa afbrott, räcka i nära
tolf årtionden. I början var framgången helt och
hållet på hans sida. Själf segrade han till sjöss
vid Sluys 1340 och till lands vid Crécy 1346 samt
eröfrade 1347 Calais. Hans son, "Svarte prinsen",
hvilken under krigets fortgång trädde alltmer i
förgrunden, slog fransmännen vid Poitiers (1356)
och tog deras konung till fånga. Genom fredsslutet
i Brétigny (1360), hvarvid E. afsade sig anspråken
på Frankrikes krona, fick han under full suveränitet
betydande besittningar i detta land. När fransmännen
1369—75 förnyade kriget, följdes E. icke af samma
lycka. Af de lysande eröfringarna återstodo honom
till slut endast Calais, Bayonne och Bordeaux.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbf/0742.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free