Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Författning och förvaltning. - Egypten. Budgeten. - Egypten. Hären och flottan. - Egypten. Fornreligion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vare Englands inflytande väsentligen förkofrats
och ombesörjes dels af bagatelldomstolar af två
slag: summariska domstolar och "markazdomstolar",
dels af kollegiala "centraldomstolar" och en
appellationsdomstol i Kairo, dels af assisdomstolar
för gröfre brottmål, dels af religiösa domstolar
(mehkemehs), hvarjämte i Kairo försöksvis inrättats
en särskild domstol för unga förbrytare. Å andra
sidan ha på grund af de s. k. kapitulationerna (se
Kapitulation) alltsedan medeltiden de främmande
staternas konsuler utöfvat en viss domsrätt
rörande sina landsmän (se Konsularjurisdiktion). På
senaste tiden har dock en väsentlig del af denna
domsrätt, och detta i vidgad form, öfverflyttats
på de s. k. "blandade domstolarna" (tribunaux
mixtes). Om dessa se Internationella domstolar.
C. O. M.
Budgeten för 1905 upptog statsinkomsterna till 12,255
mill. egypt. pd och statsutgifterna till 11,755
mill. De förnämsta inkomsttitlarna äro: grundskatter,
inkomst- och torgskatter, järnvägstrafikmedel,
tullmedel och tobaksmonopol etc. De mest betydande
utgifterna äro räntor och amorteringar till
statsskuldens afbetalning, tributen till Porten,
anslag till ministerierna samt kedivens civillista
och apanagen till hans familj. Statsskulden belöpte
sig 1905 till omkr. 101,27 mill. pd st.
Hären och flottan. Enligt lagar af 26 mars 1885,
12 juni 1889 och 8 dec. 1900 är hvarje egypter,
som fyllt 19 år, skyldig att tjäna 5 år (friköpning
är tillåten). 1883 reorganiserades armén af sir
Evelyn Wood; sedan dess är en engelsk general
öfverbefälhafvare med titeln "sirdar". Ett flertal
brittiska officerare tjänstgör i densamma. Kediven
utnämner officerare intill öfverstes rang. Härens
fredsstyrka uppgick 1905 till 17,523 man; därtill
komma de engelska besättningstrupperna, omkr. 4,000
man, som sedan 1882 kvarstå i E. Flottan är af
obetydlig numerär och styrka. — Vapnet är en rund,
blå sköld, å hvilken äro anbragta tre femuddiga
silfverstjärnor, omslutna af en åt vänster vänd
månskära i silfver; skölden omgifves af en ring med
stjärnor, hvarje stjärna omgifven af två månskäror,
och bakom skölden korsa hvarandra tre par med
hästsvansar behängda och med halfmåne och stjärna
smyckade sceptrer; på skölden hvilar en kunglig krona
med halfmåne och stjärna. — Flaggan är röd med
hvit månskära och sjustrålig hvit stjärna.
Fornreligion. Den egyptiska religionen är
jämförelsevis ganska litet känd. Den del af
litteraturen, som bör bilda underlaget för en
framställning af densamma, erbjuder nämligen betydande
svårigheter. Under den äldsta forntiden höjde sig
det religiösa åskådningssättet säkerligen ej öfver
stadiet af en ganska rå naturdyrkan. Solen och Nilen,
de tvenne naturföreteelser, som väsentligast betingade
och bestämde landets tillvaro, uppfattades såsom de
förnämsta uttrycken för naturens allmakt. Redan på
de äldsta monumenten spårar man dock antydningar om
tron på en enda gud, och denna uppfattning genomgår
som en röd tråd den egyptiska civilisationens hela
utveckling. Jämte denna, esoteriska, åskådning
fortlefde den exoteriska, naturalistiska. Däraf
förklaras å ena sidan en mängd för den egyptiska
religionskulten egendomliga, stundom rent af vidriga
bruk, t. ex. djurkulten, å den andra de religiösa
texternas mörker, hvilket ofta nog har sin orsak
i en sammansmältning af begrepp, som hämtats
från alldeles skiljaktiga ståndpunkter, t. ex. af
det gudomligas solariska och dess rent metafysiska
egenskaper. De religiösa hymnernas författare tyckas
hafva velat på samma gång hänvända sig till två slags
publik: en folklig och en förfinad. I prästernas
lära är dock guds enhet strängt betonad, och denna
föreställdes såsom gudomlig intelligens, närvarande i
den eviga, till kvaliteten oföränderliga materien. Ett
symboliskt uttryck för det gudomliga utflödet, liksom
för naturens evigt sig föryngrande och pånyttfödande
kraft, bilda de gudomliga triaderna. I dem uppträder
Gud såsom fader, moder och son. "Modern betraktas
endast som födelsens skådeplats, men fadern är sin
egen fader och sin egen son. Sonen, hvilken i själfva
verket är fadern lik, blir sålunda produkten af sitt
eget aflande." I samma mån som landet sönderföll
i små områden, uppstodo lokala kulter, hvilka, i
allmänhet taget, voro koncentrerade kring triader,
som hade olika benämningar och uppfattades från något
olika synpunkter. När sedermera riksenheten starkare
framträdde och i sammanhang därmed ett religiöst
centrum uppstod, öppnades landets panteon för alla
dessa gudagrupper, och så uppkom det mångguderi, som
är omedelbart förenadt med tanken på fornegyptisk
religion. För den invigde voro dessa många gudar
intet annat än olika namn på en och samma gudomliga
intelligens. Detta bevisas bl. a. däraf, att ordet
Ra, "solen", som betecknade det gudomligas äldsta
emanation och i denna egenskap fattades såsom dess
renaste uttryck, vidfogades alla gudanamn. Amon-Ra,
Chnum-Ra och Chonsu-Ra äro således lokalgudarna Amon,
Chnum och Chonsu, hvilka identifierades med solguden
och därigenom upphöjdes till giltighet för hela
E:s religiösa åskådning. Landets politiska centrum
blef under tidernas lopp naturligtvis äfven dess
religiösa medelpunkt. Hufvudstadens triad gjorde
sig gällande såsom hela landets, och då under den
egyptiska civilisationens fortgång faraonernas
residens flera gånger omflyttades, kom naturligtvis
hela den egyptiska religionens historia att röna
intryck däraf. This var den äldsta hufvudstaden. Dess
lokalgudomligheter: Osiris, Isis och Horus, uppstego
följaktligen förr än några andra till värdigheten
af riksgudar, och detta bidrog i väsentlig mån
att gifva deras dyrkan den ojämförligt största
spridningen och populariteten. Osirismyten, i hvilken
egypternas spekulation koncentrerade sin kraft,
utgör en väfnad af den rikaste symbolism. Osiris
är naturens alstringskraft, som hämmas af öknens
torka. Han är ljuset, som försvinner i mörkret,
människoanden, som upphör i döden, det sedligt goda,
som tyckes tillintetgöras af det onda. Men i sonen
Horus triumferar han öfver förstörelsen. Denne skönjes
i Nilens stigande och vid solens morgonhälsning,
såsom lifvets förnyare efter döden och såsom den
allsmäktige på domens dag. Innehållet af Osirismyten,
sådan den meddelats oss af Plutarchos, är i största
korthet följande. Osiris och Isis äro syskon och
makar samt ega sonen, Horus (se pl. III, fig. 1,
och pl. IV, fig. 4). Dessa styra E. och bereda dess
lycka genom stora välgärningar. Men hat och afund
hafva vunnit insteg i deras broder Sets (öknens
gud, Tyfon) hjärta. Denne lockar Osiris att vid ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
