Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eganderätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visst antal exemplar, c) Om bidraget skall utkomma
utan författarnamn, kan förläggaren vidtaga de vid
dylika samlingsverk öfliga ändringar, d) Om bidraget
ej inom ett år offentliggjorts, kan författaren, med
bibehållet anspråk på honorar, uppsäga aftalet; på
utgifning eller skadestånd har han däremot anspråk,
endast om förläggaren angifvit en tidpunkt för
arbetets utgifvande.
Allt detta afser det egentliga
förlagsaftalet. Beträffande detta aftal i vidsträckt
bemärkelse är, för det fall att ingen skaparrätt
finnes (antingen emedan skyddstiden redan utgått eller
arbetet, såsom t. ex. lagar, fritt får utgifvas),
författaren eller utgifvaren icke skyldig att skaffa
förläggaren förlagsrätten, utan endast att icke
förtiga, att arbetet redan lämnats annan person i
förlag eller utgifvits. Därjämte är han skyldig
att, under sex månader efter utgifningen genom
förläggaren, afhålla sig från utgifvande. Har en
förläggare, med noggranna föreskrifter om innehåll
och behandlingssätt, beställt ett arbete, är han
icke skyldig att utgifva detsamma. Samma regel gäller
för det fall, att författarens verksamhet inskränker
sig till medarbetarskap i encyklopedier eller till
hjälp- eller biarbeten för annans arbete eller för
ett samlingsverk.
Vid sidan af de frivilliga öfverlåtelserna
af skaparrätten förekommer äfven en
tvungen. Rättsinnehafvarnas borgenärer kunna hålla
sig äfven till detta förmögenhetsobjekt för att därur
söka godtgörelse för sina fordringar. Denna grundsats
är emellertid icke allmänt erkänd, så t. ex. icke
i Nederländerna. Hänsyn till rättsinnehafvarens
personliga intresse, att arbetet icke offentliggöres,
har i alla händelser framkallat vissa inskränkningar i
fordringsägarnas rätt. Vissa länder (Danmark, Norge,
Ungern och Österrike) medge tvångsförsäljning endast
för det fall, att rättsinnehafvaren är någon annan
än skaparen själf eller hans arfvingar. På ännu andra
håll gälla olika föreskrifter, allteftersom arbetet
redan är offentliggjordt eller icke. I förra fallet
tillåta de flesta länder tvångsförsäljning (Tyskland
dock icke utan skaparens eget samtycke); i det senare
är denna däremot förbjuden, antingen ovillkorligt
(Belgien, konstverk dock endast i skaparens lifstid,
så länge de icke äro färdiga till försäljning eller
offentliggörande) eller endast så länge arbetet
befinnes i skaparens ego (Portugal) eller i hans,
hans änkas eller arfvingars (Finland, Sverige).
Nu genomgångna stadganden afse i allmänhet endast
det rättsskydd, som tillkommer det resp. landets
egna medborgare. I afseende på främlingen tenderar
visserligen, såsom redan framhållits, utvecklingen
till att i allt vidsträcktare mån erkänna den
grundsatsen, att såsom i annat civilrättsligt
hänseende någon skillnad icke bör uppställas mellan
honom och landets egna barn. De etapper de olika
länderna i denna utveckling uppnått äro emellertid
högst olika. Medan några (Belgien, Frankrike,
Luxemburg och, enligt rättspraxis, Egypten) icke
göra någon skillnad mellan in- och utländska skapares
alster, finnas andra (Kina, Ryssland, Turkiet m. fl.),
som ännu alltjämt icke lämna utlänningen något
som helst skydd. Mellan dessa båda ytterligheter
ligga olika grader af tillmötesgående. Vissa länder
(Danmark, Finland, Norge, Schweiz, Sverige, Tyskland,
Ungern och Österrike) likställa med inlänningars arbeten
utlänningars, för så vidt de utgifvits på inländskt
förlag åtminstone lika tidigt som på utländskt. I
öfriga fall och i allmänhet beror utlänningens
skydd i ett land på ömsesidighet, d. v. s. på
att landets egna medborgare åtnjuta motsvarande
förmån i hans hemland. På vissa håll (Bolivia,
Danmark, England, Förenta staterna, Grekland,
Italien, Mexico, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien,
Sverige m. fl.) inträder under denna förutsättning
eo ipso, genom förklaring af regeringen, främlingens
likaberättigande; på andra (Brasilien, Chile, Finland,
Japan, Nederländerna, Peru, Tunisien, Tyskland,
Ungern, Österrike m. fl.) fordras därutöfver, att en
formlig konvention med främlingens hemland blifvit
ingången. Dylika s. k. separatkonventioner hade också
under midten af 1800-talet blifvit allt vanligare. För
vinnande af större enhetlighet på skaparrättens
område hafva emellertid på senaste tiden sträfvanden
framträdt att ersätta dylika separatfördrag genom
allmänna konventioner, gällande för ett flertal
länder. Två sådana konventioner ha också hittills
slutits: konventionen i Montevideo af 1889 mellan
åtskilliga sydamerikanska stater, med senare
anslutning af Frankrike, Italien och Spanien, samt
den mera viktiga och omfattande konventionen i Bern
af 1886 mellan Belgien, England, Frankrike, Haïti,
Italien, Schweiz, Spanien, Tunisien och Tyskland,
med senare anslutning af Luxemburg 1888, Monaco
1889, Montenegro 1893 (som dock sedermera utträdt),
Norge 1896, Japan 1899, Danmark 1903 och Sverige
1904. Vid "unionskonferensen" i Paris 1896 antogs en
tilläggsakt, som Norge och Sverige emellertid icke
biträdt, samt en "tolkningsdeklaration", som England
icke antagit.
Deltagarna i Bernkonventionen bilda Internationella
unionen till skyddande af litterära och artistiska
arbeten.
Såsom sin hufvudprincip har Bernkonventionen
(i art. 2) uppställt, att en utländsk författare
eller konstnär i de öfriga unionen tillhörande
länderna skall för sitt arbete, vare sig det redan
är offentliggjordt i något af dessa länder eller
ännu icke offentliggjordt, åtnjuta samma skydd
mot eftertryck, efterbildning, öfversättning,
olofligt uppförande m. m. som den inhemske. (Enligt
tillläggsakten ha framför orden: "offentliggjordt
i något" etc. orden "för första gången" blifvit
inskjutna.) Åtnjutandet af dessa rättigheter betingas
af uppfyllandet af de villkor och formaliteter, som
äro föreskrifna af lagstiftningen i arbetets hemland;
det kan emellertid icke räcka längre än det skydd,
som är tillerkändt arbetet i dess hemland. Som
hemland betraktas det land, där arbetet först
blifvit offentliggjordt, eller, om det samtidigt
offentliggjorts i flera af unionens länder, det
bland dessa, hvars lagstiftning stadgar den kortaste
skyddstiden. Med afseende på icke-offentliggjorda
arbeten anses det land, där författaren eller
konstnären åtnjuter medborgarrätt, som arbetets
hemland. (Tilläggsakten utsträcker skyddet också till
efterlämnade arbeten.)
Konventionens bestämmelser tillämpas likaledes på
förläggare af sådana arbeten, som offentliggjorts i
något unionsland, men hvars skapare icke är medborgare
i ett sådant. (Art. 3; tilläggsakten låter skyddet
däremot afse skaparen direkt.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
