Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eganderätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergsystem. Detta hafs olika delar hade hos
de gamle sina egna benämningar: Mare thracicum,
nordligaste delen, Mare myrtoum, mellan Cykladerna
och Peloponnesos, Mare creticum, mellan samma öar
och Kreta, Mare carpathium, mellan Kreta och Rhodos,
samt Mare icarium, mellan Rhodos och Chios. Från
Kap Maleas intränger Argoliska l. Naupliaviken
(Sinus argolicus), som i n. begränsas af den långa,
af vikar sönderskurna och hamnrika Argoliska halfön,
hvars norra kust sköljes af Eginaviken (Sinus
saronicus). Från Kap Sunion (Kolonnais), Attikas södra
spets, kommer man in i det långa Euripossundet, som
skiljer Eubea från fastlandet och öfver hvars smalaste
del en bro är byggd, samt därefter till samma sunds
fortsättning, Atalantekanalen (Sinus euboicus), som
västerut leder in i Maliska viken (Sinus maliacus)
och österut i Voloviken (Sinus pagasæus). Längre
mot n. ligger Salonikiviken (Sinus thermaicus), som i
ö. omslutes af halfön Chalkidike (se d. o.), på östra
sidan omgifven af Orfani- l. Rendinaviken (Sinus
strymonicus). Mellan Tracien och halfön Gallipoli
inskjuter Saros- l. Xerosviken (Melas sinus). Östra
delen af E. har ej så ansenliga vikar; men den är,
liksom hafvet i sin helhet, rik på öar, segelbara
sund, förträffliga hamnar och goda ankarsättningar. —
Arkipelagens stränder äro klippiga och branta. Vattnet
är på de flesta ställen djupt ända invid kusten. Det
smala sund, som skiljer ön Poros (i Eginaviken) från
Peloponnesos, är segelbart för de största fartyg. Djup
på 1,000 m. och däröfver äro icke ovanliga ens i
hafvets norra del, ehuru, som nämndt, den södra är
djupast. Åtta månader om året blåsa om dagen nordliga,
torra och luftrenande vindar (etesier), hvilka ofta
växa till stormar; men enär de äro jämna och emedan
seglaren på hvarje punkt af hafvet har pejling af
land, äro de föga farliga. Vid solnedgången mojnar
dagvinden ut, och en nattlig, mild och hälsosam sunnan
(embatos) uppstiger.
(J. F. N.)
Egelhaaf [-hāf], Gottlob, tysk historieskrifvare, f. 1 mars 1848
i Gerabronn (Württemberg), gymnasielärare 1874 i
Heilbronn och 1885 vid Karlsgymnasiet i Stuttgart,
hvars rektor han är sedan 1895. Han erhöll 1876
professors titel. E. har bl. a. utgifvit Friedrich
Wilhelm, der grosse kurfürst (1880), läroböckerna
Grundzüge der geschichte (I, 7:e uppl. 1903, II,
5:e uppl. 1901, III, 6:e uppl. 1904) och Grundzüge
der deutschen literaturgeschichte (16:e uppl. 1904),
de högt skattade akademiska handböckerna Deutsche
geschichte im zeitalter der reformation (3:e
uppl. 1893) och Deutsche geschichte im 16. jahrhundert
(i serien "Bibliothek deutscher geschichte", 2 bd,
1889—92) samt Landgraf Philipp (1904). I ett par
arbeten har E. behandlat Gustaf Adolfs deltagande
i trettioåriga kriget (Gustav Adolf in Deutschland,
1901, och Gustav Adolf und die deutschen reichsstädte,
i "Deutsche rundschau", 1902) och därvid gifvit prof
på sin från ensidigt tysk-nationalistiska fördomar
frigjorda uppskattning af den svenske konungens
uppträdande i den tyska inbördesstriden. I det
sistnämnda arbetet uppvisar E. med stöd af otryckta
källor i Ulm och Stuttgart, hurusom de sydtyska
riksstädernas frihet räddades genom deras förbund
med Gustaf Adolf och huru denna förbindelse i sin
mån bidrog till stäckande af den katolska reaktionen.
