Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Fornreligion. - Egypten. Fornkultur. - Egypten. Offentliga inrättnignar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gästabud lägga sig i en likkista, hvilken därefter
tillslutes, sänkes i Nilen, följer floden ut i hafvet
och strandar vid Byblos, på Feniciens kust. Där
upptäckes kistan af Isis, som gråtande söker sin
älskade make. Hon för hans lik till E., men döljer
det ovarsamt, så att det upptäckes af Set, hvilken
sönderstyckar det och kringströr delarna i hela
landet. Isis uppsöker åter sin makes kvarlefvor,
och öfverallt, hvar hon finner en af hans lemmar,
bygger hon en minnesvård till hans ära. Horus, som
emellertid blifvit man, bekämpar och öfvervinner
Set. Osiris är likväl ej död. Han har fortsatt sitt
välde i de dödes värld och återtager nu sin makt
på jorden. Osiris afbildas å monumenten vanligen i
form af en mumie. På hufvudet bär han atef-kronan
samt i händerna gisseln och krokstafven, maktens
symboler. Hans vanligaste titlar äro "härskare i
västern af Abydos" ("herre öfver grafstaden"),
"herre öfver allt" och "den ene". Isis igenkännes på
sin hufvudprydnad, en tron, som tillika är symbolen
för hennes namn. Hon kallas "den stora modern",
"himlens härskarinna" och "gudarnas drottning". Med
henne besläktade gudomligheter äro Hathor, Mut
och Neit. I Osirismyten är Set uttrycket för
det skadliga och onda i naturen och den moraliska
världen. Horus framställes antingen som en liten
gosse, med ungdomslocken och med fingret i munnen,
eller som en fullvuxen man, med E:s konungakrona
på sin hjässa. Inskrifterna kalla honom "sin faders
hämnare". Oftare än andra gudar assimileras han med
"solguden", Ra, och afbildas därför vanligen med
falkhufvud, stundom enbart under form af en falk.
— Ptah, Sechemt (se pl. III, fig. 3) och
Imhotep utgöra det gamla Memfis’
triad. Ptah angifves stundom såsom urämnets
skapare; han jämföres med den grekiske Hefaistos.
Sechemt (= Athena l. Diana), "Ptahs stora
älskarinna", framställes med katt- eller
lejonhufvud. Hon är en personifikation af
den brännande solens förhärjande kraft och
af den lidelsefulla kärleken. Katten var
helgad åt henne, och Memfis var hufvudsätet för
hennes kult. Imhotep sammanställdes af grekerna med
Asklepios. — Med riksenhetens förflyttande till Tebe
blef Amon "gudarnas konung". Han är att betrakta
som upprätthållare och försyn. Enheten hos Amons
triad är i de egyptiska texterna uttryckt sålunda:
"Amon är sin moders tjur". Amon afbildas
vanligen i människoskepnad och bär på
hjässan E:s röda krona, smyckad med tvenne upprätt
stående strutsfjädrar (se bild till art. Amon).
Han dyrkades äfven under gestalten af en vädur. Hans
maka, Mut, hade till sinnebild gamen. Triadens
tredje lem, Chonsu (se bild till art. Chonsu),
motsvarade den memfitiska Imhotep, men var
tillika mångud. — Andra märkligare gudomligheter äro följande.
Thot (Hermes trismegistos), "de heliga ordens
herre", hvilken tillika är en mångud samt i
denna egenskap måttets och i sammanhang därmed
räknekonstens, vetenskapens äfvensom konstens
representant. Ibis är honom helgad. Anubis (se
bild till art. Anubis), en son af Osiris och
Neftys, är grafvarnas väktare och spelar en viktig
roll vid balsameringar. Han hjälpte Isis och
Neftys att bevara Osiris’, deras broders och
egen faders, döda kropp. Han var jämväl den,
som beredde de döde väg på andra sidan grafven. Anubis’ heliga
djur är schakalen. Maat är rättvisans gudinna,
Safech bibliotekens, o. s. v. — Ett viktigt
moment i kulten bildade de heliga djuren. Åt hvarje
gudom var ett sådant helgadt, och vid valet hade
man skarpsinnigt sökt finna exakta uttryck för de
särskilda gudarnas fysiska egendomligheter. De
moderliga gudomligheterna hade till sinnebild
kon; Ptah såsom skapare hade Apistjuren (se bild
till art. Apis), en typ för naturens svällande
alstringskraft, och Sechemt, raseriets, passionens
och smidighetens personifikation, hade lejonet
och katten till representanter. Den i rymden
sväfvande solgudens heliga djur var den snabbt
flygande falken, o. s. v. Detta är återgifvet
i hieroglyfskriften. Undantagandes Osiris, som
alltid är helt och hållet människa, afbildades
hvarje gudomlighet i människogestalt, med hufvud
af det åt henne helgade djuret. De heliga djuren
vårdades i templen, balsamerades efter döden och
nedlades i stundom särskildt för deras räkning byggda
kyrkogårdar. — Egypterna antogo tillvaron af ett
lif efter detta. Efter döden balsamerades kroppen
omsorgsfullt för att vid behof kunna tjäna till hölje
åt själen (se pl. IV, fig. 3). Denna, hvilken tänktes
såsom ett helt af flera skilda delar, besteg, dagen
efter begrafningsfesten, den uppgående solens båt,
öfverfor i densamma himlahvalfvet och nedsteg genom
västerns portar i underjorden samt bekämpade, väpnad
med ordets makt, mångfaldiga hinder, som under form af
ormar, krokodiler o. d. mötte henne på vägen. Efter
att hafva väl öfvervunnit dessa svårigheter samt med
heder genomgått pröfningen i domens sal och frikänts
af Osiris, blef själen rättfärdigad och själf en
Osiris (se pl. IV, fig. 4). Hon återvände till den
eviga intelligens, hvarifrån hon utströmmat och där
hon sedan deltog i världens styrelse. De brottsliges
själar hade att genomgå en lång serie af metamorfoser
i djurkroppar, innan de, förenade med sina kroppar,
kunde på nytt börja ett mänskligt jordelif för att
nå det slutliga målet, föreningen med gud.
Fornkultur. Egypterna äro väl det äldsta bland
kulturfolken. Också har deras tungomål blifvit
bevaradt genom minnesmärken, som i ålder öfvergå
alla andra länders. Det egyptiska språket tillhör
den språkgrupp, som man kallat den hamitiska
och som karakteriseras genom sin fattigdom på
flexionsändelser, utan att dock helt och hållet
sakna de flekterande språkens egendomligheter
(t. ex. särskilda beteckningar för olika kön).
Offentliga inrättningar. Redan i urminnes tider
egde E. en monarkisk författning. Farao (peraa,
"det stora huset") betraktades såsom en afkomling
af solguden, hvilken i urtiden härskade öfver
Nildalen. Den legitimitet, som den gudomliga
härkomsten skänkte, skyddade honom i nationens
medvetande mot usurpatorer. Styrelsen, starkt
centraliserad, var på en gång patriarkalisk och
despotisk. Farao var herre öfver sina undersåtars
lif och egendom. En mängd hofämbetsmän af härskarens
släkt eller tillhörande landets förnämsta familjer,
med ett gemensamt namn kallade "rech suten" (kungliga
anhöriga), var hans lydiga redskap, och under dem
subordinerade en otalig mängd lägre funktionärer (jfr
pl. IV, fig. 1). Det hela var ett väl sammanfogadt
statsmaskineri. Befolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
