Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egenskapsord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under Otte Ruds ledning). Såsom särskildt märkliga
epoker uti Egentliga Finlands historia må nämnas:
hertig Johans hofhållning (1556—63), Klas
Flemings tider och striderna mellan Sigismund och
Karl IX (1593—1600) samt Per Brahe d. y:s
styrelse, under drottning Kristinas regering. Efter det
svenska väldets slut förlades styrelsen 1812 och
universitetet 1827 från Åbo till Helsingfors. Ännu
i dag vittnar landskapets jämförelsevis rika
kulturutveckling om, att dess civilisation är äldre än det
öfriga Finlands. Bland historiskt minnesvärda orter
må nämnas Kvidja och Villnäs gårdar, som tillhört
ätten Fleming, Kankas och Åminne gårdar (Hornska
ättens familjegods), Kustö, där de finske biskoparnas
befästa slott fallit i ruiner, Själö, med hospital för
sinnessjuka, och Lemo slagfält, bekant från kriget
1808—09. — Egentliga Finlands vapen är en krönt
tornerhjälm med tvenne i kors ställda glafvenstakar.
Landskapets finska befolkning tillhör den
tavastländska stammen, men har genom samfärdseln med
svenskarna fått ett rörligare och lifligare lynne samt
en större företagsamhet än de egentlige tavasterna
ega. Den svenska skärgårdsbefolkningen är rask,
härdad och driftig.
M. G. S.
Egentliga Finlands svenska dialekter, hvilka talas
i Kimito socken med Dragsfjärds och Västanfjärds
kapellförsamlingar, Hiitis (fordom Kyrkosunds) socken,
Finnby kapell af Bjärnå socken, Pargas, Nagu,
Korpo och Houtskärs socknar samt Iniö kapell af
Töfsala socken, d. v. s. af omkr. 25,000 personer
(år 1898), hafva ännu endast delvis varit föremål
för en mera ingående vetenskaplig undersökning.
Såvidt kändt är, tyckas dessa sockenmål (liksom
öfver hufvud de svenska dialekterna ö. om Bottniska
viken) ega kvar fornspråkets kvantitetsförhållanden,
näml. kort själfljud framför både kort och långt
medljud samt äfvenledes långt själfljud ej allenast
(såsom i högsvenskan) framför kort medljud, utan
äfven framför långt. Likaså hafva de bevarat de
forna tveljuden ei, öi och öu, hvartill i Finnby,
Kimito, Hiitis och Pargas kommer den oäkta
diftongen åu, såsom ersättning för det långa slutna
o-ljudet och i Finnby samt en del af Hiitis ie, uå
och yö = hsv. långt e, å och ö. Fornt a kvarstår
i många ord, där nysvenskan har å, t. ex. ga gå,
halda hålla, sta stå. Kort ursprungligt i har ännu
icke, såsom i nysvenskan, försvagats till e, t. ex.
vita veta, millan mellan. Det korta u-ljudet är
s. k. "europeiskt" u, det långa u-ljudet "norskt"
u. I Korpo, Nagu och Pargas bibehålla g och k
sitt egentliga "hårda" uttal äfven framför "lena"
vokaler; uddljudande t motsvarar öfverallt gammalt
þ i vissa pronomina och pronominala adverb, där
högsvenskan har d; b inskjutes allestädes, liksom
i fornsvenskan, mellan m och r eller l, äfven när
efter m följer ett tonlöst e eller ä; gammalt ld
bibehålles utan assimilation; framför supradentala
konsonantljud kvarstår r-ljudet, ehuru starkt reduceradt.
I Houtskär, hvars dialekt i flera fall skiljer sig från
landskapets öfriga, motsvaras a efter ursprungligen
kort rotstafvelse af å, t. ex. talå tala, hamår
hammare, och u samt ä i urspr. korta rotstafvelser
före i af y och i, t. ex. skyri skurit, lisi läs(i)t; l
och n äro i vissa ställningar palataliserade; h framför
v öfvergår till k, t. ex. kva hvad, kviter hvit
(så äfven i Finnby). — På formlärans område gör
sig i Egentliga Finlands dialekter samma sträfvan
till förenkling gällande som i Finlands öfriga svenska
landsmål. De starka verben öfvergå alltmer till
svaga. Infinitivändelsen a bortkastas esomoftast.