V. S—g.
Egeln, stad i preussiska reg.-omr. Magdeburg
(Sachsen), i en fruktbar trakt vid floden Bode. 5,678
inv. (1900). I nejden en mängd fabriksbyar.
Egendom, jur., rätt af förmögenhetsvärde och på sådant
sätt närmast en motsats till rätt med afseende å
egen person, men åter inbegripande såväl rätt till
kroppsliga ting som förmögenhetsrätt utan dylikt
sakligt underlag: patenträtt, författarrätt, annan
immateriell eganderätt samt fordringar. I angifna
bemärkelse förekommer "egendom" hufvudsakligen i
sammansättningarna fast och lös egendom, hvilka
begrepps närmare bestämmande i förhållande till
hvarandra för svensk rätts del först skett i lagen
af 24 maj 1895 ang. hvad till fast egendom är att
hänföra. Med fast egendom förstås därvid eganderätt
till fastighet och därutöfver viss annan rätt därtill
af evärdlig natur, dels frälseränta, d. v. s. ett
visst slags afkomsträtt, dels under särskilda
villkor s. k. superficiarisk rätt (byggnadsrätt
på annans grund), dels ock ännu ett annat slags
partiell nyttjanderätt, nämligen rätt till fiske,
såframt rättigheten i jordeboken upptagits såsom en
särskild lägenhet. All annan förmögenhetsrätt utgör
lös egendom och förty för flertalet fall annan rätt
till fastighet än eganderätt. Hinder härför är icke,
att rätten, såsom exempelvis åborätt till kronojord,
är evärdlig, d. v. s. ej till sitt bestånd underkastad
tidsbegränsning. I mån som rätt tillkommer innehafvare
af fast egendom i denna hans egenskap och alltså
oskiljaktigt följer egendomen åt, delar den dock
dess natur (rättsligt sammanhang). Till exempel må
tjäna servitut samt reella patronats-, lösnings-
och återvinningsrättigheter. En särskild sak är
att bestämma hvad fastighet rättsligen är. I första
hand är det själfva marken inom laga gränser samt
rymderna ofvan och under denna yta med sträckning i
djupet inom tänkta plana ytor från gränserna fram mot
jordens medelpunkt och i sträckning såväl i djup som
på höjd utan rätt för fastighetsegaren att hindra
hvad som ej berör honom i nämnda hans egenskap. Till
fastigheten räknas emellertid äfven rörliga ting,
ej blott dess alster och andra dess beståndsdelar,
utan äfven hvad eljest på ett stadigvarande sätt
därmed förbundits, vare sig, såsom byggnader och deras
inredning, mekaniskt, eller, såsom anskaffade nycklar,
brandredskap m. m. d., genom sin ändamålsbestämmelse
(s. k. tillbehör). För att på dessa två senare sätt
rörliga ting skola rättsligen få fastighets natur
och därigenom kunna blifva föremål för rätt af fast
egendoms natur, fordras emellertid ytterligare,
att innehafvare af sådan rätt har eller förvärfvar
eganderätt till de rörliga tingen. En varaktig
upplösning af det åvägabragta sammanhanget häfver
dessutom gemenskapen i rättsligt afseende. På samma
sätt upphöra med skördande och annat afskiljande
gröda, träd och annan fastighetens afkastning att vara
beståndsdelar däraf. För åtskilliga fall innehåller
dessutom lagen särskilda, positiva bestämmelser
beträffande rörliga tings sammanhörighet med fast
och villkoren därför. Naturligen äro de särskilda
rättigheter, som ingå i rätt af fast egendoms
natur, själfva fast egendom. De äro det dock,
allenast om och så länge som de tillhöra sagda rätts
innehafvare. Dylik person kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