Första svaga konjugationen stympar i preteritum
ind., i supinum och pret. part. ändelserna, så att
de alla blifva lika, nämligen endast a (resp. å i
Houtskär efter kort rotstafvelse). Andra svaga
konjugationens vokalförvandlande verb äro vida
färre än i högsvenskan, ehuru icke alla gemensamma
för denna och allmogemålet. Passivet ändas
i presens ind. och inf. på -s, liksom i högsvenskan,
men i preteritum och supinum på -st (utom i Pargas,
Kimito och Hiitis). Verbens pluralformer hafva
allestädes ersatts med singularens utom i imperativen.
Substantiv med fordom svag böjning visa i
alla dessa sockenmål samma egenhet som i Finlands
flesta öfriga svenska dialekter, näml. att fornspråkets
ändelser för de oblika kasus i sing. — a hos mask.
och u (å) hos fem. — bibehållits såsom nominativändelser
i sing., t. ex. bakka backe, stuvu stuga;
pluraländelserna äro för mask. och starka fem. -ar
eller -er, för svaga fem. -år, neutra ha vanligen
ingen pluraländelse; genitivändelsen är -s. Adjektiven
hafva endast två ändelser i sing.: en gemensam
för mask. och fem. och en för neutr.; komparativen
ändas på -are i de flesta socknarna, men på
-an i Korpo och Houtskär samt Iniö, t. ex. vakkran
vackrare; af den starka komparativändelsen -er
finnas blott få spår, och superlativen ändas vanligen
på -ast, i några fall på -st. Bland pronomina finnas
flera, som hafva olika former i mask. och fem.,
t. ex. (Houtskär) tålin i fem. tålen sådan; (Korpo och
Nagu) arån, fem. af annar, annan; (Pargas) iȵgin
eller iȵgan, fem. iȵgån, ingen. Ordbildningen
försiggår på samma sätt som i högsvenskan, och äfven
ordfogningen är lik sistnämnda språks, men
naturligtvis så enkel och tvångslös som möjligt. Ordförrådet
däremot uppvisar åtskilligt egendomligt och
för skriftsvenskan främmande samt tyckes i olika
socknar vara delvis olika. Jfr Fagerlund,
"Anteckningar om Korpo och Houtskärs socknar" (i
28:e häftet af Finska vet.-societ:s "Bidrag till kännedom
af Finlands natur och folk", 1878), Hultman,
"De östsvenska dialekterna" (i "Finländska
bidrag till svensk språk- och folklifsforskning, utg.
af svenska landsmålsföreningen i Helsingfors",
1894), Thurman, "Pargasmålets ljud- och formlära"
(akad. afh. 1898), och Vendell, "Ordbok öfver
de östsvenska dialekterna" (i "Skrifter utg. af Sv.
litt. sällsk. i Finland", häft. 64, 71 o. 75, tr.
1904—06, fortsättes).
A. O. F.
Egentligt bråk, mat. Se Bråk.
Egentligt värme, Specifikt värme l.
Värmekapacitet, fys., det antal
värmeenheter, som måste meddelas hvarje massenhet
(gram) af ett ämne, för att dettas temperatur skall
stiga 1 grad. Till värmeenhet l. kalori väljes den
värmemängd, som åtgår för att höja temperaturen
hos 1 gr. vatten 1 grad C. Nyare undersökningar
ha emellertid visat, att denna värmemängd är olika
vid olika temperaturer. Man väljer därför numera
till enhet den s. k. medelkalorien, d. v. s. en
hundradel af den värmemängd, som åtgår att
uppvärma 1 gr. vatten från 0° till 100° C.
Enligt bestämningar af Callendar och Barnes är
vattnets specifika värme vid olika temperaturer
följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
